Du skriver för lite om Danmark
I november var jag bara så trött, det har jag skrivit vet jag. Jag orkade inte längre räkna mina cykeldagar och kissa på mina stickor. Efter det lyckade försöket och den misslyckade graviditeten hade jag kramper och blödde nästan hela tiden i 18 dagar. Det tog på krafterna.
Nu i december har styrkan långsamt börjat återvända. Men med den, och mörkret, kommer också en längtan efter närhet och gemenskap. Och bekräftelse. I de stunder då den längtan överskuggar barnlängtan kan jag inte planera nästa resa. Det är en känsla lika mycket som en ståndpunkt. Jag har bestämt det för länge sedan; att resan och det framtida barnet inte är något substitut. Det är bara när jag längtar efter det mer än jag längtar efter någonting annat som jag kan fortsätta min process. Så har de senaste veckorna inte sett ut. Därav min tvekan.
Men med en återkommande styrka kommer ju också en visshet om att jag kan klara det. Att jag orkar med en resa till och framförallt resultatet av resan, positivt eller negativt. Att längtan fortfarande är stark och övertygelsen likaså. Att jag ska fortsätta försöka.
Men inte i år. Det skulle vara om någon dag isåfall och jag är inte redo. I januari får det bli.
Och K, vi ses inte där. Du kommer att lyckas med ditt decemberförsök och ligga hemma och vila när jag tar min nästa tur. Vi ses i vår och jämför tjocka magar!
I vetskap
Och det gjorde det också. Efter den kvällen avtog kramperna och blödningarna sakta för att nu, 23 dagar efter inseminationen, vara helt borta. På VUL i tisdags konstaterades att jag nyligen varit gravid men att jag inte var det längre. Att allt var "utstött" som hon sa, och att kroppen nu återhämtar sig. Det är fritt fram att göra en nytt försök i december om jag fortsätter att må bra.
Och det gör jag ju. Jag mår bra. Jag är glad. Över att det funkade, att jag funkar, att det gick, att jag kunde, att jag kan. Jag kan bli gravid och jag har, för första gången någonsin, varit det. Min kropp har haft något som i framtiden kunnat bli ett liv i sig! Det räcker så himla långt för mig just nu. Det är alldeles för starkt för att någon sorg ska få plats. (Men barnmorskorna och vännerna som varit i situationen varnar för att den kan komma senare så jag ska kanske inte ropa hej riktigt än.)
Avancerad gynekologi
Jag började testa ägglossningar någon gång i våras. Jag hade en cykel på 26 dagar och brukade få utslag på mina LH-stickor kring dag 13-14. Normalt och regelbundet. Jag träffade en gynekolog på SMC i Göteborg som gav mig betryggande besked om att allt såg bra ut. Hade jag såhär fina cykler skulle det inte vara något problem att hitta rätt tidpunkt för insemination.
Jag gjorde också andra förberedelser inför resan. Tog alla tester efter könssjukdomar och gjorde ett ultraljud. Det såg ut som det skulle. Jag testade hormonerna fsh (follikelstimulerande hormon) och tsh + T4 (sköldkörteln) också för säkerhets skull. Inga konstigheter.
Men så fick ju kroppen spel. I september och augusti blev cykeln plötsligt 30 dagar lång. Jag gick på akupunktur för att överhuvudtaget få igång mensen. Det kunde bero på stress trodde fina barnmorskan Pernille på Gaia och akupunktören i kör. Men dåså, sådant kan ju avhjälpas i viss mån. Omslag kom på dag 17 första gången och dag 18 andra gången, det var sent men kunde förklaras med spänningar. Första gången började jag blöda efter en vecka, det var märkligt men kunde i bästa fall vara ett mycket tidigt missfall.
