Vecka 25
Jag försöker involvera kungen utan att pressa honom. Försöker få honom delaktig utan att tjata. Det är svårt. Hittills har jag fixat allt på egen hand. Jag frågar honom om råd eller tillåtelse ibland och han svarar "låter bra det". Som ett standardsvar, oavsett om det gäller gravidförsäkring, lägenheter, föräldrapenning eller profylaxkurs. En kan få känslan att han inte alls bryr sig. Ofta går jag och lägger mig med den känslan. Andra gånger vet jag att det inte är sant. Det är gånger då engagemanget hörs i frustrationen i hans röst. De gånger då smsen kommer helt apropå.
Vecka 25 är halvvägs och magen växer lite grann. Alla säger att den är liten och jag tror dem. Tills barnmorskan gör sin första sumfus-fundusmätning och jag hamnar precis på strecket, rakt i kurvan. Ingen minibebis här inte, än så länge åtminstone. 55 kilo visar vågen vilket är helt ok.
Så nu bär det iväg till Sicilien i en vecka. Jag oroar mig lite för foglossning och opastöriserade ostar. Men det ska bli skönt att lämna jobbstressen och försöka få något slags andrum. Ska koncentrera mig på att äta pasta och känna sparkar.
Växer och räknar
Det räknas veckor, dagar och kanske nästan timmar. Hur långt är graviditeten gången? Hur gammalt är barnet? Vad händer med det nu? Om hur länge kommer det? (länge länge länge)
Min vän B undrar ofta om storlek. Hur stort är det om du skulle beskriva det som en frukt? Jag vet inte längre. Minns att den för några veckor sedan var ett päron. Nu en bit större. Honungsmelon. Vet inte heller exakt vad som händer vecka för vecka.
För samtidigt rusar det på som vanligt. Dagar och veckor går snabbt och det finns inte tid till lugn och ro, till att sätta sig ner och fundera över allt. När jag gör det blir jag i vilket fall stressad eftersom allt där framme bara består av frågetecken. Jag och kungen är nog inte riktigt redo att tala så mycket framtid än även om vi som sagt stundtals försöker. Dessutom är vi, normativt och helt i sin ordning enligt böckerna, på två olika ställen. Medan jag är i vecka 12, 13, 14 och nu 19 med tillhörande mensvärkssmärtor, avtagande trötthet, acne och den konstanta oron. Är han på en turné i sommar och i ett tv-spelande med en tvååring. "Ska vi åka till peace&love?" och "Jag har ett så bra zoombiespel" är meningar jag hör från honom.
Men det är en fördel som kommer med att dela. Just nu känns det oftast roligt och spännande att den här andra personen ska få ha så stort inflytande på något som jag i åratal bara tänkte på som "mitt". Även om jag saknar en del "känslomässigt engagemang" som F uttryckte det. Skyller på könsroller där också. Det skaver men förklarar.
Läsande och samband
Insåg att vårens sommarens höstens läsning säger lite om vad jag gillar att läsa om. Men kanske mer om vad jag gillar att tala om. Och kanske framförallt något om en annan typ av längtan än den jag så ofta skriver om.
Bara kärlek kan krossa ditt hjärta. Titeln säger allt.
Det är så logiskt alla fattar utom du. Den bästa referensen! Om obesvarad kärlek.
Naomi & Elys kyssförbudslista. Romantiskt queerlitteratur.
Saker som inte händer. Om att göra slut.
Lämna mig inte. Om att bli lämnad och svartsjuka.
Alla har ett hungrigt hjärta. Om två unga som bli med barn.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Romantik och sorg.
Mitt skitliv: en kärlekshistoria. Kärlek och svärta.
Du vet var jag finns. Queer och sorg
Det händer nu. Queer och obesvarad kärlek.
Och så vidare...
Jag ljög lite idag
En annan kollega ska bli farmor i oktober. Hon är så fantastiskt lycklig över det. Vi andra är också glada. Vi kallar henne farmor K och peppar inför att allt ska gå bra.
