Jag drömde om en tablett inatt
Jag cyklar samma väg längs vattnet två gånger om dagen. Till jobbet och hem. Jag låter tankarna flyga fritt och hamnar på en lördag i januari.
Jag minns hur mor hämtade mig i kollektivet. Jag hade sovit oroligt den natten men det var kanske ett under att jag hade sovit alls. Hos mor låg min far i sängen som inte längre kunde ta sig ur på egen hand. Vi visste inte då att han skulle få stanna längre på sjukhus än vad jag behövde (han är bra nu - det finns inte längre anledning till oro.) Mor körde mig till kliniken men fick vänta utanför när jag gick in till sjuksyrran. Hon i sin tur har hårda regler. Jag måste sansa mig, sluta gråta hysteriskt och på ett lugnt sätt övertyga henne om att jag vet vad jag gör.
Annars fick jag inte tabletten.
Tankarna som rusade genom mitt huvud den stunden. Allt det som A sa när hen hälsade på mig dagen före. Vad familjen, vännerna och kollegorna givit för råd. All pappans ilska och rädsla blandad med min längtan och glädje. Allt som lett fram till att jag nu satt med den här tabletten framför mig.
Det tänker jag på när jag cyklar hem. Tårarna följer med vinden in i öronen. Jag måste stanna och leda cykeln en bit. Sansa mig som sagt. Jag ångrar det ibland men vet alltid att jag fattade rätt beslut. Kan stundtals bara inte förstå hur jag hade modet och styrkan att genomföra det.
Och jag längtar så ofta tillbaka till en tid innan det beslutet fattades. När jag fortfarande hade hoppet om att ett barn skulle få fortsätta växa i mig.
Ännu en akutrunda
I söndags fick jag feber och blev rejält förskyld. Det höll i sig till i onsdags men eftersom jag har varit borta så mycket från jobbet tyckte jag att det var bäst att jobba igenom det. Inga konstigheter, har gjort så hur många gånger som helst.
Men i onsdags kväll började jag plötsligt blöda mer igen. Fick dessutom mensliknande magsmärtor. Sov dåligt, mådde illa. Så på torsdagen ännu ett samtal till 1177, som skickade mig vidare till abortkliniken. Väl i det samtalet försökte jag hävda att det nog inte var någon fara och att jag kunde vänta med att kolla upp det till nästa vecka då jag har mitt en-månad-efter-abort-läkarbesök. Sjuksköterskan i luren tyckte inte att det var en bra idé utan beordrade mig att åka till gynakuten. Igen!
Väl där är mor med som vanligt. Vi kollar OS och väntetiden kan ta upp till fem timmar. Lite tidigare än så får jag komma in och göra vul igen. Men den här gången är det något i livmodern. Läkaren kan inte riktigt se vad det är men tror att det kanske kan vara ett foster. Jag hävdar bestämt att hon borde läsa min journal och att något sådant vore omöjligt. Inte för att jag gjort att abort, den kan ju ha misslyckats, men för att jag fem dagar efter aborten var inte på just gynakuten och gjorde vul och fick veta att det var tomt (dessutom kände jag ju när fostret åkte ur mig om en nu ska vara morbid).
Så. Efter ett negativt gravtest måste det i livmodern som syns på ultraljudet alltså vara mens. Bara det att den inte borde komma knappt fyra veckor efter. Den borde låta vänta på sig. Men någon annan förklaring kan inte ges. Jag ska återkomma om jag blir sämre - vad det nu innebär, är läkarens besked.
Däremot hittade hon en cysta. Orsakad av graviditeten och som skulle kunna göra det svårare att bli gravid igen. Men det skulle nog inte vara någon fara just nu. Jag blev orolig ändå. Den ska kollas upp ytterligare om fyra dagar.
Men i onsdags kväll började jag plötsligt blöda mer igen. Fick dessutom mensliknande magsmärtor. Sov dåligt, mådde illa. Så på torsdagen ännu ett samtal till 1177, som skickade mig vidare till abortkliniken. Väl i det samtalet försökte jag hävda att det nog inte var någon fara och att jag kunde vänta med att kolla upp det till nästa vecka då jag har mitt en-månad-efter-abort-läkarbesök. Sjuksköterskan i luren tyckte inte att det var en bra idé utan beordrade mig att åka till gynakuten. Igen!
Väl där är mor med som vanligt. Vi kollar OS och väntetiden kan ta upp till fem timmar. Lite tidigare än så får jag komma in och göra vul igen. Men den här gången är det något i livmodern. Läkaren kan inte riktigt se vad det är men tror att det kanske kan vara ett foster. Jag hävdar bestämt att hon borde läsa min journal och att något sådant vore omöjligt. Inte för att jag gjort att abort, den kan ju ha misslyckats, men för att jag fem dagar efter aborten var inte på just gynakuten och gjorde vul och fick veta att det var tomt (dessutom kände jag ju när fostret åkte ur mig om en nu ska vara morbid).