När jag för andra gången började blöda 7 dagar efter insemination kändes det inte längre lika hoppfullt. Har jag en ovanligt kort lutealfas eller kan det återigen handla om ett tidigt missfall? Jag rinde Pernille som nu börjar tycka att det verkar oroväckande. Kanske kan det röra sig om någon form av hormonrubbning. Hon rådde mig till att kolla follikelstorlek i dag 11-12 i cykeln och att gå på akupunktur. Men också att - om allt såg okej ut - göra en resa i november innan jag börjar oroa mig på riktigt.
För en andra åsikt ringde jag gyn på SMC. Hon rådde mig att inte göra akupunktur (dyrt och onödigt) och att inte göra någon mer resa förrän jag var utredd (dyrt och onödigt). Hon trodde att det kunde handla om hormonbalans eller något i vägen i äggledarna.
För en tredje åsikt sökte jag på femmis, fick tips om IVF-kliniken, ringde dit och förklarade läget. De tror på allt där tydligen. Akupunktur, äggledarspolning, hormontester och follikelmätning. Men vad som är rätt får jag själv avgöra. Som om jag skulle ha en aning!
Hoppet blir mindre
Den här gången, efter mitt andra försök, har jag känt mig så hoppfull. När jag kom hem från Danmark tog jag det riktigt lugnt. Inte första dagen kanske, men sedan. Jobbade mina åtta timmar och gick hem på kvällarna och vilade. Gjorde inga tokiga träningspass eller pubkvällar eller efterfester. Kroppen har känts stark och ... mottaglig.
De första dagarna hade jag magknip. Igen. Eftersom jag förra gången vägrade tro att det kunde ha med inseminationen att göra trodde jag då att det antingen var inbillning eller också stress. Den här gången är det tveksamt om det kan vara något av sakerna. Jag började spekulera i urinvägsinfektion men det är väl inte så troligt. Nu har det i vilket fall gått över.
Istället kommer två ytterst dåliga tecken. Det första är pms. Jag brukar inte ha det men förra månaden ville jag skjuta mina kunder på jobbet och den här veckan är likadan. Gråtmild som tusan är jag också. Och lättpåverkad av stämningar. För det andra har brösten börjat ömma. Tydliga tecken på kommande mens.
Så, liksom för exakt en månad sedan, är det väl bara att invänta bevis.
Det andra försöket
Tiden före omslag ser ungefär likadan ut. Jag befinner mig i Malmö för att lätt kunna åka när det blir dags. Jag hänger med älskade R och hennes kärleksfulla fysiska vänner. Jag hänger med trofaste F och hans kloka kollektiv. Här hemma sitter andra vänner och väntar tålmodigt. Otåligheten är min och tar överhand. Jag kan inte sova på nätterna. Jag blir smått besatt av de där stickorna och när jag senast kollade. Men samtidigt ganska lugn. Det kommer, det kommer.
Så slår det om. Första gången står jag och R i hoppande glädjeyra på en parkering. Den här gången sätter jag mig lugnt i soffan och kollar tågtiderna. Först senare fnissas det över vad som faktiskt kanske satte igång mig. "Maybe this will help".
Så sover jag en sista natt. Drömmer första gången om Dave. En nostalgisk sommardröm. Andra gången drömmer jag en hemsk mardröm om L. Om hur han är försvunnen och sedan dyker upp, nerknarkad, avsmalnad och trasig. Jag saknar honom plötsligt lika mycket som jag gjorde när han bara hade varit borta en vecka.
Sedan är det dags för resan.
Nya tag
Det är också just prioriteringar allt handlar om nu. Det är så svårt! Jag kan tänka mig att dra ner på mycket för försökandets skull. Förstås. Men hur länge och hur mycket? Tänk om det tar ett halvår, ett år, ska jag inte hinna med något roligt fram till dess? Ska jag missa allt? I helgen var jag mest irriterad på att jag inte tillåter mig själv att efterfesta (vilket som vanligt innebär att vara nära nära S och D) och att jag inte orkar stressa för att hinna träna. Jag måste ju kunna träna! Det ingår i fertilitetsdieten om inte annat.
