En främling och en Gordon
Det finns två par olika D som jag skriver om. Alla fyra är mina vänner och alla fyra har jag en större eller mindre historia med. Jag vet att det kan vara förvirrande. Anonymiteten gör det så.
Men nu handlar det om den D som jag skriver om här. Om den vän som jag ibland fortfarande har ihop det med lite. Som jag springer på i långa vakna busande förvirrade nätter.
Och han ska bli pappa i september. Jag får höra det av olika vänner. Det berättas försiktigt. En säger att han inte vågat berätta det för mig. Det är inte så konstigt. Av två anledningar. För det första för att vi hade ihop det bara dagarna före att det här barnet blev till. För det andra för att barnet kommer att komma bara dagarna efter att mitt skulle ha fötts (ja, därför att jag också vad ute på annat håll).
Jag är inte ledsen över att han ska ha barn. Jag är, som vanligt som alltid, ledsen över att jag inte ska det. Och jag skräms av tanken på vad det här innebär. Att det hade kunnat vara han och jag istället. Att jag så gärna hade varit i den situationen. Att om det hade varit honom jag blev gravid med, om han hade gjort mig gravid istället för det där tjejen vem hon nu är, så hade jag behållt. Därtför att han är så bra, en sådan vän, att jag hade kunnat det. På något sätt känns det som att han väntar barnet som jag förlorade. Förstår ni vad jag säger?
Dessutom ska den vän som vi båda har närmast gemensamt, (ett annat D) få en liten också. Senare i vinter och vi väntar med spänning. Det ska bli en Gordon. Jag hör det från vänner och nästa gång vi ses också från honom själv. Det finns bara glädje i mig över det barnet! Jag får se bilder på magen och berättelser om hur stor längtan har varit. Jag vet inte om han förstår hur väl jag vet vad den längtan innebär. En dag ska jag berätta det tänker jag, när tillfälle ges.
Men nu handlar det om den D som jag skriver om här. Om den vän som jag ibland fortfarande har ihop det med lite. Som jag springer på i långa vakna busande förvirrade nätter.
Och han ska bli pappa i september. Jag får höra det av olika vänner. Det berättas försiktigt. En säger att han inte vågat berätta det för mig. Det är inte så konstigt. Av två anledningar. För det första för att vi hade ihop det bara dagarna före att det här barnet blev till. För det andra för att barnet kommer att komma bara dagarna efter att mitt skulle ha fötts (ja, därför att jag också vad ute på annat håll).
Jag är inte ledsen över att han ska ha barn. Jag är, som vanligt som alltid, ledsen över att jag inte ska det. Och jag skräms av tanken på vad det här innebär. Att det hade kunnat vara han och jag istället. Att jag så gärna hade varit i den situationen. Att om det hade varit honom jag blev gravid med, om han hade gjort mig gravid istället för det där tjejen vem hon nu är, så hade jag behållt. Därtför att han är så bra, en sådan vän, att jag hade kunnat det. På något sätt känns det som att han väntar barnet som jag förlorade. Förstår ni vad jag säger?
Dessutom ska den vän som vi båda har närmast gemensamt, (ett annat D) få en liten också. Senare i vinter och vi väntar med spänning. Det ska bli en Gordon. Jag hör det från vänner och nästa gång vi ses också från honom själv. Det finns bara glädje i mig över det barnet! Jag får se bilder på magen och berättelser om hur stor längtan har varit. Jag vet inte om han förstår hur väl jag vet vad den längtan innebär. En dag ska jag berätta det tänker jag, när tillfälle ges.
Kommentarer
Trackback