På tal om hennes barnbarn frågar hon om många av mina släktingar och vänner väntar. Ja, mina vänner gör ju det. Det ska komma en i september, två i november, en i december och en i januari. Detta undantaget femmisarna som en liksom alltid gläds lite extra åt.
Och hon frågar mig om jag längtar och jag svarar nej, inte så värst. Vad menar jag med det? Jag längtar ju som en toka just nu! Mer än på månader. Lika mycket som förra sommaren skulle jag tro. Lika mycket som före de första försöken.
Men det kan jag liksom inte säga. För att vi står i offentligheten och jag inte vill börja gråta. För att jag är rädd för hur hon ska tolka allt jag säger i fortsättningen om hon förstår hur mycket min längtan styr mig. Om hon ska observera mig med bebisarna på jobbet och se hur svårt jag har att hålla mig stående.
Så jag ljuger. Säger att längtan är under kontroll nu. Att vi får se hur det blir. Lite casual så där. Lögn lögn. Hon säger att jag ska tänka på att jag är ung. Jag gör det. Det gör jag faktiskt. Ibland. Jag vet att jag har 10-14 år till på mig. Men ni vet, alla ni som längtar, ni femmisar, ni vet att det faktum att det en dag kommer att komma inte hjälper den längtande särskilt mycket. Som att längta kärlek. Jag vill ha det nu. Inte sen. Nu. Inte senare.
Andra resor
I två veckor bilade jag och två bästisar genom Europa. Danmark, Tyskland, Polen, Slovakien, Ungern, Kroatien, Bosnien. Sedan en knapp vecka med familjen i Kroatien. Klyschor; en chans att komma bort och få perspektiv. Att upptäcka vad en saknar eller kan klara sig utan.
Jag längtar efter barn. Men jag kan också klara mig utan. Eller kan jag det? Under de första veckorna fanns barnen svagt i mitt medvetande. Jag såg dem på gator och i famnar. Tydligen var vi i ett av Europas barntätaste områden så kanske var det inte konstigt. Förra gången jag gick på dessa gator förlorade jag ett barn. Jag minns hur jag då tänkte att om jag kommer hit igen ska det vara med en unge i magen eller i famnen. Det blev ju inte så. Bara med en sorg... starkare.
Under semesterns sista vecka blev längtan större men också längre bort. Det går inte att föra in fler småttingar till det här dårhuset tänkte jag gång på gång. Hur ska jag kunna göra det? Eftersom en femmisförsökarlösning kräver full support från familjen känns den mer främmande när vi kaosar så här. Och eftersom det inte finns någon att göra barnen med...
Omöjligheten i drömmarna är nedslående. Jag ser igen utväg. Och landar här i den känslan.
Glömska och en annalkande vägg
Jag glömde annat också. Var min cykel stod. Var jag lagt mobilen. Att jag skulle träffa F och A - på samma kväll. Jag glömde svara på J och J´s sms. Glömde ett par tre möten. Glömde alltför ofta bort Å och att jag ville ringa till henne och berätta om allt.
Jag vet vad det här handlar om. Har varit här minst två gånger förut och känner till symptomen. Kanske sjukdomen också. Det är väggen som kryper allt närmre. När sorgen i vintras hotade att övermanna mig blev aktivitet en utväg. Att hela tiden vara på språng. Ha saker i rullning. Andra saker än barnförsökande. Att träffa människor och flytta lägenheter. Att jobba helt otroligt mycket och att aldrig sätta mig ner och tänka.
Det gick bra. Riktigt bra gick det. Jag träffade människor jag tycker om. Jag fick dansa och hångla. Jag fick ett nytt hem och avklarade en flytt. Jag var ofta i tidningen på den lilla orten där jag jobbar. Jag genomförde och slutförde projekt efter projekt. Jag tänkte mindre och mindre på barnet jag förlorat.