Ska jag skippa sånt som gör mig energifylld och glad, som ger endorfiner och får mig att må bra. Som långa vänskapfikor och sena pubnätter. Som långa danspass och tokiga konserter. Jag vet inte riktigt. Jag tänker: "okej, tio dagar till med det här. Sen 2 veckors väntan. Sen får vi se."
Trodde inte det va
I två dagar efter inseminationen hade jag någon slags magkramp. Jag vet att många känner saker i livmodern men jag tror att jag snarare kallar det för magknip. Orosrelaterad sådan. Sedan dess, den påföljande veckan, har jag inte känt något särskilt förutom en obeskrivlig trötthet. Som jag tolkar som sömnbristrelaterad.
Men för två dagar sedan började finnarna komma. Sedan det ömma vänsterbröstet. Det har alltid betytt mens. Dessutom en total surhet. Jag hatade alla kunder på jobbet i tisdags. Idag kom blodet. Och lite tårar till det.
Jag vet att en kan blöda ändå... men kom igen. Det blev inget! Jag vet det ju. Måste bara vänta till på söndag för att få det bevisat.
Första resan gjord
Det är så det känns. Att det var just första försöket bara. Så snart jag orkar och har lust (de verkar hänga ihop ovanligt mycket just nu) ska jag skriva om resan. Hur det gick till och vad som kändes. Men inte idag.
Jag sitter på jobbet nu. Det är söndag kväll och 6 dagar efter insemination. Jag har börjat tappa hoppet tyvärr. Jag tror inte att det gick vägen den här gången. Nej, jag har inga bevis för det men det är en känsla. Min intuition, och jag brukar kunna lita på den.
Men det är okej. Det var en sån kick att åka! Att våga. Det gick så lätt och så bra. Kändes så rätt och så starkt. Sjävständigt. Modigt. Normbrytande. Självklart på något sätt.
"Jag åker gärna igen" sa jag till R vid min sida. "Hoppas vi inte ses igen" sa barnmorskan på kliniken. Men det gör vi nog. Om tre veckor eller så. Ska bara ha lite mens först.
Ett omslag och på väg
Men ingenting hände. Jag vaknade varje morgon mellan 4 och 5 och kunde inte somna om. Tog tempen men kunde inte avgöra vad den innebar. Kissade på mina stickor och försökte lugna ner mig. Tänkte att denna stress och anspänning sannerligen inte kan verka till min fördel. Men hade heller ingen förmåga att få snurrandet i huvudet och tickandet i bröstet att sluta.
På torsdagskvällen bestämde jag mig som ni vet för att åka ner till Malmö och vänta. För att det är lättare att ta sig till Gaia därifrån och för att jag behövde stödet från R och F. Fredagen och Lördagen gick utan något omslag och jag började misströsta. Kanske har stressen och pressen gjort att det inte blir något tänkte jag. När en har väntat länge nog på någonting börjar det te sig helt orimligt att det någon gång faktiskt kommer att bli verklighet. Som kärlekens uppdykande till exempel.
Så efter att inte ha testat på nästan 5 timmar, efter fika, promenader och klättring, planerar vi en middag och jag tänker att jag stannar ännu en dag. En dag borta från jobbet kan jag faktiskt unna mig. Då kommer omslaget! En glad lite gubbe i fönstret och två kvinns, R och jag, som hoppar upp och ner av glädje på en parkering. Jag ringer Gaia och får besked att det blir bra om vi tar första tåget nästa morgon. Jag messar mina nära att det händer nu! och bokar biljetterna till Danmark. Nästa morgon åker vi.
Läkarbesök 12 13 14 15 16
Sommarbuset - det tolfte läkarbesöket
De där sjukdomarna jag kanske hade fått av sommarens runtbusande hade jag i vilket fall inte fått. Tur var väl det. Pappret på att jag är ren ligger i kuvertet som ligger i mappen som ligger i Danmarksväskan.
