Bara den minsta av uppdateringar
Och en helg norrut med skäggen. Eskilstuna, Örebro, Uppsala, Stockholm. Mycket lite lätthet och trygghet den här gången. En känsla av ofrihet tillochmed. Ofrivillighet kanske. Eller åtminstone av att vara bunden.
Allt det här kommer att få sin förklaring i sinom tid.
Tills dess: besök hos låtsassvärföräldrar. Ryggen rak och uppstramning. Tala om jobbet och agera svärmorsdrömmen. Gå hem och kolla tecknat och bara inte orka med charader. Trötthet trötthet trötthet.
Men glädje också. Värme och vänskap. Jag har visst bara lösa ord idag. Får återkomma med fullständiga meningar när de finns att tillgå.
Fler möten
Och så ett möte med de två kvinnorna som ska göra program av vår gemensamma längtan. Av min och mina vänners. Av femmisarnas.
Jag vet inte hur mycket jag kan eller vill eller borde skriva. Jag tvekade ett tag i frågan om jag kunde vara med eller inte. Dels för att jag har en tendens att alltid bara tacka ja. Men mest för riskerna det innebar. Av igenkänning. Av ifrågasättande och kritik. Av offentlighet. Jag gillar ju inte att synas. Ändå gör jag det ofta och i olika samanhang. Och oftast känner jag mig obekväm efteråt. Så jag tackade nej. Det räcker gott att jag regelbundet är i lokalpressen i den lilla staden där jag jobbar.
Dessutom ändrades förutsättningarna. Så snart kan skriva om det ska jag göra det. Än så länge bara detta:
Jag när en längtan så stark.
Nu väntar en helg i Malmö med de bästa bästa. Lugn och ro och promenader och fikor och rött thé och frukt. Det önskar jag mig.
Kvinnor som möts
En förmiddag på jobbet kommer det in en kvinna på mitt kontor och vill tala... jobb. Men vi kommer snabbt in på annat. Hon berättar om sin relation. Jag om min - lika lösa, odefinierade. Vi talar om barnlängtan och heteroskit, om sexliv och maktobalans. Om och om igen ältar vi det där med att en aldrig kan få höra av sig så mycket som en vill eftersom det innebär ett känslomässigt underläge. Tusan också! I två timmar talar vi om saken och när hon går känns hon som en vän, som någon jag kan anförtro mig åt.
Sent en eftermiddag på jobbet ringer någon och uppmanar mig att prata barnlängtan. Hon vill veta mycket och jag svarar på allt. Bara öser ur mig saker i en salig röra. Från en längtan som tonåring, genom år av planer och förra årets försökanden. Plusen!!! Missfallet. Aborten. Styrkan och svagheten. Anonymitet och moralism. Familjens stundtals skeptiska inställning och vännerna totala lojalitet. Allt får hon höra. Vi ska ses nästa vecka och tala mer om saken. Jag hoppas på att vara lite mer samlad men trot egentligen inte på det. Hjärteämnen. Hjärtefrågor. Hjärtelängtan!
På tåget på väg hem från jobbet en kväll talar med jag med en vikarie på jobbet. Hon äter mariekex. Jag misstänker genast att hon gravid. Vet kanske egentligen att det finns andra anledningar att äta kex. Men vet också att min radar är grym när det gäller det här. Jag ställer öppna frågor och hon svarar förstås bekräftande. Hon är i vecka 13-14. Hon mår lite illa och är ständigt hungrig. Hon och hennes kille (alla dessa jävla killar) pratar barnnamn och försöker berätta för vänskapskretsen utan att chockera. De är yngre än de flesta i en större stad. Knappt över 25. Jag blir avundsjuk. Och glad. Och ledsen. Och längtande så till den milda grad.
På stationen efter tåget möter jag en tjej som jag var vän med för fem år sedan. Vi ses eller hörs inte längere. Vi frågar varandra hur det är och vad som händer. Hon frågar mig om barn, jag svarar först nej svävande. Sedan berättar jag lite. Jag frågar henne om relation och får en halvtimmes lång berättelse om heterotvåsamheten och dess problem. Om en (jävla) kille som inte ser och inte lyssnar. Om ojämlikt sexliv och vestibulit. Om längtan efter barnen, katterna och stabiliteten. Om tvivlet och ångesten över att bli lämnad och vara ensam. Jag står som furan i norrlandsälven, stark och stadigt lyssnande, med kloka råd att ge.
