ilangtanstider

Eftersom min cykel verkar lite stressad för tillfället gick det liksom inte att tydligt förutspå när äl skulle inträffa. Jag fick rådet att testa mellan cd 11 och 18. i en vecka alltså. Också det ett stressmoment. Jag packade min ryggsäck och bokade in vilka som kunde följa med om det skulle slå över den eller den dagen. Det var mor, lillebror och tre nära vänner. En bokad per dag.

Men ingenting hände. Jag vaknade varje morgon mellan 4 och 5 och kunde inte somna om. Tog tempen men kunde inte avgöra vad den innebar. Kissade på mina stickor och försökte lugna ner mig. Tänkte att denna stress och anspänning sannerligen inte kan verka till min fördel. Men hade heller ingen förmåga att få snurrandet i huvudet och tickandet i bröstet att sluta.

På torsdagskvällen bestämde jag mig som ni vet för att åka ner till Malmö och vänta. För att det är lättare att ta sig till Gaia därifrån och för att jag behövde stödet från R och F. Fredagen och Lördagen gick utan något omslag och jag började misströsta. Kanske har stressen och pressen gjort att det inte blir något tänkte jag. När en har väntat länge nog på någonting börjar det te sig helt orimligt att det någon gång faktiskt kommer att bli verklighet. Som kärlekens uppdykande till exempel.

Så efter att inte ha testat på nästan 5 timmar, efter fika, promenader och klättring, planerar vi en middag och jag tänker att jag stannar ännu en dag. En dag borta från jobbet kan jag faktiskt unna mig. Då kommer omslaget! En glad lite gubbe i fönstret och två kvinns, R och jag, som hoppar upp och ner av glädje på en parkering. Jag ringer Gaia och får besked att det blir bra om vi tar första tåget nästa morgon. Jag messar mina nära att det händer nu! och bokar biljetterna till Danmark. Nästa morgon åker vi.