Men nu tog det liksom stopp. Hjärnan fungerar inte längre. Jag glömmer saker och har svårt att förstå det jag läser. Kan inte riktigt lyssna när folk talar med mig eller känna ordentlig empati när de gråter vid min sida. Tankarna fladdrar och far. Jag sover och äter dåligt. Har för ont i ryggen för att träna och är för rastlös för att vila.
Men jag har förtröstan. Någonting är annorlunda nu. Det finns ett par tre eller fem riktigt nära som kan rädda. Jag ringer D och D som får mig att le. N och A kommer till undsättning illa kvickt. Som jag ju liksom visste att de skulle. A och E ställer inga krav. Resten lämnar jag därhän så länge.
Nytt hem igen
Den är "rätt" på flera sätt. För storleken och ljuset. För att den är billigare än den förra. Att den ligger på första våning (det är lätt att bära in tunga matkassar och framtida barnvagnar). Men framförallt för läget och det faktum att jag kommer närmare vännerna nu.
Ändå känns det inte bra. Jag vantrivs med situationen och i rummen. Det luktar gubbe och den förra hyresgästen, hur trevlig han är var, hade missat att städa köket. Mina saker packades eller har packats upp i hast och ligger i röror överallt. Mycket har gått sönder som det alltid gör vid flytt. En del saker är för tillfället försvunna. Det finns ingen mat i kylen och inga persienner i fönstren. Jag vaknar klockan fem av ljuset (senaste samtalet från en vän kom klockan två).
Men allt det där kommer att ordna sig i sinom tid och jag har trivts inuti alla hem jag haft. Med hur det ser ut (eftersom det tydluien inte är så viktigt). Jag gillar det smutsliga och nedgågna. Som kubens betongväggar- och golv. Det är vad jag gör med hemmen jag inte trivs med. Stämningen jag skapar. Eller misslyckas med att skapa. Och att jag aldrig lyckas få spontanhäng som funkar. Tänker att jag ska jobba på det men vet inte var jag ska börja.
Jag ringer D och tjatar över honom hit. Och imorgon kommer de tre flickorna jag väntat så på...
Så bor jag nu (april)
Helgen som gick flyttade jag från mor till Kuben. Mitt rum är litet, det rymmer en liten soffa, två bokhyllor och en stege upp till sängen. Från stegens högsta punkt till sängen är det en bit. Lampan sitter på pannan när jag klättrar upp.
Utanför rummet finns en smal och mörk korridor med väggar och golv av betong. Stängda låsta dörrar leder till andras rum. Längst bort i korridoren finns ett kök med kokplatta, en vrå med en vask och en liten toa. Här finns ingen dusch, inget skafferi eller frys.
Kuben är mitt rum i ett konstnärsateljékollektiv. Jag har bott här i en knapp vecka och redan börjat fasa inför flytten. Det är min tillfälliga tillflyktsort och just nu är det precis vad jag behöver.
Londonvecka
Vi går på marknader. Jag ser barnen i vagnar och bärselar. Men de är färre än på marknader i Berlin och festivaler i Norrland. De tar inte över allt.
Så jag längtar annat istället. Gemenskap, möten, kärlek. Vänskap och frihet likaså. Men jag längtar inte bort. Jag stannar här en liten stund till. Försöker vara i stunden. "Här och nu", skulle L ha sagt. Han skulle som vanligt ha rätt.
Om cykler och framtida resor
Och eftersom jag har en ovanligt bra början på denna vecka, tack vare vännerna som var på besök i helgen - gamla som nya, tänker jag... KANSKE.
Vissa stunder är jag så himla sugen på att åka igen. Jag vet ju att det går. Jag vet hur det går till och att jag vågar. Att jag klarar det. Jag vet vilken stor rädsla och ogripbar lycka som ligger i en sådan resa. Jag ser målet och har medlen. Det som krävs är ett beslut och en handlingskraft. Så 2009 liksom.
Andra stunder känns det helt omöjligt. Orimligt. Jag har ingen aning om jag ens har någon cykel just nu. Blöder sporadiskt och alltför ofta. Har inte testat med ägglossningsticka sedan oktober. Vet ju iofs att jag hade en mycket lyckad ÄL i december, men så mycket har hänt sedan dess. Är inte redo att bli gravid igen så snart. Även om jag längtar som en toka. Åh, vad jag älskade den där växande kroppen!