Så. Efter ett negativt gravtest måste det i livmodern som syns på ultraljudet alltså vara mens. Bara det att den inte borde komma knappt fyra veckor efter. Den borde låta vänta på sig. Men någon annan förklaring kan inte ges. Jag ska återkomma om jag blir sämre - vad det nu innebär, är läkarens besked.
Däremot hittade hon en cysta. Orsakad av graviditeten och som skulle kunna göra det svårare att bli gravid igen. Men det skulle nog inte vara någon fara just nu. Jag blev orolig ändå. Den ska kollas upp ytterligare om fyra dagar.
Knatar vidare
Det har börjat rulla på igen. Livet. Vardagen. Trist och grått men överkomligt. Har varit på två fester och klarat det någorlunda. Inte gråtit. Har försökt börja träna igen. Kroppen känns som bly. Fast tom. Det känns väldigt starkt som att något saknas i min fortfarande lite runda mage. Ska göra den platt igen för att försöka lura bort känslan. För att det kanske är enklare då. Kanske inte fullt så uppenbart vad som fattas i mig.
Försöker att släppa tankarna på "barnet". Det är okej att tänka på fostret. På S. På oss. På det som hände. Hur det kunde hända. Men jag försöker tänka mindre framtid och mindre dåtid. Mera nutid. Det är bara här och nu som finns. Och det finns aldrig någon annasntans. Det är L som driver den tesen.
Har fått träffa en psykolog som inte gör så mycket nytta. Två gånger hittills av standardsvar och klyschor; "alla vill bli älskade", "det handlar om bekräftelse." Ja, jag vet det. Men hjälp mig omvandla den vetskapen till styrka. Hjälp mig hitta styrkan att känna förhoppning inför framtiden. Det hade suttit fint just nu.
Försöker att släppa tankarna på "barnet". Det är okej att tänka på fostret. På S. På oss. På det som hände. Hur det kunde hända. Men jag försöker tänka mindre framtid och mindre dåtid. Mera nutid. Det är bara här och nu som finns. Och det finns aldrig någon annasntans. Det är L som driver den tesen.
Har fått träffa en psykolog som inte gör så mycket nytta. Två gånger hittills av standardsvar och klyschor; "alla vill bli älskade", "det handlar om bekräftelse." Ja, jag vet det. Men hjälp mig omvandla den vetskapen till styrka. Hjälp mig hitta styrkan att känna förhoppning inför framtiden. Det hade suttit fint just nu.
En liten vecka senare
Kom hem från sjukhuset för en vecka sedan. Som en liten trasa. Låg i hallen och kräktes medan mor fixade något, fick bli hjälpt av med kläderna och upp i säng. Sluddrande och gnyende. Med mor stadigt vid min sida.
Repade mig lite under tisdagen. Trodde att jag skulle kunna gå till jobbet på onsdagen. Mådde inte alls bra men trodde liksom det ändå. På kliniken sa de att det nog skulle räcka att vila en dag eller två. Jag tolkade det som en, för mig. Så i onsdags skulle jag bara till vårdcentralen för att få en läkarintyg att visa chefen. Hen var sur på mobilen när jag meddelade att jag inte kunde komma till kvällspasset på tisdagskvällen. Då hade jag inte kunnat äta något på riktigt på ettochetthalvt dygn. Så jag skulle fixa intyget och sedan ge mig av till jobbet. Hade sminkat mig och satt på en kjol. Skulle bara jobba tre timmar, men det var en viktig grej att göra.
Så blev det dock inte. Försökte övertyga läkaren om att jag var frisk men hen vägrade och hävdade att för att jag skulle få jobba krävdes att jag inte spydde, vilket jag gjorde eftet att ha åkt buss och sedan en gång till på vårdcentralen, att jag slutade skaka, känna mig yr och att jag obehindrat kunde stå, gå och sitta. Höga krav tyckte jag men gick med på sjukskrivning tre dagar till. Låg hemma i sängen under onsdagen och torsdagen och väntade på att magsmärtorna skulle gå över. Nätterna och ryggen är det värsta. Så brukar det också vara.
Låg på köksgolvet när bror gjorde middag på torsdagskvällen och sov hos H den natten. Klamrade mig fast vid honom, grät och hetsandades. Inte mycket sömn. Tog vagnen till sjukhuset för att träffa kuratorn. Hemma i kollektivet igen hade jag feberfrossa. Kramp i magen och ryggen. Yrsel och hemsk huvudvärk. Vilade och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte.
