Om de omkring mig - syskonen
Eftersom de flesta av dem verkar måttligt intresserade, eller såhär, de har omåttligt mycket med sitt precis som jag, så har jag inte velat prata för mycket om processen, resan, försökandet, med dem. Flera av dem tröttnar så lätt.
Men nu när det börjar närma sig har jag liksom försökt att trappa upp. Ändå verkar det som att de inte förstår att resan ska bli av nu. Och kanske blir den inte det. Kanske förstår och ser de något som jag inte ser. Det vet vi inom några dagar. Det blir i vilket fall tydligt att vi inte är med varandra nu.
Jag ringer ett syskon och talar om processande i stort, försöker förklara det här med att jag inte kommer att veta när det blir av. Jag ringer ett annat som inte vill tala i telefon. Jag ringer ett tredje som aldrig svarar. Jag säger till ett fjärde att jag ska till Danmark och hen svarar med att hen ska till någon annan stad på semester. Som om de två resorna var likvärdiga. Det femte syskonet har jag haft ett fyllesamtal med och med det får jag mig nöja för den här gången. Jag bara önskade att behovet hos dem att följa mig var aningen närmare mitt behov av att de ska veta vad som pågår.