Men det finns en viktigare anledning till att jag inte kan åka. Den att jag har lovat mig själv att ha danmarksbarnet som ett förstahandsalternativ. Att alla de stunder då jag längtar mer efter kärleken än efter barnen så kan jag inte heller planera för dem. Ha siktet på dem. De blir ett substitut.
Och alla de gånger då jag längtar lika efter båda, då jag är inne i heterotänk och tvåsamhetslängtan och tröttsamt kärnfamiljstänk. Då måste jag släppa försökandet.
Det är bara när jag längtar efter mitt barn som jag ska ha helt på egen hand, att göra denna resa helt själv och stå starkt i det, att känna mig trygg i förvissningen att det blir bra oavsett om en vuxen kärlek dyker upp eller inte. Att dyker en sådan person upp så blir den ett tillägg i vår familj på två. I vår tvåsamhet. DÅ kan jag åka. Då kan jag igen starta mitt försökande.
Men där är jag inte nu (i helgen ska jag krama en man och jag kommer nog tycka om det). Jag längtar heterosexuell tvåsamhet idag. Förlåt mig för det.
Borde inte
Det är barnet. Jag saknar att ha det i mig och att längta efter att det kommer.
Borde inte räkna. Dagarna sedan det bästa beskedet nånsin. 70 dagar. Känns så långt och så kort. Så mycket och så lite har hänt. Dagarna sedan jag avslutade det. 48 dagar. Tunga och lätta dagar. Dagar av lättnad och dagar av oändligt sorg och saknad. Tiden till den lilla skulle ha kommit. Början på september. Ett halvår. (och jag undrar om sorgen kommer att stanna i mig så länge eller om den har stannat tills nu för att här är så mörkt och kallt. Om våren kommer jaga den på flykten).
Borde inte älta. Vad som händer i vecka 15. Borde inte ens veta att jag skulle varit där nu. Hur stort det skulle ha varit nu. Att det typ skulle vara klart, kunna suga på tummen. Att ansiktet skulle vara format. Hur jag skulle ha sett ut. Hur jag skulle ha mått. Att folk skulle ha vetat ett tag nu och att inte skulle gå att dölja (inte för att det inte syntes i vecka 8 om en kände mig iofs).
Jag borde inte tänka på allt det här. Det gör mig så ledsen.
Det är lugnt
Om två timmar åker jag till Stockholm. Om tågen går vill säga. Det snöar ute. Mycket. Jag och M sitter på kontoret och lyssnar på Peps för att vårpeppa. Vi får iallafall jobba nu efter två dagars ledighet på grund av snörasrisk.
Efterkontrollen på abortkliniken gick lugnt till. En barnmorska som frågade hur jag mådde och tog ett gravtest. Inga hormoner kvar, vilket jag ju redan fått bekräftat. Det fanns ingen läkare till hands just då men tjänstvillig som hon var talade hon med läkaren när jag gått för att sedan ringa på mobilen och meddela att det säkert inte skulle vara någon fara. Troligen inte. Vad det nu ska betyda. Men cystor får en ju ofta och oftast vet en kanske inte ens om dem. De sköljs ut med mensen. Så det kommer den nog göra nu också så som jag blöder. Är yr också men det har säkert med blodförlust att göra. Magkrampen är inget mindre än extra mycket mensvärk. Fysiskt känns det lugnt.
I sthlm ska jag leka med min systerdotter vilket säkert inte kommer vara smärtsamt. Förhoppningsvis ska jag träffa M som jag längtat efter. Hoppas på mys. Och så kanske pappan då. Jag har messat igen och igen och tjatat. Vi får väl se.
Hem till mor
För femte eller kanske sjätte gången flyttar jag hem till mor. Far och en bror bor också där.
