ilangtanstider

Faktiskt inte så stor skillnad från nu. Inte i synlig storlek åtminstone. Såhär i vecka 35 har magen vuxit två-tre centimeter och sjunkit ner en bit. Det börjar bli lättare att andas.

Huvudet är fixerat och det börjar trycka på neråt. Ni som varit i  situationen vet vad det betyder; den är redo att komma ut nu.

Men å andra sidan kan det dröja länge till. 5 veckor säger beräkningen. Det innebär allt mellan tre och sju. Kanske tillochmed åtta. Puh!

Jag börjar förstå att det närmar sig på det sätt som andra talar med mig om det. På barnmorskan som talar om förlossningen varje gång vi ses. I böckerna som också de bara talar om förvärkar och förlossningsföreberedelser. På folks kommentarer om att "nu syns det att den snart kommer". På mina kollegors sätt att inte räkna med mig inför saker som händer om bara några veckor. Jag har tänkt jobba i minst fem till.

Samtidigt tycker jag att de kommande två månaderna känns långa. Det kommer att gå långsamt tänker jag. Vänner med barn vittnar om den känslan; att ju närmare bf desto segare går det. För att inte tala om de dagar en går över tiden. Och det räknar jag lite med att göra. Så säkert är det 10 veckor kvar snarare än de 8 beräknade.

Jag sover och vilar bort mer och mer av tiden. Har inte hunnit förbereda mig praktiskt eller mentalt eftersom jag måste sova all tid jag inte jobbar för att orka. Sova, vila, äta, bada mellan jobbandet. Var hos läkaren förra veckan och blev sjukskriven 25% för depression, utmattning, sömnsvårigheter och sammandragningar. Jag har det alltihop och lite av varje men inte så att något är någon fara. Åtminstone så länge järnvärdet inte sjunker ytterligare. Det enda som faktiskt är jobbigt på riktigt är oron. Samma oro som funnits med hela tiden och som snarare ökar än minskar i styrka. Mardrömmar och panikkänslor, främst nattetid men numera också på dagarna om jag inte håller mig tillräckligt sysselsatt.

Bebis däremot växer och mår bra. Så vitt någon har kollat vill säga. I en del kommuner görs ett ultraljud nu i slutet. Syrran fick ett för att hennes sf-mått var över kurvan. Hos oss görs inga tester utöver grundschemat, inte ens urinprov som är regel på andra ställen. Så en får stirra på sf-måttet, som fortfarande är precis på kurvan, och hoppas att allt är som det ska. Den här bebisen rör sig sällan och lite men så länge en känner varje dag ska en tydligen inte oroa sig.

Det gör jag ju förstås ändå.

Nej, Sicilien gick ju inget vidare. Den korta versionen är att jag inte klarade av det. För många osäkra moment, att inte veta när en ska få äta, kissa och sova nästa gång. Sådant en vill göra mest hela tiden. Kanske är jag för gravid nu helt enkelt för resor med osäkra innehåll. Rädslan, oron, ångesten tog överhanden.

Så jag kom hem efter 4,5 dag. Här hemma var det också lite kaosartat. Men, efter att ha sovit tolv timmar, fanns det återigen energi nog att ta tag i sådant. Jag fick något slags uppvaknande. Att tiden går och att jag fortfarande inte riktigt har förstått. Inte ägnat mig mycket nog åt tankar och känslor som har med allt det nya att göra. Speciellt inte åt de delar som är positiva.

Så jag kom hem med handlingskraft. Något jag bara haft på jobbet de senaste månaderna. Ska försöka samla orken också att genomföra allt som står på att-göralistorna. Det är inga avancerade saker; gravidyoga, profylax, psykologbesök, föräldrapenning, ett skrivbord till kungen, lånade och ärvda saker från vänner och bekanta.

I kombination med heltidsjobb och foglossning. Schemat lika späckat som förr. Men humöret något bättre. Kanske Sicilien gjorde sitt ändå.

Kungen är ute och räddar världen och träffar fantastiska människor. Jag går hos sjukgymnasten och blir instruerad om övningar mot foglossning. Halsbärnnan på kvällarna, oron på nätterna, tröttheten om morgonarna. Men ofta också glädje när jag träffar vänner och längtan när den lilla sparkar. Då är det liksom värt det.