Men det är som att jag inte kan hjälpa det. För de har ju någonting gemensamt, något jag inte har. Och ibland vill jag bara skrika: men du har ju någon att göra barn med!
Ingens blivande pappa
Jag är nästan ständigt besviken och sårad, men kan lika ofta se varifrån han kommer. Förstå hans argument och syn på saker. Så var jag till exempel ledsen redan innan jag gjort något över att han inte kunde diskutera båda sidor. Det var liksom stopp. Från det att han bestämt sig för att han inte ville ha barnet fanns det inte längre någon öppning för att tala om hur det skulle bli om jag faktiskt bestämde mig för att behålla. Det gick inte, han var helt låst. Fick bara panik och svårt att andas. Och jag fattade det. Eftersom det jag försökte prata om just då var det han fruktade mest. Eftersom han inte förmådde se något annat än att det skulle gå åt helvete.
Så jag blev (som) en jobbig flickvän. Som tjatade på honom. Om att vi behövde prata. Om hur han hanterade saker. Om huruvida han skulle ringa mig eller inte, och när. Det var nog inte lätt, och hela tiden skräcken hos honom om att jag kanske inte skulle göra det. Eftersom jag inte hade lovat mer än att jag skulle försöka. Ingen kunde ju veta om jag skulle ha styrkan och modet att genomföra det.
Så jag har gått omkring och varit allmänt ledsen över det. Ledsen på honom och vår relation. Och stundtals på män i allmänhet vilket jag vet är orättvist. Jag spekulerar i hur andra "bra" killar skulle hantera det här och misstänker att inte heller de skulle vara så klockrena alla gånger. (Jag frågar L om saken men vi kan bara spekulera.)
I sämre stunder anklagade jag honom för saker han inte kan förändra. Som att han inte kände något för oss, mig och barnet. "Nej", sa han krasst och oförstående, höll med, "det gör jag ju inte".
Jag går omkring med ett behov av att tala med just honom. Ett behov av att vara två om det här. Som inte han rår för och som inte han kan göra något åt, men det är intressant att tänka på inför framtida danmarksscenarier. Då är jag ensam och just nu är jag ensam och det är vad jag behöver lära mig att hantera (och vad jag borde lärt mig att hantera eftersom jag inte varit någon annat de senaste sju åren)
Mina vänner har jag ju men de viktigaste var han och jag, det var så jag tänkte på vår framtid med barnet och så tänker jag på min framtid nu. Bara jag, och på min för tillfället barnlösa framtid, bara jag - tack vare honom - på grund av honom.
Så han säger att han ska ringa och så gör han det. Mer än han någonsin gjort förut försöker han hålla vad han lovar. Och jag kräver mer och annat. Det finns ingen enkel lösning mellan oss så som det inte fanns någon enkel lösning på det vi stod inför.
Efter det som hände blev jag (som) det jobbiga exet. Enligt hans mening var allt över. Det vi behövde prata om kunde vi prata om med våra vänner. Våra respektive vänner, vi har inga gemensamma. Jag är dessutom den sista han vill tala med, den som höll på att förstöra allt för honom. Och han är stundtals den ende jag vill tala med. Den ende tänker jag som också förlorade någonting här. Men det är ju inte så för honom.
Jag funderar på om det finns en sorg hos honom eller när den kommer. Jag ser honom framför mig om några år med sin kärlek, jag hoppas att det inte är någon av de två han nu tänker på, och hur de väntar eller får sitt första barn. Hur det vi gick igenom hinner ikapp honom. Att han är tacksam då, för barnet han får, för att det den här gången känns på alla det rätta sätt som det inte gjorde med oss.
Och hur han, ännu en gång, glömmer att vara tacksam mot mig.
Ang hårda ord och sanning
Det var sannerligen hårda ord. Det ligger också mycket sanning i dem. Men för mycket ilska, för lite förståelse och för mycket bitterhet. Jag tyckte synd om henne men tror att hon skulle bli mer förbannad av det. Det är tydligt att hon vill att jag ska skämmas.
Och vissa stunder gör jag det. Skäms för att jag alls försatte mig i situationen. Skäms för att jag inte hade styrka att stå emot pappan. Att jag inte satte mig själv främst, gick min egen väg.
Andra gånger är jag stolt. Över att jag kunde fatta det här beslutet. Att jag orkade överväga alla sidor och slutligen kom fram till att göra något som krävdes så stort mod av mig, och en sådan stor styrka. Att inte göra det enkla eller själviska valet.
