ilangtanstider

Så svår den här med relationen mellan mig och den som skulle ha blivit, kunde ha blivit, den blivande pappan till mitt barn är.

Jag är nästan ständigt besviken och sårad, men kan lika ofta se varifrån han kommer. Förstå hans argument och syn på saker. Så var jag till exempel ledsen redan innan jag gjort något över att han inte kunde diskutera båda sidor. Det var liksom stopp. Från det att han bestämt sig för att han inte ville ha barnet fanns det inte längre någon öppning för att tala om hur det skulle bli om jag faktiskt bestämde mig för att behålla. Det gick inte, han var helt låst. Fick bara panik och svårt att andas. Och jag fattade det. Eftersom det jag försökte prata om just då var det han fruktade mest. Eftersom han inte förmådde se något annat än att det skulle gå åt helvete. 

Så jag blev (som) en jobbig flickvän. Som tjatade på honom. Om att vi behövde prata. Om hur han hanterade saker. Om huruvida han skulle ringa mig eller inte, och när. Det var nog inte lätt, och hela tiden skräcken hos honom om att jag kanske inte skulle göra det. Eftersom jag inte hade lovat mer än att jag skulle försöka. Ingen kunde ju veta om jag skulle ha styrkan och modet att genomföra det.   

Så jag har gått omkring och varit allmänt ledsen över det. Ledsen på honom och vår relation. Och stundtals på män i allmänhet vilket jag vet är orättvist. Jag spekulerar i hur andra "bra" killar skulle hantera det här och misstänker att inte heller de skulle vara så klockrena alla gånger. (Jag frågar L om saken men vi kan bara spekulera.)

I sämre stunder anklagade jag honom för saker han inte kan förändra. Som att han inte kände något för oss, mig och barnet. "Nej", sa han krasst och oförstående, höll med, "det gör jag ju inte".

Jag går omkring med ett behov av att tala med just honom. Ett behov av att vara två om det här. Som inte han rår för och som inte han kan göra något åt, men det är intressant att tänka på inför framtida danmarksscenarier. Då är jag ensam och just nu är jag ensam och det är vad jag behöver lära mig att hantera (och vad jag borde lärt mig att hantera eftersom jag inte varit någon annat de senaste sju åren)   

Mina vänner har jag ju men de viktigaste var han och jag, det var så jag tänkte på vår framtid med barnet och så tänker jag på min framtid nu. Bara jag, och på min för tillfället barnlösa framtid, bara jag - tack vare honom - på grund av honom. 

Så han säger att han ska ringa och så gör han det. Mer än han någonsin gjort förut försöker han hålla vad han lovar. Och jag kräver mer och annat. Det finns ingen enkel lösning mellan oss så som det inte fanns någon enkel lösning på det vi stod inför.

Efter det som hände blev jag (som) det jobbiga exet. Enligt hans mening var allt över. Det vi behövde prata om kunde vi prata om med våra vänner. Våra respektive vänner, vi har inga gemensamma. Jag är dessutom den sista han vill tala med, den som höll på att förstöra allt för honom. Och han är stundtals den ende jag vill tala med. Den ende tänker jag som också förlorade någonting här. Men det är ju inte så för honom.

Jag funderar på om det finns en sorg hos honom eller när den kommer. Jag ser honom framför mig om några år med sin kärlek, jag hoppas att det inte är någon av de två han nu tänker på, och hur de väntar eller får sitt första barn. Hur det vi gick igenom hinner ikapp honom. Att han är tacksam då, för barnet han får, för att det den här gången känns på alla det rätta sätt som det inte gjorde med oss.

Och hur han, ännu en gång, glömmer att vara tacksam mot mig.