ilangtanstider

Jag och P sitter på mitt kontor och förbereder lägret vi håller i. Vi har suttit där i en veckas tid och börjar komma varandra ganska nära. Tur är väl det för plötsligt får jag ett samtal som omkullkastar min lilla stabilitet.  

De ringer från vaccinationsenheten och berättar att någonting blivit fel med min senaste spruta. Den unga, och tydligen nya, sjuksköterskan glömde lägga i vaccinet i sprutan och följaktligen fick jag bara vatten i mig. Två långa samtal tar det från dem att berätta detta och be mig om ursäkt och halvt beordra mig att omgående komma in för ett nytt försök.

Jag åker direkt efter jobbet och möts av tre läkare som förklarar och, när jag övertygats att det inte ska vara någon fara "det står inget i fass, " också övervakar blandandet och sprutandet.

Jag blir dramatisk och gråter. Det är egentligen ingen fara, ingen har kommit till skada och den månad en eventuell resa nu får skjutas upp gör varken til eller från. Problemet sitter snarare i mitt huvud och i det faktum att jag tar allt som ett tecken. Hur kan en enda liten vaccination stöta på så här många kringelkrokar? Vad är det världen vill mig? Ska jag stärkas i min övertygelse eller inse att jag är fel ute? Jag vet ingenting, bara att jag önskar att det rullade på lite lättare.

Men sådan är inte min väg, det har den aldrig varit.