Det verkar konstigt tycker folk. Speciellt de på jobbet eller sådana som tycker att ett uppstyrt liv är viktigt. Men jag vet inte om det är så konstigt egentligen.
Jag vill inte bo i min lägenhet helt enkelt. Tycker att den är för dyr och ensam. För långt bort från alla andra. Jag är där så lite. Vill hellre var med människor än själv. Livskrisar lite och vill någon annanstans. Kanske inte nödvändigtvis hem till mor men så får det bli.
Just nu. För om två veckor flyttar jag - om allt går vägen - till ett finfint kollektiv där tre vänner bor. Framförallt min bästa E. Jag tror det kan bli bra. Om så bara för ett litet tag.
Nyår
Det är dramatiska dagar. Jag vill inte berätta allt som händer än. Bara att det snurrar i hjärtat och i huvudet. Att jag varken vet ut eller in. Att jag inlett någonting som jag inte vet om jag vill fortsätta på.
Dramatiskt var det också förra året. Jag och L hamnade i en situation. Såhär skrev jag i den andra bloggen:
"De sista timmarna före nyårsafton river och sliter i mig när jag gör misstag som skulle kunna stå mig dyrt. Det löser sig som vanligt inte men jag löser det och den som sitter i rävsaxen vid min sida kan andas ut. Jag kommer att fixa det försäkrar, snyftar, skriver, sms:ar jag, jag fixar det jag lovar dig jag lovar dig./.../. Någonting klickar till inom mig. Jag tror att droppen som vibrerade på ytan precis fick bägaren att rinna över. Det klickar till och jag vet plötsligt tydligare än någonsin förr att jag inte kan hamna här igen. Jag får aldrig någonsin göra såhär igen. Beslutsamheten stärks trots hjärtats flimrande och fladdrande. Vetskapen sjunker in och fogas samman med en övertygelse som måste ha legat klar sedan länge. Jag behövde tydligen bara en knuff och när jag nu fick det... ja, då är det bara att köra."
Där och då tog jag mitt Danmarksbeslut. Där började resan. Jag lovade mig ett handlingskraftens år och jag följde det ända in i sista stunden av 2009. Det har varit ett, som sagt, dramatiskt och spännande år. Vad gäller funderande och försökande åtminstone. Jag står i slutet av året och är mer uppochnervänd än vanligt. Men också starkare och lyckligare. Jag tror jag vet vad jag vill göra. (Några danmarksplaner smids inte längre. Det är just nu lite av en lättnad.)
Över jul
Vänhänget är underbart när det väl finns och saknat när det är frånvarande. Många är hemmavid på ställen som inte är här och de som är här kan en ju inte stressa till att hänga precis varje stund.
Jag har i princip spenderat julen med M. Han växer på mig dag för dag. Imorgon flyttar han någon annanstans. Men vi har hunnit med en hel del mys och häng och samtal. Lite för mycket för att jag inte redan nu ska börja sakna. Typiskt. Men på ett mest bra sätt ändå. Fint med relationer som löser sig och möten som ger mening.
A till undsättning
Ett par veckor har jag bara känt mig så trött. Kommit hem sent men inte så sent att det hunnits med någon dans att få endorfiner av. Gått upp tidigt och jobbat hårt. Tränat och umgåtts men inte funnit tillräckligt stor glädje av det. Inte längtat efter barnen.
Inte orkat tänka på cykler eller fertilitetsdieter. Eller sömn. Inte orkat argumentera för min sak med syskonen. Inte orkat uppdatera vännerna.
Framförallt inte längtat till Gaia och nästa försök. Inte sett fram emot nästa ägglossning och resa med samma febrila förväntan som förr.
Först tänkte jag att jag liksom var lat. Och feg. Att så fort det tar lite emot så backar jag. Men det låter ganska olikt mig. Sedan förklarade kollega A saken för mig. Att det är så det känns efter en pärs. Efter något som tagit all kraft och energi. Den här tomheten. Som efter en stor tenta tänker jag, i brist på erfarenheter. Eller ett stort arr kanske. Tröttheten. Det är då en blir sjuk också. När en liksom har tid. Lärarsjukan ni vet. Den ambitiösas sjuka. Den brukar jag lida av.