Jag försöker involvera kungen utan att pressa honom. Försöker få honom delaktig utan att tjata. Det är svårt. Hittills har jag fixat allt på egen hand. Jag frågar honom om råd eller tillåtelse ibland och han svarar "låter bra det". Som ett standardsvar, oavsett om det gäller gravidförsäkring, lägenheter, föräldrapenning eller profylaxkurs. En kan få känslan att han inte alls bryr sig. Ofta går jag och lägger mig med den känslan. Andra gånger vet jag att det inte är sant. Det är gånger då engagemanget hörs i frustrationen i hans röst. De gånger då smsen kommer helt apropå.

Vecka 25 är halvvägs och magen växer lite grann. Alla säger att den är liten och jag tror dem. Tills barnmorskan gör sin första sumfus-fundusmätning och jag hamnar precis på strecket, rakt i kurvan. Ingen minibebis här inte, än så länge åtminstone. 55 kilo visar vågen vilket är helt ok.

Så nu bär det iväg till Sicilien i en vecka. Jag oroar mig lite för foglossning och opastöriserade ostar. Men det ska bli skönt att lämna jobbstressen och försöka få något slags andrum. Ska koncentrera mig på att äta pasta och känna sparkar.

En gång i månaden brukar folk fota. Och så lite allmänna bilder från gravidtiden, förutom de klassiska underklädesbilderna. Jag har lyckats få två bilder tagna på ett halvår. Å andra sidan har jag ju inte växt så mycket än. Ska se om det blir lite fler bilder sedan när magen kommer igång.

Min vän M berättade att hennes mage inte syntes alls förrän i vecka 22 och att hon var jätteotålig och frustrerad. Jag kan också tycka att det är lite tråkigt att jag nu i vecka 23 i vissa kläder fortfarande bara ser ut som om jag ätit för mycket ost.

Men fördelarna överväger. Framförallt för att ryggen fortfarande funkar. Och rörligheten ej att förglömma. Så länge jag inte blir mycket tyngre kommer det nog gå vägen tänker jag. Åtminstone i januari och februari. Sedan får vi se.

Dessutom jobbar jag ju offentligt och ju mindre kommentarer från främlingar desto bättre. Några har förstås redan kommit. Men min kollega Å som var riktigt rund efter halva får höra "oj oj, den ploppar ut när som helst" och så har de liksom sagt i månader nu. Ganska tröttsamt. Från folk en inte känner!

Dessutom kan en ju ragga lite smått på folk så länge magen inte syns. Inte för att jag riktigt lyckas med det. Men ambitionen finns.

Bilden är från vecka 18+7. Hade gått upp 2,5 kilo då tror jag. 

Här kommer lite efterfrågade bilder. Det krävs kanske en viss vana för att förstå vad de föreställer. Men det har ju många av er från era egna knytten.

Vecka 9+3. Gjorde ett UL privat för att lugna oron och övertyga mig om att någon bodde där inne. B & E var där och höll min hand. Mycket fint. Fick BF 6:e maj.


Vecka 11 någonting. Fick göra VUL på bvc för att se om cystan som upptäckts några veckor tidigare hade försvunnit. Det hade den. BF 7:e maj


Vecka 18+6. RUL på Östra äntligen! Men det har jag ju redan skrivit om. Nytt BF 8:e maj.

Vecka 20 och vi är halvvägs. Kramper och krämpor kommer att bli värre men jag hoppas oro och omställning börjar lugna sig. Jag vill ha en lunkande vaggande vår. Har gjort en plan med min chef att försöka jobba 80 % på mina 40 timmar, tror att det innebär att ibland ta små raster och att inte småspringa. Att åka hiss istället för att kånka upp för de tre våningarna mellan golvet och mitt kontor.

Hos vår snurriga barnmorska som inte lyckas få mycket rätt lärde vi oss ingenting nytt. Numret till sjukgymnasten hade hon redan gett mig liksom tiderna för föräldrautbildningen. Att min viktökning är liten kände jag till sedan innan. Men det måste sätta fart nu! 2,8 kilo på 4,5 månad är ju inget att skryta med. Å andra sidan gick mina nästna lika småväxta vänner inte upp mer än mellan 9 och 12 kilo, så får jag 10 sammanlagt är jag nöjd. Från 50 till 60. Nu kommer julen och jag ska vila och äta är planen. Och inte gå i trappor.

För precis som gravidkalendrarna säger har foglossningen börjat nu. Det stramar och strålar över blygdben och i ljumskar. Än så länge mår ryggen okej. Överraskande och bra. Bara att ha klarat mig halvvägs utan större ryggbesvär är minsann mer än vad någon av mina läkare trodde när skadan var ny. Med det sagt kanske jag ligger sängbunden från nästa vecka. Det går inte att förutse.

