ilangtanstider

I torsdags satte jag och E oss på flyget mot Berlin. Förväntansfulla och glada. Jag blödde men oroade mig inte så mycket. Hade lite ont men började liksom vänja mig vid det. Under dagen blev det värre och värre. Framåt kvällen blödde och krampade det som tusan. Som en riktigt illa mensvärk. Lite orolig blir en ju. Jag ringde min vän B som är så kunnig att hon har fått agera min egen privata barnmorska. Hon trodde det jag trodde; att nu rinner det ur mig. 

Och det gjorde det också. Efter den kvällen avtog kramperna och blödningarna sakta för att nu, 23 dagar efter inseminationen, vara helt borta. På VUL i tisdags konstaterades att jag nyligen varit gravid men att jag inte var det längre. Att allt var "utstött" som hon sa, och att kroppen nu återhämtar sig. Det är fritt fram att göra en nytt försök i december om jag fortsätter att må bra.

Och det gör jag ju. Jag mår bra. Jag är glad. Över att det funkade, att jag funkar, att det gick, att jag kunde, att jag kan. Jag kan bli gravid och jag har, för första gången någonsin, varit det. Min kropp har haft något som i framtiden kunnat bli ett liv i sig! Det räcker så himla långt för mig just nu. Det är alldeles för starkt för att någon sorg ska få plats. (Men barnmorskorna och vännerna som varit i situationen varnar för att den kan komma senare så jag ska kanske inte ropa hej riktigt än.)