ilangtanstider

Äntligen, eller bara några dagar över tiden, har min vän D fått sin lille glorious bastard, som han kallar den lille.

Och han är så glad! Allt känns lätt och härligt säger han. Allt kommer att bli så bra. Hur det än är, det där med att barne var oplanerat och att han och mamman inte har en relation, så är det bara vackert.

Jag försöker smittas av hans glädje. Om ett par veckor tar vi barnvagnspromenad.

Saknar min gamla M. Gamla fina bästis och hur lika vi var. Hur mycket våra drömmar gick ihop och våra neuroser tillsammans. Hur hon hittar på saker i sitt huvud och hur jag gör detsamma fast jag inte vågar säga det till någon. Hur jag alltid börjar gråta när vi talar om framtiden. Och hur jag fortfarande gråter när hennes mamma kommer in på mitt jobb. Jag saknar henne och hennes fine fine man och deras underbare lille buse. Och den som kommer i  vinter.

Och jag saknar B. Våra analyser och sms-ande. Vår längtan och vårt samförstånd. Hennes unberbara lilla E. Hennes joller och stora vackra ögon. De stora barnen och klokheten hos dom. Kanske också den fine mannen som ibland gästar. Saknar radhuset och sandlådan och terapisoffan där. Saknar uppdateringar om ägglossnningar och mensblödningar och inseminationsplaner och danmarksresor. Pepp och all den kunskap som ryms hos den kloka vännen.

Nu ska jag ringa mitt C och leka med henne och hennes lille L. Avhjälpa saknaden efter andra lite grann. Fina C som finns kvar.

Eller är det ren avundsjuka?

På festivalen förra helgen kryllade det av små och deras föräldrar. Aslappnade, vackra, fria små familjer.

Jag ser på dem och avundas. Minns att jag såg samma sak förra året. Då med en förhoppning om att det skulle hända mig. Då när jag visste att jag skulle åka till Gaia vid nästa ÄL. Inte för att jag visste om det skulle gå förstås. Men hoppet var så starkt.

Nu åker jag på festivalerna igen utan någon i magen eller i famnen. Försöker ha förtröstan och förhoppning om en annorlunda framtid. Nästa år! tänker jag så som jag tänkte förra sommaren. Och den före det. Nästa år! Så måste jag tänka för att orka.

Det finns två par olika D som jag skriver om. Alla fyra är mina vänner och alla fyra har jag en större eller mindre historia med. Jag vet att det kan vara förvirrande. Anonymiteten gör det så.

Men nu handlar det om den D som jag skriver om här. Om den vän som jag ibland fortfarande har ihop det med lite. Som jag springer på i långa vakna busande förvirrade nätter.

Och han ska bli pappa i september. Jag får höra det av olika vänner. Det berättas försiktigt. En säger att han inte vågat berätta det för mig. Det är inte så konstigt. Av två anledningar. För det första för att vi hade ihop det bara dagarna före att det här barnet blev till. För det andra för att barnet kommer att komma bara dagarna efter att mitt skulle ha fötts (ja, därför att jag också vad ute på annat håll).

Jag är inte ledsen över att han ska ha barn. Jag är, som vanligt som alltid, ledsen över att jag inte ska det. Och jag skräms av tanken på vad det här innebär. Att det hade kunnat vara han och jag istället. Att jag så gärna hade varit i den situationen. Att om det hade varit honom jag blev gravid med, om han hade gjort mig gravid istället för det där tjejen vem hon nu är, så hade jag behållt. Därtför att han är så bra, en sådan vän, att jag hade kunnat det. På något sätt känns det som att han väntar barnet som jag förlorade. Förstår ni vad jag säger?

Dessutom ska den vän som vi båda har närmast gemensamt, (ett annat D) få en liten också. Senare i vinter och vi väntar med spänning. Det ska bli en Gordon. Jag hör det från vänner och nästa gång vi ses också från honom själv. Det finns bara glädje i mig över det barnet! Jag får se bilder på magen och berättelser om hur stor längtan har varit. Jag vet inte om han förstår hur väl jag vet vad den längtan innebär. En dag ska jag berätta det tänker jag, när tillfälle ges.

