I mina sammanhang
Jag är i det där sammanhangen igen. Där jag är en gång om året. Där alla eller många är mina vänner. Där det finns så många glädjeämnen.
De två jag såg förra året med magar har bebisar nu. En har sin med sig. Fina lilla tjejen.
Om jag haft någon i min mage nu... dade det synts tydligt. Barnet skulle om det hade fötts nu, för tidigt, kunna ha överlevt.
Och sammanhanget och gemenskapen i helgen skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle kanske inte dansat så mycket, kanske inte stannat uppe alla dessa näter. Inte ätit ost och pommes frites. istället brytt mig om mig själv och min kropp. Det gör jag inte så mycket nu längre.
Jag tror jag lovade mig själv att vara någon annanstans nästa gång jag åkte dit. Är jag det? Bagaget gör mig starkare än jag brukar. Jag har kommit till dessa sammanhang i sex år i rad nu och det här är första gången jag inte gråter en skvätt. Det betyder ändå något.
För något annat har hänt. Det regnar i min ökentorka. Nej, jag säger det rakt ut; jag får hångla. Den här gången med kungen, en vän. Någon jag känt i flera år. Respekterar om än inte förstår. Det leder ingen annanstans än hit men det lustiga är att... det behöver det heller inte göra. Just nu har jag ingen framtid. Jag vet ännu inte om det är en bra grej. Orkar inte tänka framåt eller vågar inte. Har ingenting att ställa in siktet på.
I klarspråk: jag vet inte längre hur jag ska göra för att få barn. Vet inte vilket väg jag ska gå. Bara att jag just nu inte känner för Danmark. Inte mycket nog att åka åtminstone. Så jag får stanna hemma, hångla med mina vänner, jobba och flytta in. Fundera på saken så länge.
De två jag såg förra året med magar har bebisar nu. En har sin med sig. Fina lilla tjejen.
Om jag haft någon i min mage nu... dade det synts tydligt. Barnet skulle om det hade fötts nu, för tidigt, kunna ha överlevt.
Och sammanhanget och gemenskapen i helgen skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle kanske inte dansat så mycket, kanske inte stannat uppe alla dessa näter. Inte ätit ost och pommes frites. istället brytt mig om mig själv och min kropp. Det gör jag inte så mycket nu längre.
Jag tror jag lovade mig själv att vara någon annanstans nästa gång jag åkte dit. Är jag det? Bagaget gör mig starkare än jag brukar. Jag har kommit till dessa sammanhang i sex år i rad nu och det här är första gången jag inte gråter en skvätt. Det betyder ändå något.
För något annat har hänt. Det regnar i min ökentorka. Nej, jag säger det rakt ut; jag får hångla. Den här gången med kungen, en vän. Någon jag känt i flera år. Respekterar om än inte förstår. Det leder ingen annanstans än hit men det lustiga är att... det behöver det heller inte göra. Just nu har jag ingen framtid. Jag vet ännu inte om det är en bra grej. Orkar inte tänka framåt eller vågar inte. Har ingenting att ställa in siktet på.
I klarspråk: jag vet inte längre hur jag ska göra för att få barn. Vet inte vilket väg jag ska gå. Bara att jag just nu inte känner för Danmark. Inte mycket nog att åka åtminstone. Så jag får stanna hemma, hångla med mina vänner, jobba och flytta in. Fundera på saken så länge.
Kommentarer
Trackback