Läste i pappren igen och insåg att det stod att om en får feber ska en kontakta sjukhuset direkt. Detsamma gäller om en har smärtor (vilket jag ju haft hela tiden, hmm...). så jag ringde sjukvårdsupplysning för att fråga om de verkligen trodde att det var någon fara, eller om det kanske säkert skulle gå bra om jag åkte in nästa dag. Nej, sa de, åk in akut nu direkt!
Så jag och mor for till gynakuten (igen och för första gången definitivt inte gravid). Fick vänta tre timmar innan en snäll doktor förklarade att hen inte kunde svara på vad problemet var. Kanske en komplikation, kanske en infektion. Jag fick flera sorters antibiotika och skickades hem för ytterligare fyra till fem dagars vila.
Och där är vi nu. På dag sju efter aborten. Dag tre i senaste beordrade vilan. Jag är försiktigt positiv igen.
Repade mig lite under tisdagen. Trodde att jag skulle kunna gå till jobbet på onsdagen. Mådde inte alls bra men trodde liksom det ändå. På kliniken sa de att det nog skulle räcka att vila en dag eller två. Jag tolkade det som en, för mig. Så i onsdags skulle jag bara till vårdcentralen för att få en läkarintyg att visa chefen. Hen var sur på mobilen när jag meddelade att jag inte kunde komma till kvällspasset på tisdagskvällen. Då hade jag inte kunnat äta något på riktigt på ettochetthalvt dygn. Så jag skulle fixa intyget och sedan ge mig av till jobbet. Hade sminkat mig och satt på en kjol. Skulle bara jobba tre timmar, men det var en viktig grej att göra.
Så blev det dock inte. Försökte övertyga läkaren om att jag var frisk men hen vägrade och hävdade att för att jag skulle få jobba krävdes att jag inte spydde, vilket jag gjorde eftet att ha åkt buss och sedan en gång till på vårdcentralen, att jag slutade skaka, känna mig yr och att jag obehindrat kunde stå, gå och sitta. Höga krav tyckte jag men gick med på sjukskrivning tre dagar till. Låg hemma i sängen under onsdagen och torsdagen och väntade på att magsmärtorna skulle gå över. Nätterna och ryggen är det värsta. Så brukar det också vara.
Låg på köksgolvet när bror gjorde middag på torsdagskvällen och sov hos H den natten. Klamrade mig fast vid honom, grät och hetsandades. Inte mycket sömn. Tog vagnen till sjukhuset för att träffa kuratorn. Hemma i kollektivet igen hade jag feberfrossa. Kramp i magen och ryggen. Yrsel och hemsk huvudvärk. Vilade och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte.
Läste i pappren igen och insåg att det stod att om en får feber ska en kontakta sjukhuset direkt. Detsamma gäller om en har smärtor (vilket jag ju haft hela tiden, hmm...). så jag ringde sjukvårdsupplysning för att fråga om de verkligen trodde att det var någon fara, eller om det kanske säkert skulle gå bra om jag åkte in nästa dag. Nej, sa de, åk in akut nu direkt!
Så jag och mor for till gynakuten (igen och för första gången definitivt inte gravid). Fick vänta tre timmar innan en snäll doktor förklarade att hen inte kunde svara på vad problemet var. Kanske en komplikation, kanske en infektion. Jag fick flera sorters antibiotika och skickades hem för ytterligare fyra till fem dagars vila.
Och där är vi nu. På dag sju efter aborten. Dag tre i senaste beordrade vilan. Jag är försiktigt positiv igen.
Vägskäl och svåra val
8 - 17 januari 2010
Jag fick en tid hos kuratorn på abortkliniken. Efter det en tid hos psykologen på barnmorskemottagningen. Efter det en läkartid på abortkliniken. Efter läkarundersökningen kan aborten ske när som helst.
Jag har de där nio dagarna på mig att bestämma mig. Jag får förstås panik. Varje dag och varje natt tänker och känner jag allt jag förmår. Talar med vänner. Vänder och vrider på argumenten. Finner det känslomässiga så lätt; jag vill ha det här barnet. Det är redan ett barn för mig.
Finner att det rationella går åt båda håll, alla fördelar och nackdelar. Rädslan för en abort. Vad den gör med mig känslomässigt. Hur fel det känns. Hur det går emot allt jag någonsin trott på för min egen del, allt jag någonsin längtat efter och kämpat för. Men också rädslan för livet med S, för den bitterhet som han hyser mot mig om jag inte gör det. För allt krångel och hur vi ska dras med varandra för... all framtid.
Men inte bara rädsla. Också kärlek till det här barnet redan. Också den delad. Kärleken som får mig att undra hur jag någonsin ska kunna tacka nej till dess liv. Och kärlek som får mig att vilja ge det bästa. Men S som pappa är inte det bästa, det vet jag att jag tycker. Det tycker också han. Han vill inte vara pappa till det här barnet.
