ilangtanstider

En kollega förlorade sitt barnbarn för några veckor sedan. Det dog bara några timmar eller kanske någon dag, gammal. Hon tar det mycket hårt. Har knappt setts till på jobbet sedan dess. Hon är från Balkan och dödsfallen i hennes familj har varit många. Det är hemskt.

En annan kollega ska bli farmor i oktober. Hon är så fantastiskt lycklig över det. Vi andra är också glada. Vi kallar henne farmor K och peppar inför att allt ska gå bra.

På tal om hennes barnbarn frågar hon om många av mina släktingar och vänner väntar. Ja, mina vänner gör ju det. Det ska komma en i september, två i november, en i december och en i januari. Detta undantaget femmisarna som en liksom alltid gläds lite extra åt.

Och hon frågar mig om jag längtar och jag svarar nej, inte så värst. Vad menar jag med det? Jag längtar ju som en toka just nu! Mer än på månader. Lika mycket som förra sommaren skulle jag tro. Lika mycket som före de första försöken.

Men det kan jag liksom inte säga. För att vi står i offentligheten och jag inte vill börja gråta. För att jag är rädd för hur hon ska tolka allt jag säger i fortsättningen om hon förstår hur mycket min längtan styr mig. Om hon ska observera mig med bebisarna på jobbet och se hur svårt jag har att hålla mig stående.

Så jag ljuger. Säger att längtan är under kontroll nu. Att vi får se hur det blir. Lite casual så där. Lögn lögn. Hon säger att jag ska tänka på att jag är ung. Jag gör det. Det gör jag faktiskt. Ibland. Jag vet att jag har 10-14 år till på mig. Men ni vet, alla ni som längtar, ni femmisar, ni vet att det faktum att det en dag kommer att komma inte hjälper den längtande särskilt mycket. Som att längta kärlek. Jag vill ha det nu. Inte sen. Nu. Inte senare.   

Eller är det ren avundsjuka?

På festivalen förra helgen kryllade det av små och deras föräldrar. Aslappnade, vackra, fria små familjer.

Jag ser på dem och avundas. Minns att jag såg samma sak förra året. Då med en förhoppning om att det skulle hända mig. Då när jag visste att jag skulle åka till Gaia vid nästa ÄL. Inte för att jag visste om det skulle gå förstås. Men hoppet var så starkt.

Nu åker jag på festivalerna igen utan någon i magen eller i famnen. Försöker ha förtröstan och förhoppning om en annorlunda framtid. Nästa år! tänker jag så som jag tänkte förra sommaren. Och den före det. Nästa år! Så måste jag tänka för att orka.

Det finns två par olika D som jag skriver om. Alla fyra är mina vänner och alla fyra har jag en större eller mindre historia med. Jag vet att det kan vara förvirrande. Anonymiteten gör det så.

Men nu handlar det om den D som jag skriver om här. Om den vän som jag ibland fortfarande har ihop det med lite. Som jag springer på i långa vakna busande förvirrade nätter.

Och han ska bli pappa i september. Jag får höra det av olika vänner. Det berättas försiktigt. En säger att han inte vågat berätta det för mig. Det är inte så konstigt. Av två anledningar. För det första för att vi hade ihop det bara dagarna före att det här barnet blev till. För det andra för att barnet kommer att komma bara dagarna efter att mitt skulle ha fötts (ja, därför att jag också vad ute på annat håll).

Jag är inte ledsen över att han ska ha barn. Jag är, som vanligt som alltid, ledsen över att jag inte ska det. Och jag skräms av tanken på vad det här innebär. Att det hade kunnat vara han och jag istället. Att jag så gärna hade varit i den situationen. Att om det hade varit honom jag blev gravid med, om han hade gjort mig gravid istället för det där tjejen vem hon nu är, så hade jag behållt. Därtför att han är så bra, en sådan vän, att jag hade kunnat det. På något sätt känns det som att han väntar barnet som jag förlorade. Förstår ni vad jag säger?

Dessutom ska den vän som vi båda har närmast gemensamt, (ett annat D) få en liten också. Senare i vinter och vi väntar med spänning. Det ska bli en Gordon. Jag hör det från vänner och nästa gång vi ses också från honom själv. Det finns bara glädje i mig över det barnet! Jag får se bilder på magen och berättelser om hur stor längtan har varit. Jag vet inte om han förstår hur väl jag vet vad den längtan innebär. En dag ska jag berätta det tänker jag, när tillfälle ges.

Hemkommen efter min längsta resa hittills. I dagar. Inte störst och viktigast på något annat sätt.

I två veckor bilade jag och två bästisar genom Europa. Danmark, Tyskland, Polen, Slovakien, Ungern, Kroatien, Bosnien. Sedan en knapp vecka med familjen i Kroatien. Klyschor; en chans att komma bort och få perspektiv. Att upptäcka vad en saknar eller kan klara sig utan. 

Jag längtar efter barn. Men jag kan också klara mig utan. Eller kan jag det? Under de första veckorna fanns barnen svagt i mitt medvetande. Jag såg dem på gator och i famnar. Tydligen var vi i ett av Europas barntätaste områden så kanske var det inte konstigt. Förra gången jag gick på dessa gator förlorade jag ett barn. Jag minns hur jag då tänkte att om jag kommer hit igen ska det vara med en unge i magen eller i famnen. Det blev ju inte så. Bara med en sorg... starkare.

Under semesterns sista vecka blev längtan större men också längre bort. Det går inte att föra in fler småttingar till det här dårhuset tänkte jag gång på gång. Hur ska jag kunna göra det? Eftersom en femmisförsökarlösning kräver full support från familjen känns den mer främmande när vi kaosar så här. Och eftersom det inte finns någon att göra barnen med...

Omöjligheten i drömmarna är nedslående. Jag ser igen utväg. Och landar här i den känslan.