Min låtsassyster får barn och de glömmer berätta det för mig. Tänker väl inte att de har någon jävla anmälningsplikt säger far. Tänkte inte på det säger mor. Behövde jag väl inte berätta säger syster. Vi trodde väl du sett det på facebook.

Nej, det hade jag inte (jag har 600 vänner där, missar mycket.) Kan de vara så att de inte vågar berätta det för mig undrar B. Ja, fast de är inte så lyhörda, är jag tvungen att svara.

För visst blir jag ledsen. Inte för att hon fått barn förstås. Hon har längtat och väntat så länge. Nej, för att jag inte har det, för att min mage också borde växa. Och för att jag inte har del i den glädjen. Inte en plats i det sammanhanget. Inte där att göra.

Jag har träffat min vän M två gånger under de kanske tre år som gått sedan han mötte sin kärlek C. Jag kan sörja det ibland. Men nu har M och C fått sin Lova och det är bara glädje. (Värst vad alla utanför femmis föder döttrar...)

M och C har tagit sitt lilla L och flyttat från stan. "Ut till en stuga i skogen" säger P, men så långt bort var det visst inte. Ett litet hus på landet snarare. Det låter fint på så många sätt men det är nog det sista vi ser av dem på ett tag enas vi om. Om det var svårt att få tag på dem när de bodde i stan och inte hade barn lär det ju bli omöjligt nu. Och om vi (som i jag och P, vi som har varit vänner i nio år och genom varierande grad av bittert singelskap nästan lika länge) störde oss på deras isolering som par, deras ständiga närvaro vid varandras sida, deras klassiska heteronormativa liv, förut så lär det inte bli bättre.

Men medan P vädrar sin besvikelse och ett uns av bitterhet rycker jag på axlarna. Vad jag förlorar är mindre än vad de får. "Den kärleksgåva de har är värd så många försakanden..." säger jag och ser hur P skakar på huvudet åt mitt hippietrams. Och det må vara just det, kanske i kombination med barnromaniserande, men... jag tänker låta dem hållas i sin bubbla så länge de behagar. Kommer de ut och tillbaka till oss igen skulle det göra mig lycklig. Men det gör mig också glad att veta att de har det bra. Särskilt som M var en del av vår tresamhet av missnöjt singelskap i många år. Vi unnar honom detta, visst gör vi P? 

Vår vän N blev med dotter häromdagen. Tidigare än väntat men allt har gått strålande. Och hon är fantastiskt vacker på bilden. Eller också ser hon ut som vilken bebis som helst. Fast inte för oss förstås.

N har läst alla pappaböcker och papabloggar han kommit över. Han har inte tyckt att någon håller måttet. Han ska skriva en själv har han tänkt. Den kommer att bli bra.

Och oavsett alla pappabloggar och goda råd kommer han att bli en superbra far. Han är klok som en bok.

På folkfesten och familjefestivalen i djupaste Norrland kryllar det av familjer. Jag brukar tänka barn. Att det kryllar av barn. Jag brukar se alla dessa små springa omkring i glädjeyra. Hur de dansar med hörlurarna på, hur de sover i vagnar och sitter på axlar. Hur de ligger i famnar eller poiar på egen hand. Alla dessa barn brukar svämma över min blick och skära i mig. Jag brukar se dem och gråta. Undra om de någonsin någonsin kommer att bli mina. Jag brukar misströsta.

Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte längre hela tiden till lekplatsen på området. Jag ägnar inte någon tid åt att bara sitta och titta på dem, eller väljer vägen förbi dem varje gång för att få en skymt. Istället dansar jag längs stigar och brevid vänner, övar på polskedansen och låter kärleken som flödar i vårt camp att flöda in i mig. Jag njuter av min rörelsefrihet. Inte för att jag inte hellre hade varit bland barnen utan för att det här är sista sommaren jag inte är det. Jag passar på att njuta. Snart nog har jag anledning att vara en av dem som packar väl och skjuter den tunga vagnen uppför backen. Snart nog. Jag känner förtröstan och entusiasm.
 
