Jag ville ha dig, du ville ha filmjölk
Så gick en dikt min syster skrev i vår tonår. Jag tror den handlar om samma som det här inlägget.
Blev ihopparad med en man i helgen. Först hände ingenting. Vi var på samma fest utan att prata så mycket med varandra. Sedan gick det bra. Jag sov hos honom. Sedan gick det mindre bra. Vi tog en promenad och jag fick lust att springa därifrån så fort jag kunde.
Alltså. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och handlar om det där gamla "vilja ha det en inte kan få". Jag vill ha L. Honom kommer jag aldrig någonsin att få igen. Jag vill ha kungen. Mest av allt de gånger vi inte ses eller hörs. Då han inte verkar vilja vara med mig. Jag vill inte ha honom lika mycket de gånger vi faktiskt ses och har det fint. Då blir jag lugn och avslappnad i vår relation. Kan tillochmed känna att den inte är så viktig trots allt.
Problemet med den nye är att han helt uppenbart föll för mig. Det är en oattraktiv egenskap. Eller jag vet ju att det inte är så egentligen. Men så funkar den här snedvända logiken. Att ha det en inte kan få. Att sträva. Att längta. Att klättra.
Så fast han verkar vara den finaste pappan till sin dotter, och så gärna önskar sig fler, blir det nog ingenting med det. Synd.
Blev ihopparad med en man i helgen. Först hände ingenting. Vi var på samma fest utan att prata så mycket med varandra. Sedan gick det bra. Jag sov hos honom. Sedan gick det mindre bra. Vi tog en promenad och jag fick lust att springa därifrån så fort jag kunde.
Alltså. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och handlar om det där gamla "vilja ha det en inte kan få". Jag vill ha L. Honom kommer jag aldrig någonsin att få igen. Jag vill ha kungen. Mest av allt de gånger vi inte ses eller hörs. Då han inte verkar vilja vara med mig. Jag vill inte ha honom lika mycket de gånger vi faktiskt ses och har det fint. Då blir jag lugn och avslappnad i vår relation. Kan tillochmed känna att den inte är så viktig trots allt.
Problemet med den nye är att han helt uppenbart föll för mig. Det är en oattraktiv egenskap. Eller jag vet ju att det inte är så egentligen. Men så funkar den här snedvända logiken. Att ha det en inte kan få. Att sträva. Att längta. Att klättra.
Så fast han verkar vara den finaste pappan till sin dotter, och så gärna önskar sig fler, blir det nog ingenting med det. Synd.
Mot nytt vågande
Det var ju det där med att våga. Att känna att en lever och fyller sitt liv med någonting. Helst mindre ekorrhjul, helst mer meningsfull tillvaro.
Så jag vill se om de här två mötena med kungen kan få någon slags fortsättning. Och då måste jag agera. Våga. Kasta mig lite försiktigt ut.
Så jag facebookchattar. Ett utomordentligt dåligt kommunikationsmedel. Men ett som vi båda använder. Jag råkar skriva vi istället för ni. När ska vi åka? På så sätt får jag en inbjudan att hänga med en helg på en liten turné.
Jag försöker låtsas att jag gör det i spontanitet. Det är hellre än sant. Veckan går och jag tänker på när jag kommer veta om det blir av eller inte. Och jag tänker på hur det ska bli. Och jag tänker på om jag kommer att ha ÄL eller inte. Tusan att jag tänker på det!
Och helgen kommer. Och vi åker. Och hänger; pussas, kramas, går hand i hand längs Köpenhamns gator. Skedar. Med mera.
Jag har ÄL tror jag. Vågar inte testa eftersom det inte är bra för mig att umgås med de här tankarna. Vågar inte tänka tanken fullt ut på vad jag faktiskt är beredd att göra. Eftersom jag fortfarande spekulerar i om det innehåller ett svek eller ej. Och vad vidden av det sveket skulle kunna innebära.
Så jag gör det inte ska ni veta. Jag utsätter oss inte. Inte den här gången åtminstone. (Det blir en fin helg i övrigt)
Så jag vill se om de här två mötena med kungen kan få någon slags fortsättning. Och då måste jag agera. Våga. Kasta mig lite försiktigt ut.
Så jag facebookchattar. Ett utomordentligt dåligt kommunikationsmedel. Men ett som vi båda använder. Jag råkar skriva vi istället för ni. När ska vi åka? På så sätt får jag en inbjudan att hänga med en helg på en liten turné.
Jag försöker låtsas att jag gör det i spontanitet. Det är hellre än sant. Veckan går och jag tänker på när jag kommer veta om det blir av eller inte. Och jag tänker på hur det ska bli. Och jag tänker på om jag kommer att ha ÄL eller inte. Tusan att jag tänker på det!
Och helgen kommer. Och vi åker. Och hänger; pussas, kramas, går hand i hand längs Köpenhamns gator. Skedar. Med mera.
Jag har ÄL tror jag. Vågar inte testa eftersom det inte är bra för mig att umgås med de här tankarna. Vågar inte tänka tanken fullt ut på vad jag faktiskt är beredd att göra. Eftersom jag fortfarande spekulerar i om det innehåller ett svek eller ej. Och vad vidden av det sveket skulle kunna innebära.
Så jag gör det inte ska ni veta. Jag utsätter oss inte. Inte den här gången åtminstone. (Det blir en fin helg i övrigt)
På festival igen
Den andra sovaitältfestivalen för i år. Min favoritfestival. Där naturen och solen och dansen och vännerna brukar sammanstråla. I år regnade det dock mer eller mindre oavbrutet. Å andra sidan var där fler vännerna än jag mindes det. Vi är många som gillar den där fjorden.
Och jag hade flera nära fina vid min sida. De första dagarna mina närmaste. I kris eller i stöd. Fler och fler vänner och bekanta på intågande. Bland dem kungen, en speciell vän som liksom vill hänga med mig lite extra. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Mer än att hänga på och ta det som det kommer. Just nu innebar det att dansa och äta och gå omkring i regnet och sova ihop. Att så gott som aldrig lämna varandras sida.
Det var nästan tre månader sedan vi sågs. Kanske dröjer det månader, eller åtminstone veckor, tills vi ses igen. Jag hinner tänka lite på vad det här betyder. Försöka bilda mig en uppfattning om vad jag vill. Snarare än att, som vanligt, vänta in hans åsikt innan jag formar min egen. Vi får se om jag kommer fram till något.
Och jag hade flera nära fina vid min sida. De första dagarna mina närmaste. I kris eller i stöd. Fler och fler vänner och bekanta på intågande. Bland dem kungen, en speciell vän som liksom vill hänga med mig lite extra. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Mer än att hänga på och ta det som det kommer. Just nu innebar det att dansa och äta och gå omkring i regnet och sova ihop. Att så gott som aldrig lämna varandras sida.
Det var nästan tre månader sedan vi sågs. Kanske dröjer det månader, eller åtminstone veckor, tills vi ses igen. Jag hinner tänka lite på vad det här betyder. Försöka bilda mig en uppfattning om vad jag vill. Snarare än att, som vanligt, vänta in hans åsikt innan jag formar min egen. Vi får se om jag kommer fram till något.