Och lika mycket i tid som alltid så har små små tickanden börjat göra sig kännbara. Vore lite mycket att kalla dem sparkar än men det är helt klart en ny känsla. Det kommer när en ligger vaken på natten vilket är bra eftersom rädslorna och oron är som starkast då. Så länge det tickar och pickar får jag inte lov att tro att någonting är fel.

Dessutom följdes senaste besöket hos snurriga bm med ultraljud hos otroligt professionell och duktig bm på sjukhuset. I boken stod att barnet skulle vara ca 15 cm och på skärmen stod 15,4. Enligt mina beräkningar var vi i 18,7 och bm sa 18,8. Jag är fortfarande en klocka och det är alltid lika bestryggande. Dessutom passerade vi helt utan anmärkning och fick se en busig liten krabat på skärmen. Fullt levande och rörlig!

Gravida räknar tydligen väldigt mycket. Jag gör det. Mina vänner gör det. Det står i böckerna att vi gör det.

Det räknas veckor, dagar och kanske nästan timmar. Hur långt är graviditeten gången? Hur gammalt är barnet? Vad händer med det nu? Om hur länge kommer det? (länge länge länge)  

Min vän B undrar ofta om storlek. Hur stort är det om du skulle beskriva det som en frukt? Jag vet inte längre. Minns att den för några veckor sedan var ett päron. Nu en bit större. Honungsmelon. Vet inte heller exakt vad som händer vecka för vecka.

För samtidigt rusar det på som vanligt. Dagar och veckor går snabbt och det finns inte tid till lugn och ro, till att sätta sig ner och fundera över allt. När jag gör det blir jag i vilket fall stressad eftersom allt där framme bara består av frågetecken. Jag och kungen är nog inte riktigt redo att tala så mycket framtid än även om vi som sagt stundtals försöker. Dessutom är vi, normativt och helt i sin ordning enligt böckerna, på två olika ställen. Medan jag är i vecka 12, 13, 14 och nu 19 med tillhörande mensvärkssmärtor, avtagande trötthet, acne och den konstanta oron. Är han på en turné i sommar och i ett tv-spelande med en tvååring. "Ska vi åka till peace&love?" och "Jag har ett så bra zoombiespel" är meningar jag hör från honom.

Men det är en fördel som kommer med att dela. Just nu känns det oftast roligt och spännande att den här andra personen ska få ha så stort inflytande på något som jag i åratal bara tänkte på som "mitt". Även om jag saknar en del "känslomässigt engagemang" som F uttryckte det. Skyller på könsroller där också. Det skaver men förklarar.

Folk talar om att hinna njuta. Det finns ingen tid. Så mycket (jobb) att göra hela tiden. Klart jag hann mer när jag sov 5-6 timmar än nu när jag sover 8-9. Och när jag inte tänkte på att äta flera gånger per dag.

Illamåendet och den värsta tröttheten har gått över. Liksom den värsta oron tror jag. Magen växer för varje dag säger min kollega J som vet om det hela. Annars har de flesta på jobbet ännu ingen anning. Jag tror inte de är så uppmärksamma på andras kroppar. En bra grej.

Kungen har äntligen berättat för sina föräldrar. Det tog honom över två månader. Och de blev inte alls arga säger han förvånat. Inte för att jag trodde det. Min far blev iochförsig lite sur men han verkar ha mjuknat nu. Så nu är det bara några få i familjen som inte vet, en bror och en morfar.

Trots att det tröttaste har gått över är det knappt att jag orkar stappla hem efter de riktigt långa dagarna. 12 -14 timmar. Jag somnar gott men drömmer häftigt. Det ska tydligen bli värre säger de. Jag har ofta huvudvärk och ont i ljumskar och nedre delen av magen. Var och kollade upp det sistnämnda och de såg inget fel på det lilla livet där inne. Det är mig det är fel på. Min rygg närmare bestämt. Och det visste vi ju redan. Det kommer bara bli värre, bered dig på det - sade läkaren uppmuntrande. Och uppmanade till varma bad, långsamma promenader, vattengympa och gravidyopga. Ibland vet jag inte om jag är med barn eller 90 år gammal.

Såhär!!
12 fullgångna veckor
+1 kilo

Jag och kungen talar jämställdhet. Det är han som driver frågan. Vi har ett tag varit överens om att, mer eller mindre tillfälligt, flytta ihop när barnet kommer. Vi bestämde utan större krusiduller att han skulle flytta in hos mig någon gång i april och bo över sommaren. Och på så sätt vara väldigt närvarande under de första fyra månaderna.

