Ang hårda ord och sanning
Läste igår vad K skrev om mig i sin blogg. Eftersom hon nu har låst bloggen kan jag inte visa vad det var. Men flera av er hann ju läsa. Hårda ord, ilska och sorg hette inlägget.
Det var sannerligen hårda ord. Det ligger också mycket sanning i dem. Men för mycket ilska, för lite förståelse och för mycket bitterhet. Jag tyckte synd om henne men tror att hon skulle bli mer förbannad av det. Det är tydligt att hon vill att jag ska skämmas.
Och vissa stunder gör jag det. Skäms för att jag alls försatte mig i situationen. Skäms för att jag inte hade styrka att stå emot pappan. Att jag inte satte mig själv främst, gick min egen väg.
Andra gånger är jag stolt. Över att jag kunde fatta det här beslutet. Att jag orkade överväga alla sidor och slutligen kom fram till att göra något som krävdes så stort mod av mig, och en sådan stor styrka. Att inte göra det enkla eller själviska valet.
Det finns många anledningar till att jag gjorde som jag gjorde. Det vet inte minst ni som känner mig och hörde mina tankar, såg mina känslor dessa tre veckor. Ni som inte känner mig (och det är många fler av mina läsare) kan nog bara ana vad det krävs att som femmis, som försökare, som längtande, ta ett sådant här beslut. Men jag gjorde det ändå. Och mina motiv kan faktiskt någorlunda sammanfattas.
Jag har nog skrivit det förut men det kan ju tydligen behöva upprepas. Jag tog beslutet att göra abort efter noga överväganden och samtal mellan mig och pappan till barnet. Jag gjorde det för att jag trodde det var bäst för oss tre som det berör. Och av oss tre tänker jag framförallt på barnet. Det är det allra viktigaste och det tror jag att många av er skulle hålla med mig om. Det viktigaste är inte min längtan, eller pappans vilja, det viktigaste är vad som blir bäst för vårt framtida barn. Punkt.
Och nu blev detta kanske ett klyschigt och dramatikt inlägg. Men må så vara. Det blev också... sant.
Det var sannerligen hårda ord. Det ligger också mycket sanning i dem. Men för mycket ilska, för lite förståelse och för mycket bitterhet. Jag tyckte synd om henne men tror att hon skulle bli mer förbannad av det. Det är tydligt att hon vill att jag ska skämmas.
Och vissa stunder gör jag det. Skäms för att jag alls försatte mig i situationen. Skäms för att jag inte hade styrka att stå emot pappan. Att jag inte satte mig själv främst, gick min egen väg.
Andra gånger är jag stolt. Över att jag kunde fatta det här beslutet. Att jag orkade överväga alla sidor och slutligen kom fram till att göra något som krävdes så stort mod av mig, och en sådan stor styrka. Att inte göra det enkla eller själviska valet.
Det finns många anledningar till att jag gjorde som jag gjorde. Det vet inte minst ni som känner mig och hörde mina tankar, såg mina känslor dessa tre veckor. Ni som inte känner mig (och det är många fler av mina läsare) kan nog bara ana vad det krävs att som femmis, som försökare, som längtande, ta ett sådant här beslut. Men jag gjorde det ändå. Och mina motiv kan faktiskt någorlunda sammanfattas.
Jag har nog skrivit det förut men det kan ju tydligen behöva upprepas. Jag tog beslutet att göra abort efter noga överväganden och samtal mellan mig och pappan till barnet. Jag gjorde det för att jag trodde det var bäst för oss tre som det berör. Och av oss tre tänker jag framförallt på barnet. Det är det allra viktigaste och det tror jag att många av er skulle hålla med mig om. Det viktigaste är inte min längtan, eller pappans vilja, det viktigaste är vad som blir bäst för vårt framtida barn. Punkt.
Och nu blev detta kanske ett klyschigt och dramatikt inlägg. Men må så vara. Det blev också... sant.
Kommentarer
Trackback