Blockeringen - de sista förberedande läkarbesöken.
På journalsamtalet med kliniken frågar jag förstås om det finns något jag kan göra för att förbereda mig. Jag är beredd på att få höra om mat och sömn men får istället höra om akupunktur. Tydligen har de haft goda resultat av att skicka folk på förberedande akupunktur. Det syftar till att stabilisera hormonerna och jag är skeptisk. Har visserligen fått bra hjälp för ryggen av västerländsk akupunktur hos sjukgymnaster i omgångar de sex år jag gick hos de kanske 10 olika, men ändå. Den kinesiska akupunkturen som det här rör sig om känns lite mer... hokuspokus.
Men jag ringer ändå till en fertilitetsklinik för att rådfråga. Där menar de glatt att det är en väl beprövad metod som används av kliniker runt om i världen. Och, eftersom jag är skeptisk, ser de till att övertyga mig med en avhandling. Och för mig brukar den typen av skrifter räcka långt. Men, märker jag när jag surfar vidare, resultaten är inte entydiga.
Fast skitsamma liksom. Det räcker ju att jag tror på det. Placebo, positivt tänkande eller vad som helst. Jag ringer till akupunktören och får en tid redan nästa dag. Hon säger att det låter akut och allvarligt och bara det faktum att hon tar mig på allvar räcker långt.
Väl där för vi ett två timmar långt samtal om allt som har med min kropp och min fysik att göra. Sedan får jag den där akupunkturen. Tre gånger till går jag dit för behandling och den låsning eller blockering som hon ser vid första besöket är vid det fjärde upplöst. Eller också: den låsning hon påstår sig se vid det första besöket påstår hon sig efter fjärde ha upplöst. Vilket som är saningen om det nu finns en sådan spelar faktiskt ingen roll.
Detta har hänt
Det började för två veckor sedan när allt började kretsa kring den förestående resan. Inte kring processen som vanligt utan kring den faktiska resan till Gaia. På jobbet springer vi mer än någonsin, stressar runt med andan i halsen. Jag kan sitta på tåget hem och inse att jag inte satt mig ner, inte tagit ett enda djupt andetag de senaste åtta timmarna.
Jag vet att jag måste stressa ner och ta det lugnt. Vet att jag måste andas. Vila, sova, tänka. Jag försöker göra det, försöker att inte boka in saker, försöker städa hemma och packa min väska för att vara förberedd. Jag tror då, att jag kommer att åka om en dryg vecka.
På ett syskons fest dansar jag natten lång bland paren och det gör mig igenting att jag är själv. Det är vi fler som är. Jag mailar kliniken med donatorfrågor och får svaren att alla finns. Jag kan välja vem jag vill och plötsligt är allting klart. Det är bara att väntas på cykeldag 1.
Självklart kommer den inte. Jag vet så väl att detta kan hända och ändå gör det mig chockad och panikslagen. Du vill det för mycket säger någon. Det har blivit för viktigt för dig, säger mor. Och visst har det det. Men hur skulle det kunna vara någonsting annat? Veckan blir en enda lång plågsam väntan på blod och ständiga kast mellan hopp och förtvivlan.
(Uppdatering: Jag fick hjälp och jag blöder nu. Resan är försenad men åter på gång.)
Journalsamtal
Jag vet inte vad jag trodde men kanske väntade jag på någon form av bedömning. Eller kanske ännu mer på ett ifrågasättande. Få människor har jag mött i den här processen som inte, om än aldrig så lite, har varit hårt eller milt ifrågasättande. Som inte känt behovet av att reda ut mina motiv. Varför skulle inte de på kliniken känna samma sak?
Visserligen. Jag talar med ett ställe dit vi ensamstående åker som bor i ett land där det vi tänker göra är olagligt. Hon har mött hundra av oss redan. Kanske kan hon på bara min röst och min journal avgöra om jag är redo, om jag vet vad jag ger mig in på.