Istället ser jag familjer. Jag ser hundratals pappor i thaibyxor och dreads. Jag ser starka armar lyfta upp gråtande söner och truliga döttrar. Jag ser tresamhet och den smärtar mig än. Behöver det ens analyseras? Jag tycker det är glasklart. Det ena får jag i processen, det ena kan jag göra allt i min makt för att få uppleva. Det andra kan jag fortfarande bara vänta på.

Men det gör ingenting just nu. Jag hånglar med en vän, en bekant och en främling. Jag räknar cykeldagar och tar mina vitaminer. Det är två längtor men just nu smärtar bara en av dem.

Jag har följt med en kär vän på besök på hennes hem-ö. Vi är hos systern och barnen. Ett stort hus på landet. Det finns sköldpaddor, hästar, hundvalpar och en studsmatta. Vi spelar reggae och sitter i varsin solstol. Vi bjuder in random vänner för grillkväll. Vi tar små bilutflykter för att hälsa på J och hans myra. Eller för att se teater. Vi facebookar. Vi hjälps åt i köket. Vi talar om relationer.

Jag befinner mig i himmelriket. Kanske blir det här livet aldrig mitt. Kanske är jag i färd med att ställa till det så för mig att jag aldrig kan få det. Och kanske kanske finns det i en framtid inte alltför avlägsen. Jag drömmer och hoppas.
 

B har äntligen fått sitt efterlängtade barn. Allt har gått bra. Hon mms:ar mig när jag ensam är på väg till stranden i Barcelona. Jag gråter, men är mest glad. Jag hoppas att snart få hålla det lilla i min famn. Jag önskar dem allt gott, allt gott. Jag önskar få en liten, om än aldrig så liten, del i det. Tills min kommer. Eller kanske ännu mer då.

B är ofta en förebild och vägvisare när det gäller barnskaffandet. Jag får sådan styrka av henne. Framförallt för att hon är en av de få som aldrig visat något tvivel angående mitt beslut. Som aldrig ifrågasatt. Inte för att hon inte vågar utan för att hon inte tycker att det behövs. Eller så uppfattar jag det iallfall. Hon hymlar heller aldrig med saker. Säger altid som det är. 

Vilken hyllningstext det här blev. Men jag känner mig känslosam efter det nya barnets tillkomst och efter min ovanligt stora ensamhet den senaste tiden.

Om den resan skriver jag en annan dag. 

Min före detta vän A har äntligen fått sin lille son! Jag vet inte om jag fick reda på det tidigt eller vad men det har varit en lååång graviditet. Kanske också för att saker har varit lite hemliga och folk har pratat väldigt mycket om det. Dessutom höll hon sig borta i de första två veckorna efter att han kommit ut så såna som oroar sig, såna som jag, hann få ihop en hel del historier i huvudet innan den lila familjen tillslut gav sig till känna och sa att allt hade gått bra.

Jag och A har ingen direkt kontakt längre, hon mailar mig när hon vill ha hjälp med något, men jag får rapporter från D, facebook och den blogg hon har ihop med sin kille. Jag tycker egentligen att det är ganska löjligt med parbloggar men nu när bebisen har kommit fyller det ju en funktion. Hur glad blir en inte av att regelbundet få se nya bebisfoton liksom.

Dessutom har mina kompisar P och E fått en dotter. Jag läser det på facebook men när jag träffar D nästa gång är det återigen han som uppdaterar mig och visar det första MMS:et. Hon är bedårande förstås. För dem har inget hemlighetsmakeri pågått alls. De berättade för alla så fort de visste själva och sedan dess har det inte varit några konstigheter. Vill en veta kan en fråga och vill de berätta så gör de det. Jag gillar den stilen.

Nu är Milo Santino Birro född. 

I månad efter månad har jag följt Jonna och Marcus Birros bloggar. Fotbollen han skriver om intresserar mig inte. Sorgen de delar med sig av är ibland oändlig. När Svarta vykort kom ut läste mina vänner och jag den med en stor klump i halsen. Det fanns något i Birros bok som vi alla kunde relatera till. När Jonna började skriva om sin graviditet fick hon tusentals läsare. Det var provtagningar, läkarbesök, mardrömmar och självpepp. Det var sorg, längtan och hopp om vartannat.
 