Det finns många anledningar till att jag gjorde som jag gjorde. Det vet inte minst ni som känner mig och hörde mina tankar, såg mina känslor dessa tre veckor. Ni som inte känner mig (och det är många fler av mina läsare) kan nog bara ana vad det krävs att som femmis, som försökare, som längtande, ta ett sådant här beslut. Men jag gjorde det ändå. Och mina motiv kan faktiskt någorlunda sammanfattas.
Jag har nog skrivit det förut men det kan ju tydligen behöva upprepas. Jag tog beslutet att göra abort efter noga överväganden och samtal mellan mig och pappan till barnet. Jag gjorde det för att jag trodde det var bäst för oss tre som det berör. Och av oss tre tänker jag framförallt på barnet. Det är det allra viktigaste och det tror jag att många av er skulle hålla med mig om. Det viktigaste är inte min längtan, eller pappans vilja, det viktigaste är vad som blir bäst för vårt framtida barn. Punkt.
Och nu blev detta kanske ett klyschigt och dramatikt inlägg. Men må så vara. Det blev också... sant.
Farbror E
"Min bror E* finns inte mer. Undrar om han inte seglade med Harry Martinsson som skaldade: En koltramp kränger förbi i rykande storm, och en kapten som röker Capstan Medium gör en pejlande handrörelse över kompasskivan. Ostfrisiska reveln, klockboj numro 2."
Mycket typiskt min far. Och min farbror. Och två av mina bröder. Säkert seglade någon av dem med han som skaldade.
Nu samlas vi kring familjen igen. Jag tror att det enar oss. Det ger mig hopp om att i framtiden kunna lita lika mycket på den blodsbundna som på den valda familjen. Det vore skönt. I sorgen, i glädjen. Just nu är den blandad.
Stjärnfamiljen eller chosen family
För femmisar, ensamstående och queertjejerna är det ju inget nytt begrepp. Eller för folk som intresserar sig för familjepolitik. Men de vänner jag talade med i helgen ingår nog inte i någon av ovanstående kategorier. Så därför - en förklaring.
Såhär skriver en av dem som försöker sprida begreppet:
"1/4 av Sverige barn lever inte i traditionell kärnfamilj, och för att peka på mångfalden och friheten för en familj att se ut som det passar dess medlemmar (en familj är i praktiken hur vi väljer att organisera vår vardag) så kan vi istället använda begreppet Stjärnfamilj.
En stjärnfamilj är en familj där omtanke, respekt, kärlek och ansvar är viktigare än den yttre formen. I begreppet ryms regnbågs-, enförälders-, tvåförälders-, bonusförälders-, dubbelregnbågs-, adoptiv-, extended-, donations-, kärn-, med mera- familj likaväl som den barnlösa familjen."
Speciellt det där med barnlösa familjen talar till mig. Att kalla ett liv som vardagsliv som barnlös singel för en familj är kanske att dra det lite långt. Men å andra sidan... en chosen family är också en familj. Jag vet inte om jag behöver ett politiskt skapat begrepp när jag redan har ett bra.
Om de omkring mig - syskonen
Eftersom de flesta av dem verkar måttligt intresserade, eller såhär, de har omåttligt mycket med sitt precis som jag, så har jag inte velat prata för mycket om processen, resan, försökandet, med dem. Flera av dem tröttnar så lätt.
Men nu när det börjar närma sig har jag liksom försökt att trappa upp. Ändå verkar det som att de inte förstår att resan ska bli av nu. Och kanske blir den inte det. Kanske förstår och ser de något som jag inte ser. Det vet vi inom några dagar. Det blir i vilket fall tydligt att vi inte är med varandra nu.
Jag ringer ett syskon och talar om processande i stort, försöker förklara det här med att jag inte kommer att veta när det blir av. Jag ringer ett annat som inte vill tala i telefon. Jag ringer ett tredje som aldrig svarar. Jag säger till ett fjärde att jag ska till Danmark och hen svarar med att hen ska till någon annan stad på semester. Som om de två resorna var likvärdiga. Det femte syskonet har jag haft ett fyllesamtal med och med det får jag mig nöja för den här gången. Jag bara önskade att behovet hos dem att följa mig var aningen närmare mitt behov av att de ska veta vad som pågår.
Uppladdning pågår
Dagarna släpar sig fram. Det är cykeldag 12 och jag kissar på stickor flera gånger om dagen och ibland även på natten. I morse vaknade jag klockan fyra och kunde inte somna om. Lillebror ringde klockan 7 för att kolla om vi skulle ta färjan. Inget utslag på stickan - ingen färja. Men för säkerhets skull har jag min fullpackade väska med mig vart jag går. Tänker att när det än slår om så är jag redo att fara. Vill inte förlora dyrbar tid.