I mina sammanhang
Jag är i det där sammanhangen igen. Där jag är en gång om året. Där alla eller många är mina vänner. Där det finns så många glädjeämnen.
De två jag såg förra året med magar har bebisar nu. En har sin med sig. Fina lilla tjejen.
Om jag haft någon i min mage nu... dade det synts tydligt. Barnet skulle om det hade fötts nu, för tidigt, kunna ha överlevt.
Och sammanhanget och gemenskapen i helgen skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle kanske inte dansat så mycket, kanske inte stannat uppe alla dessa näter. Inte ätit ost och pommes frites. istället brytt mig om mig själv och min kropp. Det gör jag inte så mycket nu längre.
Jag tror jag lovade mig själv att vara någon annanstans nästa gång jag åkte dit. Är jag det? Bagaget gör mig starkare än jag brukar. Jag har kommit till dessa sammanhang i sex år i rad nu och det här är första gången jag inte gråter en skvätt. Det betyder ändå något.
För något annat har hänt. Det regnar i min ökentorka. Nej, jag säger det rakt ut; jag får hångla. Den här gången med kungen, en vän. Någon jag känt i flera år. Respekterar om än inte förstår. Det leder ingen annanstans än hit men det lustiga är att... det behöver det heller inte göra. Just nu har jag ingen framtid. Jag vet ännu inte om det är en bra grej. Orkar inte tänka framåt eller vågar inte. Har ingenting att ställa in siktet på.
I klarspråk: jag vet inte längre hur jag ska göra för att få barn. Vet inte vilket väg jag ska gå. Bara att jag just nu inte känner för Danmark. Inte mycket nog att åka åtminstone. Så jag får stanna hemma, hångla med mina vänner, jobba och flytta in. Fundera på saken så länge.
De två jag såg förra året med magar har bebisar nu. En har sin med sig. Fina lilla tjejen.
Om jag haft någon i min mage nu... dade det synts tydligt. Barnet skulle om det hade fötts nu, för tidigt, kunna ha överlevt.
Och sammanhanget och gemenskapen i helgen skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle kanske inte dansat så mycket, kanske inte stannat uppe alla dessa näter. Inte ätit ost och pommes frites. istället brytt mig om mig själv och min kropp. Det gör jag inte så mycket nu längre.
Jag tror jag lovade mig själv att vara någon annanstans nästa gång jag åkte dit. Är jag det? Bagaget gör mig starkare än jag brukar. Jag har kommit till dessa sammanhang i sex år i rad nu och det här är första gången jag inte gråter en skvätt. Det betyder ändå något.
För något annat har hänt. Det regnar i min ökentorka. Nej, jag säger det rakt ut; jag får hångla. Den här gången med kungen, en vän. Någon jag känt i flera år. Respekterar om än inte förstår. Det leder ingen annanstans än hit men det lustiga är att... det behöver det heller inte göra. Just nu har jag ingen framtid. Jag vet ännu inte om det är en bra grej. Orkar inte tänka framåt eller vågar inte. Har ingenting att ställa in siktet på.
I klarspråk: jag vet inte längre hur jag ska göra för att få barn. Vet inte vilket väg jag ska gå. Bara att jag just nu inte känner för Danmark. Inte mycket nog att åka åtminstone. Så jag får stanna hemma, hångla med mina vänner, jobba och flytta in. Fundera på saken så länge.
Att bli med fru
Förra helgen var jag någorlunda inflyttad och fick finbesök. Två vänner och min date.
Vi gick promenader. Hand i hand. Hängde med mina vänner som hon gillade. Som gillade henne. Hängde hemma och fruade oss. Hon lagade mat, jag diskade. Drack öl eller läsk, såg teater och brunchade med B.
Tyvärr kan det inte fortsätta. Det är så lätt ibland att hamna i bubblan. Att tro att den kan hålla i verkligheten. Men så fort det blir vardag igen... spricker bubblan.
Men det går inte och det har ingenting med henne att göra. Så känns det. Att det handlar om att jag inte funkar nu. "det är inte du, det är jag". Fast det är ju inte alls sant ändå. För hade det varit någon annan hade jag ju känt på ett annat sätt. Förstås. Varje möte är unikt och den grejen.
Så står jag här då och ska avsluta något som inte påbörjats. Avsluta så som folk avslutat mig så många gånger. Innan det ens fått en chans att växa fram - det som jag många gånger tänkt skulle kunna bli. Äntligen lite insikt från andra sidan. Det behövde jag nog.
Vi gick promenader. Hand i hand. Hängde med mina vänner som hon gillade. Som gillade henne. Hängde hemma och fruade oss. Hon lagade mat, jag diskade. Drack öl eller läsk, såg teater och brunchade med B.
Tyvärr kan det inte fortsätta. Det är så lätt ibland att hamna i bubblan. Att tro att den kan hålla i verkligheten. Men så fort det blir vardag igen... spricker bubblan.
Men det går inte och det har ingenting med henne att göra. Så känns det. Att det handlar om att jag inte funkar nu. "det är inte du, det är jag". Fast det är ju inte alls sant ändå. För hade det varit någon annan hade jag ju känt på ett annat sätt. Förstås. Varje möte är unikt och den grejen.
Så står jag här då och ska avsluta något som inte påbörjats. Avsluta så som folk avslutat mig så många gånger. Innan det ens fått en chans att växa fram - det som jag många gånger tänkt skulle kunna bli. Äntligen lite insikt från andra sidan. Det behövde jag nog.
500 dagar men vem räknar precis
Det har varit en märklig tid. Livet liksom rullar, för en gång skull.
Jag möter människor. Den tokige. Den vuxne. Dansaren i London. Och nu en så fin så fin som jag inte kan säga mycket om än. Bara att det gör mig lite pirrigt glad och ofokuserad.
Men jag tänker fortfarande på L. På honom i allmänhet och vår vänskap i synnerhet. Att jag vill ha den tillbaka. Att jag nog vet att han också vill det. Det var faktiskt jag som bröt kontakten. Jag som sa att om vi inte hade en nära relation klarade jag inte heller av att ha en vänskaplig. Inte just nu iallafall och inte på ett tag. Så jag hörde inte av mig. En och en halv månad fick det gå. Jag vet inte om det är för kort. Eller länge nog.
För nu höll det inte längre. Jag ringde honom, sådär i ett infall som jag gör. Sådär utan förberedelse eller förbehåll. Bara slog numret.
Och hans röst! Och glädjen i den när han svarar! Och entusiasmen från hans sida att höra om mig, om min låda och mina flyttar. Och värmen när jag säger att jag har en bra dag, en bra vecka som kanske kan bli en månad. Vi talar en stund och bestämmer oss återigen för att gå på teater. Det var det sista vi sa till varandra när saker var bra. Innan jag dramatiserade allt och förstörde. En dramatik som var nödvändig förstås. Men ändå. Den medförde stor saknad. Så nu sitter jag där och ställer till det igen. Kan bara hoppas att jag har styrkan att hålla dramatiken borta och hjärtat i schack.
Jag möter människor. Den tokige. Den vuxne. Dansaren i London. Och nu en så fin så fin som jag inte kan säga mycket om än. Bara att det gör mig lite pirrigt glad och ofokuserad.
