ilangtanstider

B har äntligen fått sitt efterlängtade barn. Allt har gått bra. Hon mms:ar mig när jag ensam är på väg till stranden i Barcelona. Jag gråter, men är mest glad. Jag hoppas att snart få hålla det lilla i min famn. Jag önskar dem allt gott, allt gott. Jag önskar få en liten, om än aldrig så liten, del i det. Tills min kommer. Eller kanske ännu mer då.

B är ofta en förebild och vägvisare när det gäller barnskaffandet. Jag får sådan styrka av henne. Framförallt för att hon är en av de få som aldrig visat något tvivel angående mitt beslut. Som aldrig ifrågasatt. Inte för att hon inte vågar utan för att hon inte tycker att det behövs. Eller så uppfattar jag det iallfall. Hon hymlar heller aldrig med saker. Säger altid som det är. 

Vilken hyllningstext det här blev. Men jag känner mig känslosam efter det nya barnets tillkomst och efter min ovanligt stora ensamhet den senaste tiden.

Om den resan skriver jag en annan dag.