Allt eftersom dagarna går får jag sms från vänner som undrar vad som händer. Har jag åkt än och varför hör jag inte av mig med uppdateringar? Därför att ingenting händer och det finns ingenting att förtälja. Återigen den där balansen mellan att å ena sidan vilja tala om det hela tiden och ha alla de som står på min sida nära nära. Och å andra sidan att få lite space och fokus utan någon slags uppdateringsskyldighet.
Dessutom känner jag hela tiden hur jag och de omkring mig går sakerna i förväg. Det var en sak när jag bara drömde och fantiserade. Nu när det börjar bli allvar har jag svårt att ta ut en lycka som kanske aldrig kommer. Så medan jag är inne i "när går nästa färja?" och "har jag packat min tandborste?" talar andra om barnvagnar, festivaler, och framtider. Jag blir stressad och orolig även om det var jag som startade det.
Slutligen gör det mig ändå så varm och så otroligt glad när jag får det här fina meddelandet från en av mina bästa om vad hon tänker på:
på dig. ägglossning och graviditet, och spänning, och sparkar, och förlossningar, och vakennätter, och tårar, och kaos, eufori, familjecampingar på festivaler, och vatten som går, och eftervärkar, och när skrutt och du och jag åker Gotlandsbåt i sommar, och hur jag är hos dig vissa nätter så du får sova, och.,.. ja, sånt där
När jag känner mig riktigt modig och positiv vågar jag också tänka på sådant. Glädjs och längta.
Om de omkring mig - kollegorna
Det har varit en svår balansgång det här med att berätta och inte. Om vilka som ska vara invigda och hur mycket folk behöver veta.
På jobbet blev det ganska tidigt, säg januari, tydligt att processen inte skulle gå att dölja för min närmaste kollega. Vi delar rum, hon ser när jag går och när jag kommer, hon hör mina mobiltelefonsamtal och - framförallt- det undgår henne inte när jag gråter.
Så jag berättade. Bara i korthet om att jag funderade och skulle börja förbereda för försökande. Om vad det innebar för mig för tillfället. Hon får rapporter när det påverkar vårt arbete. Det har fungerat bra så. Fram tills för någon vecka sedan, kanske en månad, då hon och jag har varit så stressade att vi inte hunnit prata, då hon har varit så fokuserad på sin förestående semesterresa och jag på mitt förestående försökande att vi inte kunnat mötas.
Och nu när det snart är dags att åka finns hon inte vid min sida för att dölja och täcka upp på jobbet så som planen var. Jag har sett framför mig hur jag går iväg för att kissa på min sticka, återkommer med de två strecken och säger till henne "håll ställningarna och tummarna, jag åker nu". Men hon är på andra sidan klotet och de åtta timmarna varje dag jag spenderar på jobbet får jag sitta ensam på mitt kontor och ensam i min spända förväntan.
Det finns ett par nära kollegor och en chef också som hela tiden indirekt påverkas av vad jag sysslar med. För att jag glömmer att fixa saker, för att jag springer iväg på läkarbesök eller rymmer tidigare utan att berätta. Men hur skulle jag istället göra? Just nu är det en alltför känslig fråga för att dela med folk jag knappt känner privat (även om jag känner deras professionella personligheter aldrig så väl). Så jag håller tyst och svarar undvikande. Det står glasklart för dem att något pågår och de hintar om att jag behöver varva ner, att jag har gått ner i vikt, att jag inte ska vara ledsen.
Men jag är ju tokstressad och förväntansfullt glad. Jag längtar efter att kunna berätta för dem hur det egentligen ligger till. Allt blir så mycket lättare utan hemlighetsmakeri.
Syskonen
Jag skrev att de inte är på min sida. Kanske är de det nu. Jag vet inte säkert. Sådant kan vara lite oklart hos oss. Jag har fem syskon och en tendens att klumpa ihop dem till en stor massa som tycker annorlunda än jag. Och då göra felkopplingen att de därmed är överens med varandra. De är sällan det. Eller ens speciellt lika, just så som jag är olik dem. Så jag mailade dem länken till den här anonyma bloggen och tänkte att om de har tid, lust, ork att läsa så ser de lite bättre hur jag tänker, var jag står och vad som pågår. De svarade inte, men det brukar folk ju heller inte göra.