Men jag tänker fortfarande på L. På honom i allmänhet och vår vänskap i synnerhet. Att jag vill ha den tillbaka. Att jag nog vet att han också vill det. Det var faktiskt jag som bröt kontakten. Jag som sa att om vi inte hade en nära relation klarade jag inte heller av att ha en vänskaplig. Inte just nu iallafall och inte på ett tag. Så jag hörde inte av mig. En och en halv månad fick det gå. Jag vet inte om det är för kort. Eller länge nog.
För nu höll det inte längre. Jag ringde honom, sådär i ett infall som jag gör. Sådär utan förberedelse eller förbehåll. Bara slog numret.
Och hans röst! Och glädjen i den när han svarar! Och entusiasmen från hans sida att höra om mig, om min låda och mina flyttar. Och värmen när jag säger att jag har en bra dag, en bra vecka som kanske kan bli en månad. Vi talar en stund och bestämmer oss återigen för att gå på teater. Det var det sista vi sa till varandra när saker var bra. Innan jag dramatiserade allt och förstörde. En dramatik som var nödvändig förstås. Men ändå. Den medförde stor saknad. Så nu sitter jag där och ställer till det igen. Kan bara hoppas att jag har styrkan att hålla dramatiken borta och hjärtat i schack.
Återfall återblick
Hänger lite, mest över internet och sms iofs, då och då på fyllan, med en ny bekantskap. Dramatisk, smått galen och tokig. Kvicktänkt, rolig, liksom... levande.
Träffade nyligen en annan trevlig man av en helt annan kaliber. Trevlig var just ordet. Allmänbildad och mogen också kanske. Liksom... vuxen. Vet inte om jag kan möta det så bra just nu.
De är fina, på olika, helt olika, sätt och det gör mig glad. E är milt ifrågasättande men förstår när jag förklarar. Försöker ju bara skydda våra hjärtan; i första fallet mitt, i andra fallet hans. Har fått och tagit tillbaka vännen A och talar ofta med henne. Gamla kärleken B ringer och berättar glatt att han fått hångla. Jag kontrar med mina två.
Men, tänker jag, när helgens rus lagt sig och vardagsstressen och tristessen återstår, det finns ingen som helst risk att någondera kommer mig inpå livet. Att jag å min sida påverkar eller förändrar dem. Berör dem eller berörs, på något djupare plan.
För kvar ligger L. Som en jävla kloss. Det gick mycket bättre när han inte hörde av sig. Han gör det nu igen och lilla hjärtat skuttar och lilla hjärnan arbetar fram paranoida förklaringar. Det är inte lätt men... det är inte slut än. Vi har ännu inte sett slutet på den här hisotrien tänker jag. (men minns hur sårad jag blev sist jag inbillade mig att vi hade något som skulle leda någonstans.)
Tusan vilka återfall. Jag skäms. Jag minns samtal och blickar framförallt. Jag minns händer och kroppar. Vänskapshäng och bilåkande. Nakenbad. Familjemöten. Dans och tedrickande. Oviktiga småsaker. Och så breven. De långa breven om våra resor. Om var vi befann oss, hur vi tänkte och kände när vi var ifrån varandra. Månad efter månad på varsitt håll och ändå med en liten tanke, min förstås alltid så mycket större och starkare, hem eller bort till den andres stora resa, min faktiskt större.
Jag får sätta mig på mina händer för att inte ta fram de där breven igen.
Träffade nyligen en annan trevlig man av en helt annan kaliber. Trevlig var just ordet. Allmänbildad och mogen också kanske. Liksom... vuxen. Vet inte om jag kan möta det så bra just nu.
De är fina, på olika, helt olika, sätt och det gör mig glad. E är milt ifrågasättande men förstår när jag förklarar. Försöker ju bara skydda våra hjärtan; i första fallet mitt, i andra fallet hans. Har fått och tagit tillbaka vännen A och talar ofta med henne. Gamla kärleken B ringer och berättar glatt att han fått hångla. Jag kontrar med mina två.
Men, tänker jag, när helgens rus lagt sig och vardagsstressen och tristessen återstår, det finns ingen som helst risk att någondera kommer mig inpå livet. Att jag å min sida påverkar eller förändrar dem. Berör dem eller berörs, på något djupare plan.
För kvar ligger L. Som en jävla kloss. Det gick mycket bättre när han inte hörde av sig. Han gör det nu igen och lilla hjärtat skuttar och lilla hjärnan arbetar fram paranoida förklaringar. Det är inte lätt men... det är inte slut än. Vi har ännu inte sett slutet på den här hisotrien tänker jag. (men minns hur sårad jag blev sist jag inbillade mig att vi hade något som skulle leda någonstans.)
Tusan vilka återfall. Jag skäms. Jag minns samtal och blickar framförallt. Jag minns händer och kroppar. Vänskapshäng och bilåkande. Nakenbad. Familjemöten. Dans och tedrickande. Oviktiga småsaker. Och så breven. De långa breven om våra resor. Om var vi befann oss, hur vi tänkte och kände när vi var ifrån varandra. Månad efter månad på varsitt håll och ändå med en liten tanke, min förstås alltid så mycket större och starkare, hem eller bort till den andres stora resa, min faktiskt större.
Jag får sätta mig på mina händer för att inte ta fram de där breven igen.
Mera tårar
Jag bara grät förra veckan. Kanske kommer sorgen ikapp mig. Eller ensamheten. Eller tröttheten. Konflikterna och jobbstressen och oron över... allt möjligt. Längtan efter det som förr var. Längtan efter L. Eller åtminstone efter det han representerar.
Förra fredagen tillbringade jag dagen på jobbet med att gråta. Försökte verkligen skärpa mig men hade inget att sätta emot. Tänkte att kvällen med vänner på stan skulle underlätta, liksom ett inplanerat möte med L dagen därpå.
Men L messade och ställde in vår lördag och vännerna var så fina och så närvarande att klumpen i halsen och tårarna i ögonvråna bara växte. Så messade han igen och meddelade var han var och jag tänkte kika förbi en stund. Det var en dålig idé men samtidigt en bra såhär i efterhand.
Han var med "en dam han känner." Jag visste inte att det var något universellt för "kvinnan jag nu har en sexuell relation med" säger jag när han i efterhand konfronterar mig med min smärta. Det är det inte heller. Det betyder "dejt med någon jag legat med" säger han.
"Det betyder ingenting mer men missförstå mig rätt det gör inte heller du. Vi är kompisar ju. Bara kompisar" säger han. "Och varje gång jag kommer för nära dig måste jag gå för jag blir så viktigt för dig, jag ser det i dina ögon, så viktig för dig som jag inte kan vara. Så nu ska jag gå på riktigt". Säger han.
Ja, gör det, säger jag. Det blir nog bäst så.
Förra fredagen tillbringade jag dagen på jobbet med att gråta. Försökte verkligen skärpa mig men hade inget att sätta emot. Tänkte att kvällen med vänner på stan skulle underlätta, liksom ett inplanerat möte med L dagen därpå.
Men L messade och ställde in vår lördag och vännerna var så fina och så närvarande att klumpen i halsen och tårarna i ögonvråna bara växte. Så messade han igen och meddelade var han var och jag tänkte kika förbi en stund. Det var en dålig idé men samtidigt en bra såhär i efterhand.