Allt det här tänker jag på. Om och om och om igen. Fram och tillbaka. Hos kuratorn finns det ingenting at tala om efterom jag just i den stunden är så övertygad om att behålla. Hos psykologen däremot, med S vid min sida, blir hans känslor plötsligt så tydliga. Att allting inte bara handlar om mig och min längtan. Vi är tre i det här. Tre personerns framtid handlar det om. Jag ser en växande panik och desperation hos S. Hur han ser sin framtid, det han drömt och tänkt på för egen del; resan, karriären, kärleken och kärleksbarnen (i huset i Skåne) försvinna bort. Hur någon annan kan bestämma över hans liv. Kan "förstöra" det. Någon han inte ens tycker särskilt mycket om eller alls litar på. Någon som har en egen agenda.
Jag fick en tid hos kuratorn på abortkliniken. Efter det en tid hos psykologen på barnmorskemottagningen. Efter det en läkartid på abortkliniken. Efter läkarundersökningen kan aborten ske när som helst.
Jag har de där nio dagarna på mig att bestämma mig. Jag får förstås panik. Varje dag och varje natt tänker och känner jag allt jag förmår. Talar med vänner. Vänder och vrider på argumenten. Finner det känslomässiga så lätt; jag vill ha det här barnet. Det är redan ett barn för mig.
Finner att det rationella går åt båda håll, alla fördelar och nackdelar. Rädslan för en abort. Vad den gör med mig känslomässigt. Hur fel det känns. Hur det går emot allt jag någonsin trott på för min egen del, allt jag någonsin längtat efter och kämpat för. Men också rädslan för livet med S, för den bitterhet som han hyser mot mig om jag inte gör det. För allt krångel och hur vi ska dras med varandra för... all framtid.
Men inte bara rädsla. Också kärlek till det här barnet redan. Också den delad. Kärleken som får mig att undra hur jag någonsin ska kunna tacka nej till dess liv. Och kärlek som får mig att vilja ge det bästa. Men S som pappa är inte det bästa, det vet jag att jag tycker. Det tycker också han. Han vill inte vara pappa till det här barnet.
Allt det här tänker jag på. Om och om och om igen. Fram och tillbaka. Hos kuratorn finns det ingenting at tala om efterom jag just i den stunden är så övertygad om att behålla. Hos psykologen däremot, med S vid min sida, blir hans känslor plötsligt så tydliga. Att allting inte bara handlar om mig och min längtan. Vi är tre i det här. Tre personerns framtid handlar det om. Jag ser en växande panik och desperation hos S. Hur han ser sin framtid, det han drömt och tänkt på för egen del; resan, karriären, kärleken och kärleksbarnen (i huset i Skåne) försvinna bort. Hur någon annan kan bestämma över hans liv. Kan "förstöra" det. Någon han inte ens tycker särskilt mycket om eller alls litar på. Någon som har en egen agenda.
En abort
Saker jag inte visste för två veckor sedan.
I vecka åtta rekommenderar de en medicinsk eller sk tidig farmakologisk abort. Det betyder att en efter den första tabletten, den jag tog i lördags, får nya tabletter som gör att fostret stöts ut. För att slippa vara med om smärtan och blodet kan en istället välja att bli sövd. Inte för att det på kliniken verkade som om jag hade något val men jag har vänner som valt det senare. Kirurgisk heter det då.
Vaga minnen. Efter den första tabletten skulle jag få kramper och lite blödingar. Men ingenting hände. Jag hade lite ont i magen och mådde lite illa bara. Så när jag och min vän E kom till sjukhuset igår morse kändes det som jag inte riktigt kommit igång.
Efter inskrivningssamtalet fick jag sex stycken värktabletter och fyra tabletter att föra upp i mig. Sedan drack vi te och väntade. Efter ett tag började smärtan och illamåendet. Bredvid min säng fanns en röd knapp att trycka på och gjorde en det kom de springande direkt. Jag ville inte göra det. Sköterskan kom in ofta och frågade hur det var och jag tänkte att jag skulle klara smärtan. Vet sedan tidigare att jag är smärtålig och försökte väl vara... stursk.
Efter ett tag var smärtan dock outhärdlig. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Sammandragningarna kom i vågor (förstås) och tilltog snabbt i styrka. Jag försökte ligga, sitta, gå omkring, vara på toan, kräkas. Inget hjälpte. Tillslut låg jag bara i sängen och kved. I dimman av smärta fick E mig att gå med på smärtlindring och den röda knappen. Snabbt kom sköterskan och satte en morfinspruta i baken på mig. Inte ens då försvann smärtan men den mildrades något. Jag kunde prata igen, dricka lite vatten, kissa och skriva något sms.