Men hur ska jag veta det? Det finns liksom inga tvivel i min mage just nu. Inte heller något i mitt huvud. Allt känns bara... rätt. De övervägande känslorna är nervositet och lite rädsla blandat med otålighet och entusiasm. Men inte tvivel. Jag har, om så än för tillfället, lämnat alla tvivel bakom mig.
Jag ställer tusen frågor men märker att Femmis redan gett mig de flesta svaren. Efter journalsamtalet står det därför klart att jag är så gott som redo. Kvar återstår ett par saker. Jag jobbar på dem nu.
Käkarna - det elfte läkarbesöket
Men jag vet å andra sidan att det är dåligt att vakna om mornarna med så spända käkar att en knappt kan äta frukost. Att det är störigt att äta middag med mig när jag är som mest stressad eftersom en hör knäppningarna från min käke rakt över bordet. Och att de stör när en hånglar.
Dessutom vet jag, jag vet jag vet, att stressen är ett uttryck för, och de spända axlarna en biverkning av, någonting annat. Jag vet tillochmed vad det är. Prestationångest, olycka, förvirring, rädsla, oro. Längtan, saknad, rastlös väntan. Jag ska göra någonting åt det där.
Jag tror att mitt barn ska få heta Längta i andranamn. (Eller Desideria - den efterlängtade). Men om det blir en pojke då? Har jag sagt att mitt barn ska heta...
En familjemiddag
Diskussionen är stundtals okänslig, som om den bara fördes på ett teoretiskt plan. "Det handlar om mitt liv!" vill jag skrika. "Det finns på riktigt!". Men det är en alltför viktig fråga för att jag ska vilja avbryta dem och missa något de har att säga. Jag känner mig stark. Aldrig förut har jag varit så övertygad om att jag gör rätt. Aldrig förut har vi haft en så öppen diskussion om något som har varit så viktigt för mig, om något som faktiskt betyder. Något som faktiskt kan komma att hända.
De må tycka att jag är galen, det är ju trots allt, vilket jag gång på gång försäkrar min omgivning att jag förstår, ett livsomvälvande beslut jag fattar. Dessutom är det på långt när den tokigaste idé jag någonsin fått. Jag vet detta och vill göra det ändå. Jag tror att det äntligen har börjat gå in i familjens huvuden. Jag väntar på att det ska nå deras hjärtan men vet att de inte är lika hippieromantiserande som jag. Kanske väntar jag på hjärtkänslorna förgäves. Kanske kan det inte komma förrän de håller det nya lilla livet i sin famn. Hur det än kom till kommer de inte att skjuta det ifrån sig. Inte ens den saknade familjemedlem som jag ännu inte hunnit diskutera saken med. Inte ens den.
Så jag låter dem hållas. Debattera sig blå. Det får mig inte att falla den här gången. En gång blir jag sårad; det är när de undrar om jag funderat på barnets framtida identitetsproblemantik. OM jag funderat på det. Det är en av de största frågorna i processandet och det är en av de saker som ständigt snurrar i mitt huvud nu i donatorväljartider. En gång blir jag fundersam; det är när far använder argumentet "du har ju inte kommit över den gamle än" som ett argument för att han inte motsätter sig mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Betyder det alltså att det här är rätt för att han inte tror att jag kan träffa någon igen? Betyder det att han ser något som jag inte längre kan se? Någon slags hang up, något litet i mig som fortfarande längtar efter J? "Han ser ingenting", säger mor. Jag hoppas hon har rätt.
Dieten och kroppen
Jag har blivit smal. Eller åtminstone märkbart smalare.
Från Stork fick jag i december några papper som jag hade beställt. Även om jag nu lutar åt Gaia var de ju det naturliga första valet. Därifrån fick jag olika inseminationsförberedande tips och instruktioner. En av dem hette Lev sunt! och var, mer eller mindre, en fertilitetsdiet. Jag har försökt följa den.