Han var med "en dam han känner." Jag visste inte att det var något universellt för "kvinnan jag nu har en sexuell relation med" säger jag när han i efterhand konfronterar mig med min smärta. Det är det inte heller. Det betyder "dejt med någon jag legat med" säger han.
"Det betyder ingenting mer men missförstå mig rätt det gör inte heller du. Vi är kompisar ju. Bara kompisar" säger han. "Och varje gång jag kommer för nära dig måste jag gå för jag blir så viktigt för dig, jag ser det i dina ögon, så viktig för dig som jag inte kan vara. Så nu ska jag gå på riktigt". Säger han.
Ja, gör det, säger jag. Det blir nog bäst så.
Hemma igen
Det hände inte så mycket i Sthlm den här gången. Betydligt mindre än jag hade önskat.
Jag hängde med systrar, svåger och systerdotter. Var rädd att den lilla skulle göra mig mer ledsen. Ibland blir det så med henne. För att hon är så underbar. För att hennes leende värmer mig rakt igenom och för att jag ibland ser allt jag saknar och längtar till i symbiosen mellan henne och hennes mamma. Ibland också i samhörigheten mellan alla tre i deras lilla familj. Eller fyra med gudmor storasyster.
Men det var inte så farligt den här gången. Just nu sörjer jag mer det faktum att jag inte är gravid än det att jag inte har något barn. Jag saknar hungern om nätterna och drömmarna om framtiden. Saknar det svullna brösten och den växande magen. Saknar ett svagt illamående till och med. Saknar känslan av att bära på det stora och hemliga. Känslan av att barnet var starkt och friskt i mig - för det var så det kändes.
Det är med denna tomhet jag lever vardagen och med den jag möter vännerna i Sthlm. Med den kommer en desperation. Ett sökande efter närhet. En liten längtan efter något annat än barn för en gångs skull. Jag trodde kanske att M skulle kuna bidra lite. Hade sett fram emot att träffa honom så mycket.
Men när vi väl sågs var det vänskap som bjöds. En enkel och varm vänskap men en ickefysisk sådan. M har träffat en kärlek igen. Tydligen gjorde han det samtidigt som vi träffades. Har hållt kontakten med henne genom våra möten och nu "bestämt sig" som det uttrycks. Bestämt sig för att vara med hennne. För att han insåg att det aldrig skulle bli något mellan oss säger han. Säkert har han rätt.
Har jag ändå rätt att vara ledsen? Att känna mig lite lurad, lite sårad, lite bortvald, lite glömd. Jag vet inte. Känner det gör jag ändå.
Jag hängde med systrar, svåger och systerdotter. Var rädd att den lilla skulle göra mig mer ledsen. Ibland blir det så med henne. För att hon är så underbar. För att hennes leende värmer mig rakt igenom och för att jag ibland ser allt jag saknar och längtar till i symbiosen mellan henne och hennes mamma. Ibland också i samhörigheten mellan alla tre i deras lilla familj. Eller fyra med gudmor storasyster.
Men det var inte så farligt den här gången. Just nu sörjer jag mer det faktum att jag inte är gravid än det att jag inte har något barn. Jag saknar hungern om nätterna och drömmarna om framtiden. Saknar det svullna brösten och den växande magen. Saknar ett svagt illamående till och med. Saknar känslan av att bära på det stora och hemliga. Känslan av att barnet var starkt och friskt i mig - för det var så det kändes.
Det är med denna tomhet jag lever vardagen och med den jag möter vännerna i Sthlm. Med den kommer en desperation. Ett sökande efter närhet. En liten längtan efter något annat än barn för en gångs skull. Jag trodde kanske att M skulle kuna bidra lite. Hade sett fram emot att träffa honom så mycket.
Men när vi väl sågs var det vänskap som bjöds. En enkel och varm vänskap men en ickefysisk sådan. M har träffat en kärlek igen. Tydligen gjorde han det samtidigt som vi träffades. Har hållt kontakten med henne genom våra möten och nu "bestämt sig" som det uttrycks. Bestämt sig för att vara med hennne. För att han insåg att det aldrig skulle bli något mellan oss säger han. Säkert har han rätt.
Har jag ändå rätt att vara ledsen? Att känna mig lite lurad, lite sårad, lite bortvald, lite glömd. Jag vet inte. Känner det gör jag ändå.
En gnutta L
Det börjar med L igen. Så som det ofta gör, det rör sig kring honom, börjar eller slutar där. Fast jag trodde nog att det hade slutat för sista gången.
Jag har tillfrisknat mycket nog att börja fundera på att gå tillbaka till jobbet. Kommit hem till kollektivet och tagit en dusch. L messar och undrar om detta är en sådan kväll då det beviljas audiens. Det är det. De flesta kvällar är sådana kvällar. Så han kommer förbi och allt är precis som det brukade vara för ett år sedan, eller ett halvår sedan. Vänskapligt, lugnt, samtalandes. Vi hamnar i mitt rum därför att jag ännu inte problemfritt kan sitta på en vanlig stol. Vi sitter i sänger och möts. Innan han går kysser vi varandra.
Jag vet inte varför det händer. Jag vet inte varför han kom. För att kolla att jag var okej förstås, för att hänga lite, men vad mer? Jag vet inte vart vi är på väg den här gången. Jag skulle önska mig en ny runda, lite favoriter i repris, men det kanske är för mycket att hoppas på. Jag föreslår att vi ska ses igen men han svarar med ett kanske. Vill som vanligt inte ge några löften. Och det gör han ju rätt i. Vi vet båda hur svårt han kommer ha att hålla dem.
Jag har tillfrisknat mycket nog att börja fundera på att gå tillbaka till jobbet. Kommit hem till kollektivet och tagit en dusch. L messar och undrar om detta är en sådan kväll då det beviljas audiens. Det är det. De flesta kvällar är sådana kvällar. Så han kommer förbi och allt är precis som det brukade vara för ett år sedan, eller ett halvår sedan. Vänskapligt, lugnt, samtalandes. Vi hamnar i mitt rum därför att jag ännu inte problemfritt kan sitta på en vanlig stol. Vi sitter i sänger och möts. Innan han går kysser vi varandra.
Jag vet inte varför det händer. Jag vet inte varför han kom. För att kolla att jag var okej förstås, för att hänga lite, men vad mer? Jag vet inte vart vi är på väg den här gången. Jag skulle önska mig en ny runda, lite favoriter i repris, men det kanske är för mycket att hoppas på. Jag föreslår att vi ska ses igen men han svarar med ett kanske. Vill som vanligt inte ge några löften. Och det gör han ju rätt i. Vi vet båda hur svårt han kommer ha att hålla dem.
Armband, oflyt, brist på förklaringar
De där mötena har varit fler de senaste åren än de brukade vara förr. Mitt snitt (på hur lång tid det går mellan gångerna) har blivit lägre. Det är en bra sak. Under hösten har det funnits... ingen, men ändå en och annan då och då.