När det senare tilltog igen fick jag ännu en spruta och efter den... äntligen ingen mer smärta. Min fantastiska sköterska gick hem liksom min fantastiska vän E. Mor ersatte och pratade en massa. Jag vet inte vad hon talade om, jag var ganska väck. När kliniken efter 9 timmar skulle stänga var jag fortfarande inte redo att gå hem. Jag kräktes konstant, var yr och kunde knappt stå på benen. Mor fick leda mig långsamt till bilen och jag fick stanna vareviga sekund för att kräkas. Väl hemma tog jag ett stolpiller mot illamåendet, ringde C för att berätta att det gått ok, och däckade.
Ja, en pärs. Men nu är det över. Eller nu är den delen av hela den här pärsen över. Vi kan bara hoppas att det var den värsta delen.
I vecka åtta rekommenderar de en medicinsk eller sk tidig farmakologisk abort. Det betyder att en efter den första tabletten, den jag tog i lördags, får nya tabletter som gör att fostret stöts ut. För att slippa vara med om smärtan och blodet kan en istället välja att bli sövd. Inte för att det på kliniken verkade som om jag hade något val men jag har vänner som valt det senare. Kirurgisk heter det då.
Vaga minnen. Efter den första tabletten skulle jag få kramper och lite blödingar. Men ingenting hände. Jag hade lite ont i magen och mådde lite illa bara. Så när jag och min vän E kom till sjukhuset igår morse kändes det som jag inte riktigt kommit igång.
Efter inskrivningssamtalet fick jag sex stycken värktabletter och fyra tabletter att föra upp i mig. Sedan drack vi te och väntade. Efter ett tag började smärtan och illamåendet. Bredvid min säng fanns en röd knapp att trycka på och gjorde en det kom de springande direkt. Jag ville inte göra det. Sköterskan kom in ofta och frågade hur det var och jag tänkte att jag skulle klara smärtan. Vet sedan tidigare att jag är smärtålig och försökte väl vara... stursk.
Efter ett tag var smärtan dock outhärdlig. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Sammandragningarna kom i vågor (förstås) och tilltog snabbt i styrka. Jag försökte ligga, sitta, gå omkring, vara på toan, kräkas. Inget hjälpte. Tillslut låg jag bara i sängen och kved. I dimman av smärta fick E mig att gå med på smärtlindring och den röda knappen. Snabbt kom sköterskan och satte en morfinspruta i baken på mig. Inte ens då försvann smärtan men den mildrades något. Jag kunde prata igen, dricka lite vatten, kissa och skriva något sms.
När det senare tilltog igen fick jag ännu en spruta och efter den... äntligen ingen mer smärta. Min fantastiska sköterska gick hem liksom min fantastiska vän E. Mor ersatte och pratade en massa. Jag vet inte vad hon talade om, jag var ganska väck. När kliniken efter 9 timmar skulle stänga var jag fortfarande inte redo att gå hem. Jag kräktes konstant, var yr och kunde knappt stå på benen. Mor fick leda mig långsamt till bilen och jag fick stanna vareviga sekund för att kräkas. Väl hemma tog jag ett stolpiller mot illamåendet, ringde C för att berätta att det gått ok, och däckade.
Ja, en pärs. Men nu är det över. Eller nu är den delen av hela den här pärsen över. Vi kan bara hoppas att det var den värsta delen.
Några dagars naiv lycka
31 december 2009 - 7 januari 2010
Jag vaknar 2009 till en nyårsafton om möjligt ännu mer dramatisk än den 2008. Då ett dagen-efter-piller (med L) nu en bekräftad graviditet (med S).
Jag är själaglad. Mor och en bror hjälper mig packa lägenheten jag ska lämna. För hur länge vet jag inte. Den blivande pappan bor i andra änden av stan och jag vill dit för att göra framtidens vardag smidig för oss tre. De små sommarklänningarna packas långt långt ner i källarens lådhögar. Det dröjer år innan jag kan ha dem igen, kanske aldrig. Jag packar med tanken om att vara rund och höggravid i sommar. Packar i tanken på att bli mamma.
Sedan ringer jag honom och berättar. Han blir bara chockad först. Ber mig upprepa det jag sagt. Skrattar med gråten i halsen. Röker cigarett efter cigarett och korkar upp en öl. Jag hör barnen han spenderar jullovet med leka i bakgrunden. De pockar på hans uppmärksamhet. Han måste lägga på. Vi önskar varandra något slags ironiskt gott nytt år och bestämmer att höras igen.
Han ringer efter bara några timmar. Måste prata med mig. Vi talar länge, om hur det gick till, hur vi känner och vilka alternativ vi har, vilka utmaningar vi står inför. Jag vill behålla, det vet jag från början. Han tvekar. Frågar mycket om hur jag har tänkt att det skulle gå. Vad det skulle innebära för honom och för barnet. Jag försöker få allt att låta genomtänkt och genomförbart. Vill ha honom på min sida. När vi lägger på finns en kärlek och samhörighet oss emellan. Vi delar något stort.