Att avstå från tobak, alkohol och kaffe var förstås inget ovanligt. Eller kött. Mjölkprodukterna har jag dragit ner på så länge jag haft veganambitioner så där återstår i stort sett bara keso och ostar av alla slag. Att göra brödet och pastan mörkare är inte så svårt eller att ta det vita eller röda teet. Det svåraste är sockret för en sötsaksjunkie som jag. Speciellt när mina vänner A och B är lika illa däran. Sedan var det det där med att äta grönsaker. Det går inget bra. Jag köper ambitiöst hem broccolin och zuccinin bara för att sedan se att den har möglat nästa gång jag får för mig att titta in i kylskåpet. Jag lagar fortfarande bara mat(lådor) på söndagarna. En kan diskutera hur nyttigt det är att leva på mackor och pasta och färdigmat... men en kan också hävda att om jag levt såhär under mitt vuxna liv, säg 10 år, utan att få några brister, då är det nog ingen fara. Därmed inte sagt att det inte ska bli bot och bättring.
Och så träningen då. En sisådär fem pass i veckan var ju inte vad de rekommenderade. Istället femton minuter motion i frisk luft varje dag. Jag cyklar till jobbet de flesta dagar, det tar en halvtimme varje väg. Check. Jag har ett jobb där jag står minst tre timmar om dagen. Check. Jag dansar säkert två-tre av veckans kvällar. Check.
Jag började med dieten i januari och märkte resultatet på riktigt i maj när jag tog fram sommarkläder som inte längre passade. Jag tror att jag drömt om det ögonblicket sedan jag slutade vara gymnast för elva år sedan. Det var tillfredställande på så många plan. Men nu börjar en annan resa. En annan målsättning. Den från den platta magen till den runda.
Rubella, tredje gången gillt - det tionde läkarbesöket
De ringer från vaccinationsenheten och berättar att någonting blivit fel med min senaste spruta. Den unga, och tydligen nya, sjuksköterskan glömde lägga i vaccinet i sprutan och följaktligen fick jag bara vatten i mig. Två långa samtal tar det från dem att berätta detta och be mig om ursäkt och halvt beordra mig att omgående komma in för ett nytt försök.
Jag åker direkt efter jobbet och möts av tre läkare som förklarar och, när jag övertygats att det inte ska vara någon fara "det står inget i fass, " också övervakar blandandet och sprutandet.
Jag blir dramatisk och gråter. Det är egentligen ingen fara, ingen har kommit till skada och den månad en eventuell resa nu får skjutas upp gör varken til eller från. Problemet sitter snarare i mitt huvud och i det faktum att jag tar allt som ett tecken. Hur kan en enda liten vaccination stöta på så här många kringelkrokar? Vad är det världen vill mig? Ska jag stärkas i min övertygelse eller inse att jag är fel ute? Jag vet ingenting, bara att jag önskar att det rullade på lite lättare.
Men sådan är inte min väg, det har den aldrig varit.
Rubella igen - det nionde läkarbesöket
Nog blev jag lite chockad när jag fick hem det där brevet om att inte få bli gravid på tre månader. Just då kändes de tre månaderna så hemskt långa. Sedan hände det saker som gjorde att processen hamnade i skymundan. Annat kom att kännas viktigare en period. Jag hade fullt upp med att leva faktiskt. Och överleva stundtals.
Men nu har det börjat rulla på igen. Förra veckan var jag och tog den andra rubellasprutan. Den här gången träffade jag en kunnig och trevlig sjuksköterska som genast var noga med att poängtera de där med de tre månaderna. Dessutom varnade hon för att det kanske skulle bränna och göra ont, vilket det också gjorde. Om den förra hade sagt det hade jag ju inte behövt gå omkring och känna på min svullna röda överarm i två veckor som jag gjorde förra gången. Nåväl.