L finns kvar någonstans, ligger och skvalpar men glider långsamt undan. Det är någon annans liknelse. M och jag har en vänskap som är beständig men mitt hjärta är inte särskilt inblandat. Eller jag försöker hålla det utanför. Jag tycker att jag ska få sova över igen. D har jag inte sett på två månader. Inte sedan jag sov hos honom en natt efter en sen festkväll. Hos H har jag däremot sovit några gånger. Och skåningen springer jag i stunder, fulla oregerliga vinglande stunder, på på krogen. Jag återanvänder. De dyker upp utan att stanna och det är som vanligt.
Men så tyckte min vän A (ett annat A än det i förra inlägget) att jag skulle låna hens armband. Tre gånger hade det gett utdelning tydligen. Och det var värt ett försök förstås. På lördagskvällen fick jag det. Men fy vilken vecka!På onsdagen bestämmer sig L för att han inte längre kan uppföra sig som en nära vän till mig. Bekant på sin höjd. En vink till hejdå istället för en kram. Argumentationer med mina vänner istället för samtal med mig. Ett "vi hörs" och en smäll i bildörren. Inga förklaringar ges.
Sedan slutar M höra av sig. När vi ses på tåget hälsar han glatt men distanserat och låtsas som ingenting. När jag äntligen får tillfälle att fråga honom säger han att han inte kan ta det på tåget. Och eftersom han inte vill träffa mig och inte svarar när jag ringer blir det inget samtal. Jag har ingen aning om varför vi inte längre ses. Skåningen som brukar tjata om att vi ska ses får slutligen sin vilja igenom och vi bestämmer fikaträff. Men inte dyker han upp och inte hör han av sig. Någon förklaring får jag inte heller.
En vecka senare träffar jag A igen och ber att få bli av med det där armbandet. Det slängde ut alla jag nästan hade i mitt liv.
L finns kvar någonstans, ligger och skvalpar men glider långsamt undan. Det är någon annans liknelse. M och jag har en vänskap som är beständig men mitt hjärta är inte särskilt inblandat. Eller jag försöker hålla det utanför. Jag tycker att jag ska få sova över igen. D har jag inte sett på två månader. Inte sedan jag sov hos honom en natt efter en sen festkväll. Hos H har jag däremot sovit några gånger. Och skåningen springer jag i stunder, fulla oregerliga vinglande stunder, på på krogen. Jag återanvänder. De dyker upp utan att stanna och det är som vanligt.
Men så tyckte min vän A (ett annat A än det i förra inlägget) att jag skulle låna hens armband. Tre gånger hade det gett utdelning tydligen. Och det var värt ett försök förstås. På lördagskvällen fick jag det. Men fy vilken vecka!På onsdagen bestämmer sig L för att han inte längre kan uppföra sig som en nära vän till mig. Bekant på sin höjd. En vink till hejdå istället för en kram. Argumentationer med mina vänner istället för samtal med mig. Ett "vi hörs" och en smäll i bildörren. Inga förklaringar ges.
Sedan slutar M höra av sig. När vi ses på tåget hälsar han glatt men distanserat och låtsas som ingenting. När jag äntligen får tillfälle att fråga honom säger han att han inte kan ta det på tåget. Och eftersom han inte vill träffa mig och inte svarar när jag ringer blir det inget samtal. Jag har ingen aning om varför vi inte längre ses. Skåningen som brukar tjata om att vi ska ses får slutligen sin vilja igenom och vi bestämmer fikaträff. Men inte dyker han upp och inte hör han av sig. Någon förklaring får jag inte heller.
En vecka senare träffar jag A igen och ber att få bli av med det där armbandet. Det slängde ut alla jag nästan hade i mitt liv.
Den där L
Han är hemma nu, L. Har varit här i fem veckor. Två gånger har vi setts.
Jag var hos honom förra veckan. Satt vid köksbordet hos hans föräldrar. Talade om familjen, hans familj och ibland om min. Om politik och mitt och hans mors arbeten. Hon korsförhörde mig. Vi log och var glada (jag med bultande hjärta och skrämselhicka). Jag ville gifta in mig i släkten! Ville flytta in på momangen. Den stilige storebrodern kom förbi efter en afrikaresa och nu har jag träffat nästan alla i familjen. Jag gillar dem för mycket. Åh andra sidan gillar han min lillebror som tusan så det kanske ger sig.
Men vad handlar allt det här om? Jag vet inte längre. Mellan gångerna avtar det. När vi inte ses, eller har setts på ett tag så är det lugnt. Det är alltså inte en förälskelse. Det börjar dessutom gå över, är svagare nu än i våras, och än förra vintern. Vi har träffats i ett år. Fast vi träffas inte längre har jag liksom förstått. Av hans prat om vem han nu träffar, dejtar, ligger med. Hur det nämns ibland, som det alltid har gjort. Men så länge han var med mig när vi sågs så kunde han vara med vem han ville när vi inte sågs. Typ. Men när han bara är med andra och inte med mig sårar det mig. En konstig ekvation. Jag är inte svartsjuk. Har aldrig varit. Också det är lite konstigt. Om jag gillar honom borde jag väl vara det.
Jag är inte övertygad om hans förträfflighet. Eller om hur bra han vore för mig. Inget sånt. Jag har bara svårt att förstå att vi inte ska hänga. Jag vill hänga! Typ hela tiden. Samtala och kramas. Vi gör åtminstone det första stundtals, men nuförtiden är det så... distanserat. Han kanske inte mår så bra just nu säger någon. Förvisso inte, men det har han heller inte gjort så länge vi har känt varandra.
Jag tror att det är enklare än så. Han vill inte vara med mig mer. Alls. Och gör det ont. När vi ses svider det som tusan. Och dagarna därefter. Egot kallar R det och hon har säkert rätt. Hang up kallar A det men jag vet inte. Kärlek av något slag, bara något som helst slag, säger bror. Ja, så är det nog.
Jag var hos honom förra veckan. Satt vid köksbordet hos hans föräldrar. Talade om familjen, hans familj och ibland om min. Om politik och mitt och hans mors arbeten. Hon korsförhörde mig. Vi log och var glada (jag med bultande hjärta och skrämselhicka). Jag ville gifta in mig i släkten! Ville flytta in på momangen. Den stilige storebrodern kom förbi efter en afrikaresa och nu har jag träffat nästan alla i familjen. Jag gillar dem för mycket. Åh andra sidan gillar han min lillebror som tusan så det kanske ger sig.
Men vad handlar allt det här om? Jag vet inte längre. Mellan gångerna avtar det. När vi inte ses, eller har setts på ett tag så är det lugnt. Det är alltså inte en förälskelse. Det börjar dessutom gå över, är svagare nu än i våras, och än förra vintern. Vi har träffats i ett år. Fast vi träffas inte längre har jag liksom förstått. Av hans prat om vem han nu träffar, dejtar, ligger med. Hur det nämns ibland, som det alltid har gjort. Men så länge han var med mig när vi sågs så kunde han vara med vem han ville när vi inte sågs. Typ. Men när han bara är med andra och inte med mig sårar det mig. En konstig ekvation. Jag är inte svartsjuk. Har aldrig varit. Också det är lite konstigt. Om jag gillar honom borde jag väl vara det.
Jag är inte övertygad om hans förträfflighet. Eller om hur bra han vore för mig. Inget sånt. Jag har bara svårt att förstå att vi inte ska hänga. Jag vill hänga! Typ hela tiden. Samtala och kramas. Vi gör åtminstone det första stundtals, men nuförtiden är det så... distanserat. Han kanske inte mår så bra just nu säger någon. Förvisso inte, men det har han heller inte gjort så länge vi har känt varandra.