Under natten är vi förstås båda fulla. Jag av lycka och han av en okänd mängd bloody mary. Vi smsar konstant. I ett av hans sista står det: " Efter några öl känns barn med dig som det finaste på jorden. Om jag får dig på köpet... Vet inte vad det betyder, men vill ha och behöver dig nära mig just nu. Hörs imorn finaste. Puss." Med det i hjärtat avslutade jag det året.
Jag går några dagar i naiv lycka. Vi har ännu inte setts och jag drömmer om barnet och framtiden. Gläds och är rädd i en underbar röra. Inviger utvalda vänner och familjemedlemmar. Alla säger "behåll, behåll". Jag går upp på nätterna för att kissa och äta, har svullna bröst och älskar mitt gravida tillstånd.
Men sedan ses vi, jag och pappan, och ingenting känns längre lika enkelt och självklart. Efter några dagars nyktert tänkande, när det äntligen börjar sjunka in i honom är han inte längre lika positiv. Vi ses därefter ofta och pratar eller bara hänger. Äter pizza, ser film och spelar tv-spel. Försöker förgäves förstå varandra. Försöker hitta en kompromiss som är omöjlig.
Det blir tydligare och tydligare. Jag vill behålla men han vill det inte. "Jag vill inte ha barn just nu och inte med just dig" säger han. Ett krig håller på att ta form mellan oss. Vi står benhårt på varsin sida. Är säkra på vad vi vill men har ingen möjlighet att övertyga den andre.
Efter en av dessa hemska nätter av osamförstånd och sårande ord ringer jag ändå abortkliniken. För att åtminstone boka ett samtal med kuratorn.
Jag vaknar 2009 till en nyårsafton om möjligt ännu mer dramatisk än den 2008. Då ett dagen-efter-piller (med L) nu en bekräftad graviditet (med S).
Jag är själaglad. Mor och en bror hjälper mig packa lägenheten jag ska lämna. För hur länge vet jag inte. Den blivande pappan bor i andra änden av stan och jag vill dit för att göra framtidens vardag smidig för oss tre. De små sommarklänningarna packas långt långt ner i källarens lådhögar. Det dröjer år innan jag kan ha dem igen, kanske aldrig. Jag packar med tanken om att vara rund och höggravid i sommar. Packar i tanken på att bli mamma.
Sedan ringer jag honom och berättar. Han blir bara chockad först. Ber mig upprepa det jag sagt. Skrattar med gråten i halsen. Röker cigarett efter cigarett och korkar upp en öl. Jag hör barnen han spenderar jullovet med leka i bakgrunden. De pockar på hans uppmärksamhet. Han måste lägga på. Vi önskar varandra något slags ironiskt gott nytt år och bestämmer att höras igen.
Han ringer efter bara några timmar. Måste prata med mig. Vi talar länge, om hur det gick till, hur vi känner och vilka alternativ vi har, vilka utmaningar vi står inför. Jag vill behålla, det vet jag från början. Han tvekar. Frågar mycket om hur jag har tänkt att det skulle gå. Vad det skulle innebära för honom och för barnet. Jag försöker få allt att låta genomtänkt och genomförbart. Vill ha honom på min sida. När vi lägger på finns en kärlek och samhörighet oss emellan. Vi delar något stort.
Under natten är vi förstås båda fulla. Jag av lycka och han av en okänd mängd bloody mary. Vi smsar konstant. I ett av hans sista står det: " Efter några öl känns barn med dig som det finaste på jorden. Om jag får dig på köpet... Vet inte vad det betyder, men vill ha och behöver dig nära mig just nu. Hörs imorn finaste. Puss." Med det i hjärtat avslutade jag det året.
Jag går några dagar i naiv lycka. Vi har ännu inte setts och jag drömmer om barnet och framtiden. Gläds och är rädd i en underbar röra. Inviger utvalda vänner och familjemedlemmar. Alla säger "behåll, behåll". Jag går upp på nätterna för att kissa och äta, har svullna bröst och älskar mitt gravida tillstånd.
Men sedan ses vi, jag och pappan, och ingenting känns längre lika enkelt och självklart. Efter några dagars nyktert tänkande, när det äntligen börjar sjunka in i honom är han inte längre lika positiv. Vi ses därefter ofta och pratar eller bara hänger. Äter pizza, ser film och spelar tv-spel. Försöker förgäves förstå varandra. Försöker hitta en kompromiss som är omöjlig.
Det blir tydligare och tydligare. Jag vill behålla men han vill det inte. "Jag vill inte ha barn just nu och inte med just dig" säger han. Ett krig håller på att ta form mellan oss. Vi står benhårt på varsin sida. Är säkra på vad vi vill men har ingen möjlighet att övertyga den andre.