Kanske kan det förklara varför jag darrar på händerna, varför benen viker sig och huvudet värker.
Riot not diet
Här gick jag och fick plötsligt lite tjockångest igen. Den har varit under kontroll av flera anledningar den senaste tiden. För det första att jag tränade så sabla mycket i våras att jag liksom... smalnade av. Lite plattare mage, betydligt mindre bröst, och tydligen, enligt E, mindre rumpa. Det var det där med magen som var det viktiga och det var det som gjorde att jag inte hade ångest varje lördag när jag skulle ut eller nåt. Att jag kunde ta fram mina gamla "smal-jeans" igen.
Alla sa att jag var fin och det kändes bra och jag hatade det för jag ville vara fin innan också trots lite småtjock mage och jag vill inte att lite smalare ska betyda lite finare och ni vet, allt det där. Men de sa att jag var fin för att jag själv var nöjd med avsmalnandet jag vet. Nåväl.
Det var också lugnt därför att jag ändå snart skulle vara gravid, jag ska ändå snart tjockna till liksom. Och för att aneldningen till att jag gått upp lite igen var att jag ätit ordentligt och spenderat ett par 10 av de timmar jag vanligen tränar i veckan till att istället vila. Det var då augusti-september.
Sen kom de sjukt stressiga och allmänt omskakande oktober-november där jag inte hunnit träna eller göra matlådor. Och vips en förändring i kroppen. Och plötsligt är ångesten tillbaka. Jag går på superträningspass och tuggar morötter till middag. Som om det någonsin har hjälpt. Och nej, jag är inte där igen, inget ortorektiskt i sikte. Bara en liten kroppsnoja. En övergående.
Men så läser jag ett nytt inlägg av Frida som skriver på "Vi som aldrig sa sexist"-bloggen och plötsligt känns det lite bättre. Riot not diet helt enkelt. Jag ska försöka tänka på det nu, och under tiden, och sen. Alltid.
Uppdateringar och efterspel
Kanske är det lite lättare sagt än gjort att skaka av sig och bara var glad istället för att känna sorg. Eller besvikelse. Över det som inte blev.
Vänner som inte läser bloggen messar och frågar hur det går, både de som hört om ett plus och andra. En del rycker på axlarna och andra kan inte hålla tårarna eller dramatiken borta. Jag står mittemellan och vet inte riktigt vad jag ska tro. Eller känna.
Syrran vill inte riktigt gå med på att det finns något att vara besviken eller ledsen över. Det sårar mig.
M och jag står på jobbet och pratar om att vi aldrig är lediga. Vi är faktiskt aldrig det, känns det som. Spenderar 50 timmar i veckan i det där huset. Har jobbat fyra kvällar och sex dagar i veckan ett tag nu. Känner mig bara trött.
Jag bowlar med vännerna och tänker inte alls på saken förrän F undrar om jag fortfarande hoppas på det där hemliga och nej, jag gör ju inte det. Det finns inte längre någonting, åtminstone ingenting så specifikt, att hoppas på.
Jag tramsar med min bästa vän där hemma och vi jämför svullna magar. Men min är platt och han säger "nu när du inte längre är gravid". Det sticker till någonstans trots allt.
Allt detta och slutligen en Loke-konsert. Och han gör sin "Dig som aldrig blev". Och det är fint och dramatiskt och sorgligt i en salig röra. Det kanske behöver vara det en liten stund.
Mot Berlin
Imorgon åker jag och finaste E till Berlin. En resa som det skissats på och talats om i ettochetthalvt år nu. Förutom att det ska bli roligt är det framförallt skönt att det faktiskt blir av. Jag gillar inte att hålla på och tala om saker som en känner på sig aldrig kommer att bli gjorda. Vågar sällan yttra något om en plan eller dröm förrän jag är där eller åtminstone halvägs. Kanske är barndrömmen ett undantag i det fallet. Eller också kanske jag faktiskt är övertygad någonstans om att det kommer att gå. Tillslut.
