ilangtanstider

Nu har jag haft mitt journalsamtal med Gaia. Eftersom jag är helt hopplös att få tag på (även om det är bättre nu när jag försöker vara hemma ett par kvällar i veckan) erbjöd E på kliniken att ringa mig på en söndag. Så schysst!

Jag vet inte vad jag trodde men kanske väntade jag på någon form av bedömning. Eller kanske ännu mer på ett ifrågasättande. Få människor har jag mött i den här processen som inte, om än aldrig så lite, har varit hårt eller milt ifrågasättande. Som inte känt behovet av att reda ut mina motiv. Varför skulle inte de på kliniken känna samma sak? 

Visserligen. Jag talar med ett ställe dit vi ensamstående åker som bor i ett land där det vi tänker göra är olagligt. Hon har mött hundra av oss redan. Kanske kan hon på bara min röst och min journal avgöra om jag är redo, om jag vet vad jag ger mig in på.

Men hur ska jag veta det? Det finns liksom inga tvivel i min mage just nu. Inte heller något i mitt huvud. Allt känns bara... rätt. De övervägande känslorna är nervositet och lite rädsla blandat med otålighet och entusiasm. Men inte tvivel. Jag har, om så än för tillfället, lämnat alla tvivel bakom mig.

Jag ställer tusen frågor men märker att Femmis redan gett mig de flesta svaren. Efter journalsamtalet står det därför klart att jag är så gott som redo. Kvar återstår ett par saker. Jag jobbar på dem nu.