Så en dag när vi talar nämner han sin stad och det faktum att jag ska vara där ett tag. Jag förstår först inte vad han menar. Givetvis har jag tänkt att jag ska hänga där en del. Men då tänkte jag ju hälsa på. När han talar om saken låter det som att jag ska flytta in. Hos honom. Jag förstår ju såhär i efterhand att det är en rimlig begäran. Kanske inte att vi bor ihop men att jag befinner mig i hans stad ett par månader. Så som han ju gjort i min.

Ändå blir jag ledsen. Ännu har vi inte velat tala så mycket framtid. Ännu har jag inte vågat tänka så mycket framtid. Men när jag gör det kommer vänner och hemma snabbt upp. Att vara i min stadsdel och med de mina. Att vara ledig just här, så som en så ofta längtar efter. Och att vara det samtidigt som de fem eller fler av mina vänner i närheten stad som också väntar någon gång i vinter eller vår. 

Men det feminstiska argumentet vinner över mig förstås. Det går förbi egoismen och trygghetstänket. Det är inte mer än rätt och det förstår jag mycket väl. Ska bara vänja mig vid tanken ett litet slag. Dessutom kan allt hända på vägen. Tyvärr kan det ju alltid det.     

Okej okej, det har ju funnits bra anledningar till att inte skriva så mycket om det som händer här på bloggen. Framförallt för att en kanske hellre berättar för folk in person. Men också för att det ännu så länge varit ganska osäkert. En oroar sig mycket och tänker undergångstankar.

Men nu har jag sett det hela - det lilla - med egna ögon (okej på en tv-skärm) och har så smått börjat tro att det kommer att bli verklighet.

Så därför. Here it goes...

Jag och kungen ska ha barn!

(Förlåt L, F, A+A med flera som jag ännu inte hunnit eller vågat berätta för, förlåt för att ni får läsa det här istället.)

Äntligen, eller bara några dagar över tiden, har min vän D fått sin lille glorious bastard, som han kallar den lille.

Och han är så glad! Allt känns lätt och härligt säger han. Allt kommer att bli så bra. Hur det än är, det där med att barne var oplanerat och att han och mamman inte har en relation, så är det bara vackert.

Jag försöker smittas av hans glädje. Om ett par veckor tar vi barnvagnspromenad.

Fina Malmö ocvh de fina vännerna där. Styrkan och tryggheten. Lättheten och friheten. Spontaniteten som inte finns någon annanstans eller plats än där alla bor på Möllan blott minuter ifrån varandra.

Och en helg norrut med skäggen. Eskilstuna, Örebro, Uppsala, Stockholm. Mycket lite lätthet och trygghet den här gången. En känsla av ofrihet tillochmed. Ofrivillighet kanske. Eller åtminstone av att vara bunden.

Allt det här kommer att få sin förklaring i sinom tid.

Tills dess: besök hos låtsassvärföräldrar. Ryggen rak och uppstramning. Tala om jobbet och agera svärmorsdrömmen. Gå hem och kolla tecknat och bara inte orka med charader. Trötthet trötthet trötthet.

Men glädje också. Värme och vänskap. Jag har visst bara lösa ord idag. Får återkomma med fullständiga meningar när de finns att tillgå.

Vi möts och möts och jag gillar det. Spontana nattliga möten med nya människor. Kaotiska möten på jobbet med späckade dagordningar. Små förvirrade samtal med kungen på chatten om kvällarna. Långa fortsättningar på de samtalen i luren ännu senare. Sömnlöshet. En helt underbar rädda-världen-helg med de mest fantastiska unga människor en kan tänka sig. Hoppfullhet!

Och så ett möte med de två kvinnorna som ska göra program av vår gemensamma längtan. Av min och mina vänners. Av femmisarnas.

Jag vet inte hur mycket jag kan eller vill eller borde skriva. Jag tvekade ett tag i frågan om jag kunde vara med eller inte. Dels för att jag har en tendens att alltid bara tacka ja. Men mest för riskerna det innebar. Av igenkänning. Av ifrågasättande och kritik. Av offentlighet. Jag gillar ju inte att synas. Ändå gör jag det ofta och i olika samanhang. Och oftast känner jag mig obekväm efteråt. Så jag tackade nej. Det räcker gott att jag regelbundet är i lokalpressen i den lilla staden där jag jobbar.

Dessutom ändrades förutsättningarna. Så snart kan skriva om det ska jag göra det. Än så länge bara detta:

Jag när en längtan så stark.

Nu väntar en helg i Malmö med de bästa bästa. Lugn och ro och promenader och fikor och rött thé och frukt. Det önskar jag mig.