Efter en av dessa hemska nätter av osamförstånd och sårande ord ringer jag ändå abortkliniken. För att åtminstone boka ett samtal med kuratorn.
Den första lilla tabletten
Idag var det så dags. Fruktansvärt sorgligt och lite av en lättnad. Mor kom och hämtade mig i kollektivet där jag nu bor. Vi åkte till gynakuten (där jag var senast i början på november. Då i vecka 4-5, nu i vecka 8). Jag fick komma in direkt.
Och jag tog tabletten. Väl där var det inte så svårt. Jag grät som besatt men tvivlade inte mer än jag gjort hela tiden. Dag och natt. Timme efter timme. Kanske har jag fortfarande inte fattat. Kanske är det därför jag fortfarande är lugn.
Men jag tog den. Tabletten som gör att graviditeten avstannar. Som gör att det här fostret aldrig kommer att växa och bli ett barn. Oåterkalleligt. Nu väntar två dagar av kramper och blödningar innan jag läggs in för att slutföra det hela.
Aborten.
Jag ska berätta mer om vägen hit lite senare (eller när jag orkar).
Och jag tog tabletten. Väl där var det inte så svårt. Jag grät som besatt men tvivlade inte mer än jag gjort hela tiden. Dag och natt. Timme efter timme. Kanske har jag fortfarande inte fattat. Kanske är det därför jag fortfarande är lugn.
Men jag tog den. Tabletten som gör att graviditeten avstannar. Som gör att det här fostret aldrig kommer att växa och bli ett barn. Oåterkalleligt. Nu väntar två dagar av kramper och blödningar innan jag läggs in för att slutföra det hela.
Aborten.
Jag ska berätta mer om vägen hit lite senare (eller när jag orkar).
Bekräftelse och splittring
30 december 2009
Så får jag, precis som två månader tidigare, en graviditet bekräftad. Barnmorskan lägger testet med två tydliga streck på bordet framför oss. Jag behöver inte titta, är inte förvånad. Vi talar i en knapp timme; om mig och min längtan, om missfallet och om mannen som orsakat det hela. Jag kan inte förutse hans reaktion annat än att han kommer att bli chockad. Jag ser fram emot att få ringa honom och berätta. Men, säger barnmorskan, i såna här fall råder vi kvinnan att bestämma sig först och ringa mannen sen. Det låter ofeministiskt och orättvist tycker jag. Vi är ju två i det här, tänker jag.
Men jag ringer ändå mor först. Hon är glad och förvånad och lite konfunderad. Men mest glad. Sedan ringer jag min bäste vän. Han är stum. Men skrattar. Är jag glad så är han glad. Är jag glad? Ja, så att det pirrar i hela kroppen (jag försöker minnas den känslan nu - den är så avlägsen). Hur det sprudlade och hoppade i mig. Hur levande jag kände mig. Hur jag inte kunde bärga mig innan jag fick berätta. Hur det äntligen äntligen skulle bli min tur.
Jag åker hem till min vän B och talar om saken i timmar. Vi vänder och vrider. Talar om framtiden och våra gemensamma erfarenheter av längtan, försökande och förhoppningar. Vi talar om en eventuell abort. Ändå är det som att den ligger långt långt bort i min tanke. Långt från min känsla. Abortfrågan känns som ett teoretiskt tankeproblem. Barnet som en efterlängtad framtid. Som en öppning och en förhoppning. Som ett Äntligen!
Men då hade jag heller inte ringt pappan än.
Så får jag, precis som två månader tidigare, en graviditet bekräftad. Barnmorskan lägger testet med två tydliga streck på bordet framför oss. Jag behöver inte titta, är inte förvånad. Vi talar i en knapp timme; om mig och min längtan, om missfallet och om mannen som orsakat det hela. Jag kan inte förutse hans reaktion annat än att han kommer att bli chockad. Jag ser fram emot att få ringa honom och berätta. Men, säger barnmorskan, i såna här fall råder vi kvinnan att bestämma sig först och ringa mannen sen. Det låter ofeministiskt och orättvist tycker jag. Vi är ju två i det här, tänker jag.
Men jag ringer ändå mor först. Hon är glad och förvånad och lite konfunderad. Men mest glad. Sedan ringer jag min bäste vän. Han är stum. Men skrattar. Är jag glad så är han glad. Är jag glad? Ja, så att det pirrar i hela kroppen (jag försöker minnas den känslan nu - den är så avlägsen). Hur det sprudlade och hoppade i mig. Hur levande jag kände mig. Hur jag inte kunde bärga mig innan jag fick berätta. Hur det äntligen äntligen skulle bli min tur.