Jag tror att det är enklare än så. Han vill inte vara med mig mer. Alls. Och gör det ont. När vi ses svider det som tusan. Och dagarna därefter. Egot kallar R det och hon har säkert rätt. Hang up kallar A det men jag vet inte. Kärlek av något slag, bara något som helst slag, säger bror. Ja, så är det nog.
Intriger, korta nätter, lång väntan
Var går gränsen mellan att å ena sidan vara beränknande och intrigant.... och å andra sidan ta det en vill ha och ta för sig? Jag vet inte. Förra veckans bedrifter kanske tillhör den första kategorin. Men det är helt klart värt det isådana fall.
För det lyckades ju. Jag messade, jag hängde på, jag kanske svalde lite stolthet. Och sen låg jag i en säng en tidigt morgon men en rolig bekanting. Vi var nog ganska nöjda med det båda två. Och jag tänker att jag behöver den typen av energier också nu. För att må bra på ett annat plan än det vanliga. För att orka lite längre och för att inte hela tiden vara så otålig.
Så jag har tramsat en del på senaste. Sovit över hos vänner och bekanta. Dansat nätterna långa. Gått hem från jobbet alldeles för tidigt och från fester för sent. Övat på mina salsasteg och hängt upp krimskrams i fönstret.
Men otåligheten ligger där och gnager. Det är cd 15 idag. Det kanske slår över imorgon. Jag ska ringa mor och fråga om hon kan hänga på isådanafall. Jag kan nämligen inte åka själv sedan banken drog in mitt betalkort. Något med risker och bedrägerier handlade det om. Jag får ett nytt nästa vecka men äl väntar ju inte på det.
Det får lösa sig. Jag måste tänka så. I en dag till eller två. Sen så!
Mycket längre
Jag tyckte att han skrek
så jag skrek rakt ut vad jag ville ha
Jag trodde att han såg
så jag visade vem jag verkligen var.
Jag trodde att vi bottnade båda två
så jag simmade ut
på det djupa
och tänkte aldrig på
att han är mycket längre än jag.
Jag letade upp Blendas låt om den bortsimmande kärleken (alla hennes låtar är om kärlek förvisso) en kväll när jag var extra ledsen över L och tänkte på den här texten. Trodde att den kanske skulle hjälpa mig på det där identifikationssättet som en ibland behöver. Som att knarka Maud Lindströms låtar. Eller gamla Lars Winnerbäck. Det var längesedan jag hade det behovet.
Men när jag hörde låten insåg jag att den inte behövdes den här gången. Jag saknar honom varje dag men jag är inte ledsen och arg. Och framförallt inte besviken på det sätt som jag trodde. Inte på honom. Bara på de vändningar som relationen tar, de vindlingar som våra liv för oss i. På att han måste följa sin kärlek till andra sidan jorden och att jag måste följa mig längtan utan honom vid min sida. Det är en bitterljuv, lätthanterlig och förhoppningsvis övergående besvikelse.
så jag skrek rakt ut vad jag ville ha
Jag trodde att han såg
så jag visade vem jag verkligen var.
Jag trodde att vi bottnade båda två
så jag simmade ut
på det djupa
och tänkte aldrig på
att han är mycket längre än jag.
Jag letade upp Blendas låt om den bortsimmande kärleken (alla hennes låtar är om kärlek förvisso) en kväll när jag var extra ledsen över L och tänkte på den här texten. Trodde att den kanske skulle hjälpa mig på det där identifikationssättet som en ibland behöver. Som att knarka Maud Lindströms låtar. Eller gamla Lars Winnerbäck. Det var längesedan jag hade det behovet.
Men när jag hörde låten insåg jag att den inte behövdes den här gången. Jag saknar honom varje dag men jag är inte ledsen och arg. Och framförallt inte besviken på det sätt som jag trodde. Inte på honom. Bara på de vändningar som relationen tar, de vindlingar som våra liv för oss i. På att han måste följa sin kärlek till andra sidan jorden och att jag måste följa mig längtan utan honom vid min sida. Det är en bitterljuv, lätthanterlig och förhoppningsvis övergående besvikelse.
Återvändande och avsked
L kom tillbaka en kort sväng. Ett tiodagarsbesök han tänkte ägna åt att jobba varje natt. Åt att tillbringa lite dagtid med familjen och las sobrinas. Kvällar med vänskaper. Och så en glimt av mig. Det blev nog just så. Bara det att jag vill ha mer än en glimt.
Vi sågs en söndag och åkte och badade. Precis som förra gången. Låg där på en klippa och pratade om allt som runnit förbi de här tre månaderna då vi inte setts (och knappt ens hörts). Vi talade om processen och donatorvalen. Om vännernas skepsism och stöttanden. Om omvärldens queertänk. Eller brist på detsamma.
Men mest av allt talar vi nog om kärleken. Om hans oerhörda kärlek för sitt ex och hur han ska vinna henne tillbaka. Om vad hon betytt för honom och vad han - eventuellt och förhoppningsvis - också betytt för henne. Om hur han är sitt allra bästa, klaraste, starkaste, roligaste jag i hennes sällskap. Och om hur han vill att hon ska föda hans barn.
Och jag som vill föda hans. I den stunden, och i alla de stunder vi är nära, så vill jag det. Inte så att vi bygger en varaktig relation eller att han är den som en brukar referera till som "pappan till mina barn". Inte så att han kommer att komma tillbaka till mig om det inte funkar med exet. Eller att jag ens vet om jag vill att det ska bli vi.
Bara det att jag vill ha hans barn. Bara det.
Vi sågs en söndag och åkte och badade. Precis som förra gången. Låg där på en klippa och pratade om allt som runnit förbi de här tre månaderna då vi inte setts (och knappt ens hörts). Vi talade om processen och donatorvalen. Om vännernas skepsism och stöttanden. Om omvärldens queertänk. Eller brist på detsamma.
Men mest av allt talar vi nog om kärleken. Om hans oerhörda kärlek för sitt ex och hur han ska vinna henne tillbaka. Om vad hon betytt för honom och vad han - eventuellt och förhoppningsvis - också betytt för henne. Om hur han är sitt allra bästa, klaraste, starkaste, roligaste jag i hennes sällskap. Och om hur han vill att hon ska föda hans barn.
Och jag som vill föda hans. I den stunden, och i alla de stunder vi är nära, så vill jag det. Inte så att vi bygger en varaktig relation eller att han är den som en brukar referera till som "pappan till mina barn". Inte så att han kommer att komma tillbaka till mig om det inte funkar med exet. Eller att jag ens vet om jag vill att det ska bli vi.
Bara det att jag vill ha hans barn. Bara det.
Att återförenas och gå vidare
L åker en sväng till Budapest och när han kommer hem ska vi liksom börja om. Eller gå vidare kanske. Vi har två veckor på oss att reda ut var vi står och hamna någonstans som är hållbar inför framtiden och hans flytt till Berlin. En flytt som delvis handlar om flykt från hans sida, men en flykt som åtminstone inte är från mig. Sedan handlar det också om hans stora kärlek som han fortfarande trånar efter och längtar till. Jag har hela tiden vetat att han måste följa den drömmen och att han måste göra vad han kan för att gå vidare. Samtidigt på något sätt.