Det blir konstigt att åka iväg utan att veta om jag är gravid eller inte. De flesta stunder tror jag inte det. Men sen hugger det till i magen eller jag råkar stöta till ett ömt bröst och då kommer hoppet försiktigt igen. Kanske kanske ändå. Framförallt är det blodet som oroar mig. Jag har blött i nio dagar nu. Min mens brukar vara i tre eller fyra. Mor och syrran säger att de inte blödde någonting under sina graviditeter. Men jag har en vän som blödde i fem månader. Ingenting går att tolka och ingenting behöver betyda någonting. Jag får resa i ovisshet. Men det är en förhållandevis lugn sådan.
Stor dramatik och nyväckt hopp
Så blödde jag då i förra veckan och lite in på helgen. Kom någorlunda till ro med att det inte hade lyckats den här gången, alternativt att det hade lyckats men sedan stötts bort. Tänkte att jag skulle boka den där tiden på ivf-klinikien och se vad de säger om mina konstiga cykler innan jag reser en andra gång. Om det skulle vara så att jag har haft befruktningar med påföljande tidiga missfall så behöver kroppen vila. Nästa resa blir i vilket fall i december tänkte jag och försökte landa i det.
Men så tilltog magkramperna. De första dagarna efter insemination tänkte jag ju att det berodde på den. Sedan, när jag blödde, trodde jag på mensvärk. Men när de inte avtog utan snarare tilltog under helgen trots att mensen var över blev jag lite orolig. Som den fertilitetsbesatta person jag är började jag genast fundera över missfall, urinvägsinfektion, äggledarinflammation och utomkvedshavandeskap. Det är svårt det här. Hur ska en veta vad det är som pågår där inne. Jag har ju aldrig varit gravid, eller mig veterligen fåttt missfall eller ens varit befruktad, hur vet jag hur det känns och vad som känns var? Efter lite googlande under lördag natt verkar det som att en molande värk är graviditet och en huggande värk är missfall. Men vad är det isådanafall jag har?
När det blev värre under lördag natt och söndag morgon bestämde jag mig för att ta en tur till gynakuten på söndag morgon. Väl där förklarade jag ärligt situationen. Trots att jag riskerade att inte få samma hjälp om de visste (så som hände på SMC).
Jag fick ta ett kisseprov. Efter en timme kallades jag in till sjuksköterskan för blodprov. Av nyfikenhet undrade jag varför de tog sänka och kollade järnvärden. Kan dåliga järnvärden verkligen ge mig kramper i magen? "Nej", säger barnmorskan, "men det är viktigt att ha bra värden när man är gravid".
VA!? Jo, visst har jag testat plus. Positivt. Höga värden på HCG-hormonet närmare bestämt. Sköterskorna ler och gratulerar och ger mig en kram. Jag darrar och gråter en skvätt men vågar inte tro det. "Sätt dig nu och vänta på doktorn", säger de.
Så jag väntar igen. Efter en timme får jag komma in till en ung trevlig läkare som säger "jag ser här att du fått missfall". Va!? (Igen). Hur ser hon det? Alltså, missfall är ju vad jag misstänker men vad grundar hon det på? "Eller också är du gravid" säger hon. Jaha?
Och just så är det. Antingen har jag varit gravid eller också är jag det fortfarande. I båda fallen är hcg-hormonet högt och kan ge utslag på gravtestet. I båda fallen kan en blöda. I båda fallen kan en ha pms-liknande symtom (ömma bröst, humörsvägningar, acne). Och i båda fallen kan det krampa i magen.
Så nu kan jag bara... vänta (igen igen igen). Se om fler symptom kommer; illamående, spända bröst, trötthet. Sedan testa igen om en vecka och om två. Kanske också om tre. Om plusset stannar kvar.... nej, jag vågar inte ens tänka på vad det skulle innebära. Jag väntar och vilar och försöker bida min tid. Det är svårare nu än någonsin.
