ilangtanstider

Men så finns det ett läge där det är allt annat än taktiskt att blotta sin längtan. Bland de sporadiskt uppdykande männen. Bland dejter, hang ups och ligg. 

För är det inte så att en barnlängtande kvinna skrämmer en ung man? Det är åtminstone vad människor omkring mig menar och hur gärna jag än vill tänka genusneutralt så tror jag att de har rätt. Inte nog med att det skrämmer dem i första läget - när vi, jag och L, sitter på fest och jag råkar droppa min tillfälliga crush i barnvagnen urban jungle. Det skrämmer dem också i andra läget - när vi, jag och L, sitter på fikadejt och han frågar någonting om vad som är bra med mitt jobb och jag vägrar ljuga när jag vill svara att en av de uppenbart bra sakerna med mitt jobb just nu är den positiva inställningen till barnalstrande. 

Det skrämmer dem dessutom om möjligt ännu mer när vi , jago ch L, så hamnar i det tredje läget - när vi ligger halvnakna eller helnakna i hans säng och pratar gyn. Kanske inte så passande med likväl ett aktualiserat ämne. Jag borde ha hållit inne med det men innan jag hunnit tänka mig för slinker det ur mig att jag är i färd med att ta reda på om jag är fertil. "Varför det?" undrar han och det finns ingen ärlig utväg. Det enda helt igenom ärliga vore ju att säga: "jo därför att jag funderar på att skaffa barn på egen hand". 

Men det skulle troligen få honom att backa ett par hundra steg från den lilla relation vi försiktigt bygger upp. Så jag svävar på målet i mitt svar och därmed mitt dilemma. Plötsligt står jag inför ett val där det jag tror på, ärligheten, måste böja sig för det jag längtar efter - närheten, och där jag därmed måste dölja det jag drömmer om- barnanskaffandet. Därav ett ärlighetens dilemma. 

Men nu tänker jag att jag inte kommer att låta det hända igen. Frågar han så får han svar nästa gång. Går han då sin väg så får han gå. För han kan varken stå i vägen eller hjälpa mig fram på den väg jag för längesedan förstått att jag måste vandra ensam.