Första resan gjord
Det är så det känns. Att det var just första försöket bara. Så snart jag orkar och har lust (de verkar hänga ihop ovanligt mycket just nu) ska jag skriva om resan. Hur det gick till och vad som kändes. Men inte idag.
Jag sitter på jobbet nu. Det är söndag kväll och 6 dagar efter insemination. Jag har börjat tappa hoppet tyvärr. Jag tror inte att det gick vägen den här gången. Nej, jag har inga bevis för det men det är en känsla. Min intuition, och jag brukar kunna lita på den.
Men det är okej. Det var en sån kick att åka! Att våga. Det gick så lätt och så bra. Kändes så rätt och så starkt. Sjävständigt. Modigt. Normbrytande. Självklart på något sätt.
"Jag åker gärna igen" sa jag till R vid min sida. "Hoppas vi inte ses igen" sa barnmorskan på kliniken. Men det gör vi nog. Om tre veckor eller så. Ska bara ha lite mens först.
Jag håller två tummmar.
Sådetså.