Även om D inte någonsin har varit min stora kärlek vet jag hur svårt det där med att gå vidare är. Vi, jag och D, spenderar kväll efter kväll vid varandras sida och jag vet inte längre vem han är för mig. Vår relation liknar mer och mer någon slags bästa-vänskap men jag kan inte förstå hur vi hanmade här. Dessutom kan inte riktigt köpa det. Mina känlsor är för starka.
När vi talar om saken säger han att en av anledningarna till att han så länge var rädd för mig var att han tyckte att det verkade som om jag ville vara någonting mer än vän. Och det ville jag ju! Vad det var har jag aldrig riktigt vetat och inte heller alltid känt ett behov av att definiera. Men, som jag också sa til lhonom, så har han aldrig varit en vanlig jävla vän. Han är och förblir någonting mer säger A och trots att hon är nog så dramatisk, är jag böjd att hålla med. Vad framtiden har att utvisa för oss två är fortfarande dunkelt men att vi är vänner står glasklart.
Att jag och L är vänner är inte lika säkert. Vår relation är komplicerad men vi kan åtminstone kommunicera. När vi gör det ser vi hur olika betydelse vi har för varandra och när vi gör det vinner han över mig på sin sida. I varje samtal vi har lär jag mig nya saker och efter varje gång då vi faktiskt har mötts har jag känt att han tycker om och respekterar mig. Vad kan jag mer kräva? På så sätt är det hela mycket enkelt.
Även om D inte någonsin har varit min stora kärlek vet jag hur svårt det där med att gå vidare är. Vi, jag och D, spenderar kväll efter kväll vid varandras sida och jag vet inte längre vem han är för mig. Vår relation liknar mer och mer någon slags bästa-vänskap men jag kan inte förstå hur vi hanmade här. Dessutom kan inte riktigt köpa det. Mina känlsor är för starka.
När vi talar om saken säger han att en av anledningarna till att han så länge var rädd för mig var att han tyckte att det verkade som om jag ville vara någonting mer än vän. Och det ville jag ju! Vad det var har jag aldrig riktigt vetat och inte heller alltid känt ett behov av att definiera. Men, som jag också sa til lhonom, så har han aldrig varit en vanlig jävla vän. Han är och förblir någonting mer säger A och trots att hon är nog så dramatisk, är jag böjd att hålla med. Vad framtiden har att utvisa för oss två är fortfarande dunkelt men att vi är vänner står glasklart.
Att jag och L är vänner är inte lika säkert. Vår relation är komplicerad men vi kan åtminstone kommunicera. När vi gör det ser vi hur olika betydelse vi har för varandra och när vi gör det vinner han över mig på sin sida. I varje samtal vi har lär jag mig nya saker och efter varje gång då vi faktiskt har mötts har jag känt att han tycker om och respekterar mig. Vad kan jag mer kräva? På så sätt är det hela mycket enkelt.
En återförening
Så dök L upp igen efter att i ett par veckor ha varit spårlöst försvunnen. Han skulle ha hjälpt mig att flytta men dök inte upp. Han skulle ha tagit en fika med mig men ändrade sig. Han sa "jag ringer dig" men.. de gör ju inte alltid det.
Så gick jag där vecka efter vecka och kände mig, åtminstone stundtals, övergiven och försmådd. Och det var väl helt okej. Jag hann komma över det hela och sluta längta en del. Hade en fantastisk helg med vänner och flera långa samtal med D och insåg hur lite L ändå betyder i det stora.
Sen ringde han och undrade om han kunde kika förbi "om 20 minuter". Efter en stunds samtal om allt och ingenting frågade jag honom "vad gör du här egentligen?" och han svarade att han hade kommit för att be om förlåtelse.
Sedan pratade vi ut som det heter. Han bad tusen gånger om ursäkt för saker han sagt och gjort men gav mig förklaringar som jag i vanlig ordning helt accepterar (och senare inför vännerna försvarar). Så talade vi om hur vi skulle göra, hur vår relation skulle kunna se ut och vad framtiden har att utvisa för oss. Vi kom nästan överens.
Fortsättning följer som vanligt.
Så gick jag där vecka efter vecka och kände mig, åtminstone stundtals, övergiven och försmådd. Och det var väl helt okej. Jag hann komma över det hela och sluta längta en del. Hade en fantastisk helg med vänner och flera långa samtal med D och insåg hur lite L ändå betyder i det stora.
Sen ringde han och undrade om han kunde kika förbi "om 20 minuter". Efter en stunds samtal om allt och ingenting frågade jag honom "vad gör du här egentligen?" och han svarade att han hade kommit för att be om förlåtelse.
Sedan pratade vi ut som det heter. Han bad tusen gånger om ursäkt för saker han sagt och gjort men gav mig förklaringar som jag i vanlig ordning helt accepterar (och senare inför vännerna försvarar). Så talade vi om hur vi skulle göra, hur vår relation skulle kunna se ut och vad framtiden har att utvisa för oss. Vi kom nästan överens.
Fortsättning följer som vanligt.
Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart (och när jag känner så då tänker jag på dig)
Så gick sju veckor (utan L). Sju veckor av nedtrappning, oerhörda mänder jobb och svår sömnbrist. Det har segat sig fram. Sju veckor är förövrigt ungefär lika länge som vi träffades, lika länge som vår sporadiska relation pågick. Det har varit sju långa veckor.
Jag saknar det konstant, stundtals vänskapligt stillsamt, stundtalt nästintill kärleksfullt smärtsamt. På dagarna på jobbet går det bra, på kvällarna på gymmet eller bland mina ouppackade och uppackande lådor går det okej. På helgerna går det dåligt. Kom hit kom hit säger oförnuftet. Då tar förvirringen totalt överhanden.
Det är märkligt. Jag kan inte förstå hur det så snabbt kom att bli så viktigt. Det handlar inte om kärlek i den form som jag brukar tala om. Men, tänker jag och inspireras av R´s queeragenda, klart att det är kärlek i någon form. Min förklaring blir att det måste ha funnits, så klart finns det än, ett oändligt tomrum som han på något sätt delvis lyckades fylla.
Kanske fyllde medicinen också en del av det tomrummet. Det är en skrämmande skrämmande tanke.
Jag saknar det konstant, stundtals vänskapligt stillsamt, stundtalt nästintill kärleksfullt smärtsamt. På dagarna på jobbet går det bra, på kvällarna på gymmet eller bland mina ouppackade och uppackande lådor går det okej. På helgerna går det dåligt. Kom hit kom hit säger oförnuftet. Då tar förvirringen totalt överhanden.
Det är märkligt. Jag kan inte förstå hur det så snabbt kom att bli så viktigt. Det handlar inte om kärlek i den form som jag brukar tala om. Men, tänker jag och inspireras av R´s queeragenda, klart att det är kärlek i någon form. Min förklaring blir att det måste ha funnits, så klart finns det än, ett oändligt tomrum som han på något sätt delvis lyckades fylla.
Kanske fyllde medicinen också en del av det tomrummet. Det är en skrämmande skrämmande tanke.