Nu är deras son född. Och han lever så som de två andra barnen inte kunde göra. Jag har aldrig träffat Jonna och Marcus. Jag har aldrig förlorat ett barn. Jag har aldrig ens haft något att förlora. Men allt i deras historia talar till mig.

Det rinner längtansfyllda glädjetårar längs mina kinder.   

Jonnas blogg här. Marcus blogg här. Marcus kröninka här.

Läste på facebook att vännen B, hon med barnet i magen, gratulerade vännen E till något de nu hade gemensamt. Det var ju inte så svårt att lista ut vad det kunde vara. Men återigen ingen missunsamhet från min sida. Jag ska vara glad så länge jag slipper den. 

Vännen E är så härlig. Det känns skönt att kunna önska henne allt gott. Hon sprider så mycket värme och positiv energi omkring sig. Det låter tramsigt och klyschigt men det är ändå just så jag skulle beskriva henne. Hon sprudlar. 

Dessutom är vi grannar och genast börjar jag räkna på hur lång, eller kanske snarare kort, tid det skulle kunna bli mellan våra barn. Skulle jag inte kunna börja försöka redan i sommar och med all lycka få barn ett knappt år efter B och E!?

Äntligen har min vän B fått ett positivt besked. Efter mycket komplikationer, blödningar, smärta och ordinerat sängläge går hon nu in i vecka 12 och det verkar som om barnet vill stanna i magen.

Det är inte officiellt än och när hon messar mig i hemlighet med beskedet har jag mycket svårt att hålla pokerfejset. Vi har dussinet vänner omkring oss som ännu inte vet och jag hoppas upp och ner av glädje och lättnad och låter folk få tro vad de vill.

Hoppas nu bara att de närmsta halvåret flyter på utan komplikationer så att vi kan få glädjas åt bebislycka till sommaren.

Äntligen äntligen!

Väl i storstaden hos syrran och hennes lilla familj är saker och ting just så bitterljuva som de brukar. Jag älskar att vara där för att jag känner mig så ledig och fri. För att jag gillar att hjälpa syrran på hennes jobb och gillar att umgås med henne och min svåger. Men kanske mest av allt för att jag älskar att vara med mitt syskonbarn. 

Och det är därför det blir just bitterljuvt. För att få gånger är längtan så stark som när jag har ett barn nära mig. Det river och bränner och värker.   

Så sätter den där tärande längtan in igen. Med fullständigt förödande styrka. Det är för att jag snart ska jag upp till storstaden och hälsa på min systerdotter.
 
Jag längtar mig fördärvad efter henne. Har hört att hon sedan jag träffade henne sist har lärt sig mitt namn. Men minns mig inte! Så är det ju med små barn om man inte träffar dem tillräckligt ofta. Men det gör ont ändå. Jag vill vara lika viktig för henne som hon är för mig. Jag kan bara hoppas och önska att det kommer att bli så när hon växer upp.

Jag vill vara den där mostern som jag själv aldrig hade. Hippiemostern. Den unga mostern som lyssnar och förstår. Kulturtantsmostern och miniäventyrens moster. Jag gav henne en konkenrygga i namngivningspresent som en symbol för det. För hur vi ska ut på små äventyr hon och jag. Hur jag bara kan hoppas att hon kommer att vara beskyddande och kärleksfull mot sina små kusiner när de kommer. Hur jag bara hoppas att hennes mamma, min syster, snart kommer att vilja lämna henne ensam i min vård så att vi kan bonda på riktigt. 

Tills dess gläds jag av bara den för att det är jag som ska hämta på dagis på fredag. Längtar och längtar.

Ikväll ska jag förhoppningsvis träffa J. Och imorgon kommer jag att få vakna med honom och hans 3,5-åriga dotter Myran. 

Det är tråkigt att behöva sluta träffa J men det känns helt hemskt att inte kunna vara med Myran mer. Hon är underbar! Jag kommer att sakna henne så mycket. Med undantag för min systerdotter är det här det närmaste jag har kommit ett barn på många år.

De lyckligaste stunderna denna tidiga höst har varit när hon nyvaken och halvnaken kryper upp i "vår" säng och lägger sig på min mage. Klockan halv sex på morgonen är jag knappt vid medvetande. Det enda jag vet är att jag vill stanna med henne i min famn bara en liten liten stund till.