Du skriver för lite om Danmark
... säger vänner. Ja, konstigt med en funderar/försökarblogg utan funderingar kring försök. Men det händer annat också och det skriver jag om. Och som det är nu i livet så hänger allting ihop med resan mot barnet. Ingenting är längre frikopplat. Om det nu någonsin var det.
I november var jag bara så trött, det har jag skrivit vet jag. Jag orkade inte längre räkna mina cykeldagar och kissa på mina stickor. Efter det lyckade försöket och den misslyckade graviditeten hade jag kramper och blödde nästan hela tiden i 18 dagar. Det tog på krafterna.
Nu i december har styrkan långsamt börjat återvända. Men med den, och mörkret, kommer också en längtan efter närhet och gemenskap. Och bekräftelse. I de stunder då den längtan överskuggar barnlängtan kan jag inte planera nästa resa. Det är en känsla lika mycket som en ståndpunkt. Jag har bestämt det för länge sedan; att resan och det framtida barnet inte är något substitut. Det är bara när jag längtar efter det mer än jag längtar efter någonting annat som jag kan fortsätta min process. Så har de senaste veckorna inte sett ut. Därav min tvekan.
Men med en återkommande styrka kommer ju också en visshet om att jag kan klara det. Att jag orkar med en resa till och framförallt resultatet av resan, positivt eller negativt. Att längtan fortfarande är stark och övertygelsen likaså. Att jag ska fortsätta försöka.
Men inte i år. Det skulle vara om någon dag isåfall och jag är inte redo. I januari får det bli.
Och K, vi ses inte där. Du kommer att lyckas med ditt decemberförsök och ligga hemma och vila när jag tar min nästa tur. Vi ses i vår och jämför tjocka magar!
I november var jag bara så trött, det har jag skrivit vet jag. Jag orkade inte längre räkna mina cykeldagar och kissa på mina stickor. Efter det lyckade försöket och den misslyckade graviditeten hade jag kramper och blödde nästan hela tiden i 18 dagar. Det tog på krafterna.
Nu i december har styrkan långsamt börjat återvända. Men med den, och mörkret, kommer också en längtan efter närhet och gemenskap. Och bekräftelse. I de stunder då den längtan överskuggar barnlängtan kan jag inte planera nästa resa. Det är en känsla lika mycket som en ståndpunkt. Jag har bestämt det för länge sedan; att resan och det framtida barnet inte är något substitut. Det är bara när jag längtar efter det mer än jag längtar efter någonting annat som jag kan fortsätta min process. Så har de senaste veckorna inte sett ut. Därav min tvekan.
Men med en återkommande styrka kommer ju också en visshet om att jag kan klara det. Att jag orkar med en resa till och framförallt resultatet av resan, positivt eller negativt. Att längtan fortfarande är stark och övertygelsen likaså. Att jag ska fortsätta försöka.
Men inte i år. Det skulle vara om någon dag isåfall och jag är inte redo. I januari får det bli.
Och K, vi ses inte där. Du kommer att lyckas med ditt decemberförsök och ligga hemma och vila när jag tar min nästa tur. Vi ses i vår och jämför tjocka magar!
Kommentarer
Trackback