Så nu är det alltså gjort. Om tre månade kan jag, åtminstone rent medicinskt, börja försöka. Det blir i mitten av augusti och känns just nu alltför snart för att vara rimligt. Men det är gött att veta i varje fall.
Jag stegar vidare.
Hormoner och syfilis - det åttonde läkarbesöket
Jag var således där förra veckan och återigen uppstod viss förvirring. För det första över var min kille befann sig (på jobbet kanske? Nja... ). För det andra över varför dessa tester skulle tas redan innan jag försökt bli gravid (ni måste ju försöka ordentligt, ofta och när du har ägglossning! Vi...?).
Men nu är blodet iaf inlämnat och de hör av sig till mig inom en vecka. Skulle tro att två-tre veckor är troligare.
Nu har jag också mer eller mindre slutat vara förkyld vilket inebär att jag kan gå till Axess Akuten i veckan för nästa rubellaspruta. Om de har tid för mig.
Det rullar långsamt, men det rullar åtminstone.
Rubellavaccin och uppskjuten resa
Det finns nog flera lärdomar att dra nytta av apropå det här vaccinerandet. Som att läsa på lite bättre innan. Och att inte öppna posten på natten...
Häromnatten kom jag hem sent efter en känslomässigt ganska jobbig kväll, öppnade posten och fann ett brev från vaccinationsenheten. Efter att först ha blivit smått hysterisk över att något kanske hade gått fel blev jag sedan arg. I brevet från läkaren stod att hon glömt att informera om att "inte bli gravid på tre månader efter andra vaccinationen". Glömt?!
Såhär står det i en läkarbok jag slog i på jobbet (och jag hittade samma information på internet):
"Vid vaccination mot röda hund bör man säkerhets skull undvika att bli gravid under de följande tre månaderna. Detta för att vaccinet inte skall kunna påverka fostret." Det hade jag ju förstås kunnat kolla upp innan om jag gjort min research lite noggrannare.
Egentligen har det inte en avgörande betydelse. Min första tidsplan var att försöka åka till Danmark i höst, min andra - när allting bara flöt på - att kanske kunna göra första resan i juni. Nu är jag alltså tillbaka till att i absolut tidigaste fall kunna åka i augusti (maj-juni-juli = tre månader). Efter att ha smält detta i några dagar känns det helt okej. På senaste tiden har ju saker inte heller flutit på så det är väl inte rimligt att tro att jag skulle vara redo om två månader. "Kanske om ett halvår" säger syrran och jag tror hon har rätt.
Men glömt?! Jag kommer ändå inte riktigt över det. Jag tycker ändå inte att det är riktigt okej.
Rubella - det sjunde läkarbesöket
Till vaccinationsenheten i Göteborg kan en tydligen komma när som helst utan att boka tid. Jag gick dit en kväll efter ett ovanligt tråkigt träningspass.
Tyvärr var den unga sjuksköterskan ganska förvirrad. Det började med att hon undrade vart jag skulle resa. "Danmark?! Men då behöver du ju inget vaccin". Det tog en bra stund att överrtyga henne om att jag hade testats och visat mig mottaglig , "men alla vaccineras ju" och därför måste få sprutan. Sedan tog det henne ytterligare en stund att slå i böcker och fråga kollegor innan hon kunde fastställa vilket vaccin jag skulle få. Tydligen det som också skulle skyddat mig mot mässling och påssjuka som barn. En lär sig så mycket på den här resan.
Sedan fick jag alltså en spruta och några papper och förvarningen om att kvällen och nästa dag kunde erbjuda feber och utslag. Dessutom ska jag komma tillbaka om fyra veckor för nästa spruta.
Såhär står det i mina papper:
"Rubellaprov (immunitetsprövning) och vaccination av kvinna som är mottaglig för röda hund kan rekommenderas inför planerad graviditet om kvinnan inte är vaccinerad två gånger eller genom tidigare provtagning vet att hon har skydd (är immun)."