En veckas sömnlöshet
Det sätter sina spår. Jag har alltid haft svårt att somna. När jag var yngre trodde vi att det var växtvärk. Det kanske det var men i sådana fall har jag det fortfarande. Åtminstone fram till 2005 då jag började med psykofarmakan och plötsligt kunde somna inom ett par minuter.
Så egentligen är det ingen sömnlöshet att tala om. För jag sover ju. Säkert tre-fyra timmar per natt. Att jämföra med de sex timmarna jag brukar få är det ju inte så lite. Problemet är att jag är så vansinnigt trött att jag går och lägger mig så tidigt jag bara kan. Kanske nio timmar innan klockan ska ringa. Sedan ligger jag där och vrider mig i sängen, kastar mig från sida till sida. Jag har panik. Jag är varm och jag är kall. Jag har ont i magen och ryggen på natten. Jag är yr, mår illa, och det dunkar i huvudet på dagen.
Om natten tror jag - vilket iochförsig är som vanligt - att allt går åt helvete. Jag tänker på lägenheterna, på de instabila vänskaperna, på grejer på jobbet och på min ojämna menscykel (som aldrig tidigare har känts som ett problem men för inseminationsplaner absolut är det). Men mest tänker på ensamheten och därmed på L, och att jag - så svag jag är - tycker att han ska komma hit och göra mig lugn. Åh, denna svaghet!
I veckan fick jag nog och ringde en läkare för tips och råd (dr Erik är nu pappaledig). Jo, det är inte så vanligt men det kan hända att en får influensaliknande symptom vid avtrappning av pillrena. Okej, det förklarar ju saken! Vad jag än har för sjukdom får jag ont i ryggen så då anser jag härmed att det är löst.
Som den hippie jag är bestämde jag mig för att självmedicinera bäst jag kan utan några egentliga substanser. Jag har ju slutat med sådant.
Därför befann jag mig häromdagen hemma i min lägenhet med släckta lampor, tända ljus och jens lekman på låg volym. Ingen tv och ingen dator före sömndags har jag fått höra förr. Iprensalva på ryggen, varm vetekudde på magen, alvedon och naturläkemedel för oro och svårt att sova i systemet. Kamomillthé i koppen och rökelse med avslappnande effekt i luften. Dessutom fick jag tips av A som lidit av insomnia att sova någon annanstans, så i soffan låg jag.
Och visst slumrade jag till en stund. Bara för att vakna lite senare i total panik. Vem ringer en mitt i natten? Flertalet vänner och sin mor förstås. Men vem är det en vill träffa? Ja, jag vill ju träffa L. Så jag ringde honom - svag som jag är - och undrade om han inte kunde komma förbi på en kopp. En kort stund senare satt han med mig i soffan och klappade på mitt huvud tills jag både lugnat ner mig och så småningom också somnat.
Tack älskade vän tänker jag om honom. Och skäms svaga kvinniska tänker jag om mig själv. Men sova fick jag tillslut.
Så egentligen är det ingen sömnlöshet att tala om. För jag sover ju. Säkert tre-fyra timmar per natt. Att jämföra med de sex timmarna jag brukar få är det ju inte så lite. Problemet är att jag är så vansinnigt trött att jag går och lägger mig så tidigt jag bara kan. Kanske nio timmar innan klockan ska ringa. Sedan ligger jag där och vrider mig i sängen, kastar mig från sida till sida. Jag har panik. Jag är varm och jag är kall. Jag har ont i magen och ryggen på natten. Jag är yr, mår illa, och det dunkar i huvudet på dagen.
Om natten tror jag - vilket iochförsig är som vanligt - att allt går åt helvete. Jag tänker på lägenheterna, på de instabila vänskaperna, på grejer på jobbet och på min ojämna menscykel (som aldrig tidigare har känts som ett problem men för inseminationsplaner absolut är det). Men mest tänker på ensamheten och därmed på L, och att jag - så svag jag är - tycker att han ska komma hit och göra mig lugn. Åh, denna svaghet!
I veckan fick jag nog och ringde en läkare för tips och råd (dr Erik är nu pappaledig). Jo, det är inte så vanligt men det kan hända att en får influensaliknande symptom vid avtrappning av pillrena. Okej, det förklarar ju saken! Vad jag än har för sjukdom får jag ont i ryggen så då anser jag härmed att det är löst.
Som den hippie jag är bestämde jag mig för att självmedicinera bäst jag kan utan några egentliga substanser. Jag har ju slutat med sådant.
Därför befann jag mig häromdagen hemma i min lägenhet med släckta lampor, tända ljus och jens lekman på låg volym. Ingen tv och ingen dator före sömndags har jag fått höra förr. Iprensalva på ryggen, varm vetekudde på magen, alvedon och naturläkemedel för oro och svårt att sova i systemet. Kamomillthé i koppen och rökelse med avslappnande effekt i luften. Dessutom fick jag tips av A som lidit av insomnia att sova någon annanstans, så i soffan låg jag.
Och visst slumrade jag till en stund. Bara för att vakna lite senare i total panik. Vem ringer en mitt i natten? Flertalet vänner och sin mor förstås. Men vem är det en vill träffa? Ja, jag vill ju träffa L. Så jag ringde honom - svag som jag är - och undrade om han inte kunde komma förbi på en kopp. En kort stund senare satt han med mig i soffan och klappade på mitt huvud tills jag både lugnat ner mig och så småningom också somnat.
Tack älskade vän tänker jag om honom. Och skäms svaga kvinniska tänker jag om mig själv. Men sova fick jag tillslut.
Jag ville bara va med dig (en liten stund till)
Min dejt, eller-vad-han-nu-är, L har ett brustet hjärta som jag redan från början av vår relation är smärtsamt medveten om. Jag har en hang up som jag sakta börjar släppa, men som ändå hindrar mig från att kunna ge löften om någonting varaktigt.
Ändå går det ganska bra tycker vi båda. Vi hänger, leker och hånglar i nämnda ordning och försöker att låta annat än gamla demoner styra våra handlingar.
Men så kommer jag för nära. På natten före nyårsafton gör vi ett misstag som för oss nära och stöter oss bort från varandra. Jag känner hur något som hade kunnat bli ett liv rinner ur min kropp och jag vet det med ens; att jag aldrig mer får försätta mig i en situation där jag tvingas göra det jag nu måste. Att ta ett dagen-efter-piller. Längtan i mig tar ett stadigt tag tillsammans med något som jag hade velat kalla en biologisk klocka om jag nu trodde på sådana.
L finns där vid min sida när jag krisar men vi kommer för nära för honom. Han måste lämna. En sådan limbo kan han inte klara och när han varje natt börjar drömma febriga drömmar om hon som håller hans förlorade hjärta vet vi att det är dags att gå. En sisådär sju veckor in i min och L´s relation tycker han att det får räcka. Jag håller med men kan inte hjälpa att jag känner mig dumpad.
Jag blir bara lite ledsen. För att jag skulle vilja leka i den där limbon en stund till och för att jag saknar honom om kvällarna vid köksbordet med den ensamma koppen thé. Men det gick snabbt att vänja sig vid hans sällskap och det kommer att gå snabbt att vänja sig av. En glömmer så fort (om än inte så lätt).