Men så ringde en av dem. Det syskonet sa till mig att hen läst hela bloggen (jag har skrivit i snart ett år) och gråtit. Att hen slutligen förstår någonting som hen inte förståt förut. Om min längtan och sorg. Och om det faktum att allting inte är så rosenskimrande hos mig heller alla gånger. Men det viktigaste, det största och det vackraste hen säger, är att hen vill vara en del av mitt barns liv. Jag har ett kriterium för det: att en måste sköta sig, och det är precis vad vi under hösten ska fixa. Jag känner mig naivt entusiastisk inför det faktumet för första gången på... trehundra år.
(Jag inser att det här inlägget är oerhört luddigt/vagt för de som inte känner mig, men ibland får även sådana tankar råda)
Blandade känslor och längtor
Försöker hålla kvar känslan i mig efter en helt fantastisk helg. Försöker att inte längta mig fördärvad efter nästa gång det inträffar. Eller ännu mer efter att alltid ha en sådan värme kring mig.
Försöker samtidigt hantera det hemska som min bror utsätter sig själv och familjen för. Försöker förstå honom, stötta mor och deala med det på egen hand. Önskar av hela mitt hjärta att det ska vända för honom snart, att han ska hitta nya cirklar att vandra i.
Kämpar för att vara odelat glad åt det första utan att skjuta ifrån mig det andra. Det är svårt men nödvändigt.
Det är skönt att vara i den övertygade sinnesstämningen som jag nu är. Läser en artikel på webben om "bebislycka på egen hand" och känner all den värme och det stöd som finns hos femmisarna. Önskar att det kunde strömma lite starkare från de som finns i min faktiska närhet.
Här är artikeln.
Ett gästbloggande
I veckan handlar ett av inläggen om den nattliga längtan efter barn. Kanske inga nyheter för er som läser här. Det är skönt att vara anonym ibland. Jättefina kommentarer har inlägget fått dessutom.
Finns att läsa här.
Hon är med mig
Hon och hennes man har försökt bli gravida ett tag nu. De vet inte varför det inte går. De ska väl sätta igång med en utredning men orkar inte riktigt ta tag i det. Har inte riktigt tagit hand om sorgen det var att upptäcka att det inte bara gick. Hon berättade för mig att hon visste att det kunde bli svårt, och trots att hon visste det så väl så blev hon ändå chockad. Ändå hade hon inte förstått det på riktigt. Så nu är allt mest kaos hos dem. I dem.
Någonstans är vår längtan så nära besläktad. Det här med att längta efter ett barn förbinder oss. Trots att hon har barn sedan tidigare och trots att hon har någon att skaffa dem med så är längtan och sorgen kanske inte mindre. Jag förstår det även om jag inte kan känna det. Hur kan hennes sorg vara så stor trots att hon i mina ögon har en del av det jag drömmer om? Jag vågar inte säga det till henne men tänker elakt nog att hon inte borde sörja när hon redan har man och barn. Tänk på oss som inte har någotdera.
Men jag är orättvis. Återigen, jag ser och förstår hennes sorg och hennes längtan. Den finns ju också hos mig. Och detta trots att jag inte har hunnit börja försöka än.
Om ofrivilligheten
En av de sidor som jag kikat runt på en del på senaste tiden är FEMMIS. Det är en förening för "frivilligt ensamstående mammor som fått, eller planerar att få, barn genom assisterad befruktning med donator". Det är just det där med frivilligt ensamstående som jag har haft problem med. Det är det som fått mig att tveka att ansöka om medlemskap. Jag har inte vetat om jag verkligen är det.
Jag har länge kallat mig barnlös eller ofrivilligt barnlös. Mor tycker att det är ett felaktigt begrepp eftersom hon inte tycker att en kan kalla sig barnlös som ung och singel. Det verkar som om hon har en bild av de barnlösa som någon, helst i par, helst äldre, som försökt få barn i många år men inte lyckats. Jag tycker att en barnlös också kan vara någon som vill ha barn men inte har några. En barnlängtande är nog ofta (inte alltid) ofrivilligt barnlös tänker jag.
Men i FEMMIS beskrivning står ju att en ska vara frivilligt ensamstående. Jag brukar se mig som både ofrivilligt barnlös och ofrivilligt singel. Det är klart att jag också skulle vilja träffa någon. Att se mig själv som frivilligt ensam känns lite som att ge upp.
Kompromissen har därför blivit att försöka tänka på min situation som en barnlös singel. Det vill säga som frivilligt blivande ensamstående men som ofrivilligt singel. Om det nu för medlemskapets skull nödvändigtvis ska definieras.
