Jag drömde om en tablett inatt
Jag cyklar samma väg längs vattnet två gånger om dagen. Till jobbet och hem. Jag låter tankarna flyga fritt och hamnar på en lördag i januari.
Jag minns hur mor hämtade mig i kollektivet. Jag hade sovit oroligt den natten men det var kanske ett under att jag hade sovit alls. Hos mor låg min far i sängen som inte längre kunde ta sig ur på egen hand. Vi visste inte då att han skulle få stanna längre på sjukhus än vad jag behövde (han är bra nu - det finns inte längre anledning till oro.) Mor körde mig till kliniken men fick vänta utanför när jag gick in till sjuksyrran. Hon i sin tur har hårda regler. Jag måste sansa mig, sluta gråta hysteriskt och på ett lugnt sätt övertyga henne om att jag vet vad jag gör.
Annars fick jag inte tabletten.
Tankarna som rusade genom mitt huvud den stunden. Allt det som A sa när hen hälsade på mig dagen före. Vad familjen, vännerna och kollegorna givit för råd. All pappans ilska och rädsla blandad med min längtan och glädje. Allt som lett fram till att jag nu satt med den här tabletten framför mig.
Det tänker jag på när jag cyklar hem. Tårarna följer med vinden in i öronen. Jag måste stanna och leda cykeln en bit. Sansa mig som sagt. Jag ångrar det ibland men vet alltid att jag fattade rätt beslut. Kan stundtals bara inte förstå hur jag hade modet och styrkan att genomföra det.
Och jag längtar så ofta tillbaka till en tid innan det beslutet fattades. När jag fortfarande hade hoppet om att ett barn skulle få fortsätta växa i mig.