Jag åker hem till min vän B och talar om saken i timmar. Vi vänder och vrider. Talar om framtiden och våra gemensamma erfarenheter av längtan, försökande och förhoppningar. Vi talar om en eventuell abort. Ändå är det som att den ligger långt långt bort i min tanke. Långt från min känsla. Abortfrågan känns som ett teoretiskt tankeproblem. Barnet som en efterlängtad framtid. Som en öppning och en förhoppning. Som ett Äntligen!
Men då hade jag heller inte ringt pappan än.
Klockren cykel
24-30 december 2009
Det är julaftons kväll och jag sitter hemma hos bror på ön där han bor. Jag har varit tvärsur hela dagen. Antar att det beror på att julen är extra jobbig i år men vet inte varför det känns så. Tänker att det kanske är pms och känner efter i kroppen efter mens på väg. Kanske. Jag har åtminstone ont i ryggen och en yttepytte blödning.
Men dagarna går och mensen kommer inte. Inte heller några av de andra tecknen på att den är på väg. På cykeldag 30 tar jag ett av mina billiga postordertest. Graviditetstest.
Det är positivt. Går det att lita på?
Jag räknar. Cd 1 var förste december, det blir lätt att räkna. Jag träffade S på cd 14. ÄL brukar komma kring 19-20 men kom denna månaden 17-18 nånting. Cd 24 hade jag känningar och en nidblödning. 8 dagar efter befruktning och ägget fäster. Cd 30 och ett positivt gravtest. Det stämmer bara alltför väl.
Jag ringer närmaste barnmorksemottagning och får en tid senare samma dag.
Det är julaftons kväll och jag sitter hemma hos bror på ön där han bor. Jag har varit tvärsur hela dagen. Antar att det beror på att julen är extra jobbig i år men vet inte varför det känns så. Tänker att det kanske är pms och känner efter i kroppen efter mens på väg. Kanske. Jag har åtminstone ont i ryggen och en yttepytte blödning.
Men dagarna går och mensen kommer inte. Inte heller några av de andra tecknen på att den är på väg. På cykeldag 30 tar jag ett av mina billiga postordertest. Graviditetstest.
Det är positivt. Går det att lita på?
Jag räknar. Cd 1 var förste december, det blir lätt att räkna. Jag träffade S på cd 14. ÄL brukar komma kring 19-20 men kom denna månaden 17-18 nånting. Cd 24 hade jag känningar och en nidblödning. 8 dagar efter befruktning och ägget fäster. Cd 30 och ett positivt gravtest. Det stämmer bara alltför väl.
Jag ringer närmaste barnmorksemottagning och får en tid senare samma dag.
Först möts vi... (ofrånkomligen)
14 december 2009
Jag ska börja berätta nu. Orkade bara inte formulera mig när allt var så osäkert. Men nu har jag bestämt mig... tror jag. Och så får det bli. Jag behöver stödet som vanligt för att orka.
I december, den 14:e, satt jag och N på krogen och flamsade. Jag var sugen på att göra något oplanerat, spontant, tramsigt. Jag gör aldrig det längre. Väldigt få är efterfesterna och sällan kommer dygnandet. Hösten har handlat om att planera och förbereda. Att leva väl. Att träna, sova och äta enligt fertilitetsdieten. Att ta vara på mig som min bäste vän säger varje gång vi ska lägga på luren. Men jag orkar inte mer. Ibland vill jag bara öppna för möjligheterna att något oväntat kan hända i livet.
Så jag gjorde det. Plötsligt satt P och S och pratade med oss. Vi pratade om saker som Göran Hägglund, sossar, amning och muttan. S hade en hand på mitt lår, eller en i min nacke. Kvällen gick. N frågade om jag skulle med S hem och jag skulle tydligen det. Det blev så. Han körde mig till jobbet nästa dag.
Men det slutade inte där.
Jag ska börja berätta nu. Orkade bara inte formulera mig när allt var så osäkert. Men nu har jag bestämt mig... tror jag. Och så får det bli. Jag behöver stödet som vanligt för att orka.
I december, den 14:e, satt jag och N på krogen och flamsade. Jag var sugen på att göra något oplanerat, spontant, tramsigt. Jag gör aldrig det längre. Väldigt få är efterfesterna och sällan kommer dygnandet. Hösten har handlat om att planera och förbereda. Att leva väl. Att träna, sova och äta enligt fertilitetsdieten. Att ta vara på mig som min bäste vän säger varje gång vi ska lägga på luren. Men jag orkar inte mer. Ibland vill jag bara öppna för möjligheterna att något oväntat kan hända i livet.
Så jag gjorde det. Plötsligt satt P och S och pratade med oss. Vi pratade om saker som Göran Hägglund, sossar, amning och muttan. S hade en hand på mitt lår, eller en i min nacke. Kvällen gick. N frågade om jag skulle med S hem och jag skulle tydligen det. Det blev så. Han körde mig till jobbet nästa dag.
Men det slutade inte där.
