Detta har hänt
Förlåt att jag försvann. Kanske inte så mycket från bloggen som från det vanliga livet.
Det började för två veckor sedan när allt började kretsa kring den förestående resan. Inte kring processen som vanligt utan kring den faktiska resan till Gaia. På jobbet springer vi mer än någonsin, stressar runt med andan i halsen. Jag kan sitta på tåget hem och inse att jag inte satt mig ner, inte tagit ett enda djupt andetag de senaste åtta timmarna.
Jag vet att jag måste stressa ner och ta det lugnt. Vet att jag måste andas. Vila, sova, tänka. Jag försöker göra det, försöker att inte boka in saker, försöker städa hemma och packa min väska för att vara förberedd. Jag tror då, att jag kommer att åka om en dryg vecka.
På ett syskons fest dansar jag natten lång bland paren och det gör mig igenting att jag är själv. Det är vi fler som är. Jag mailar kliniken med donatorfrågor och får svaren att alla finns. Jag kan välja vem jag vill och plötsligt är allting klart. Det är bara att väntas på cykeldag 1.
Självklart kommer den inte. Jag vet så väl att detta kan hända och ändå gör det mig chockad och panikslagen. Du vill det för mycket säger någon. Det har blivit för viktigt för dig, säger mor. Och visst har det det. Men hur skulle det kunna vara någonsting annat? Veckan blir en enda lång plågsam väntan på blod och ständiga kast mellan hopp och förtvivlan.
(Uppdatering: Jag fick hjälp och jag blöder nu. Resan är försenad men åter på gång.)
Det började för två veckor sedan när allt började kretsa kring den förestående resan. Inte kring processen som vanligt utan kring den faktiska resan till Gaia. På jobbet springer vi mer än någonsin, stressar runt med andan i halsen. Jag kan sitta på tåget hem och inse att jag inte satt mig ner, inte tagit ett enda djupt andetag de senaste åtta timmarna.
Jag vet att jag måste stressa ner och ta det lugnt. Vet att jag måste andas. Vila, sova, tänka. Jag försöker göra det, försöker att inte boka in saker, försöker städa hemma och packa min väska för att vara förberedd. Jag tror då, att jag kommer att åka om en dryg vecka.
På ett syskons fest dansar jag natten lång bland paren och det gör mig igenting att jag är själv. Det är vi fler som är. Jag mailar kliniken med donatorfrågor och får svaren att alla finns. Jag kan välja vem jag vill och plötsligt är allting klart. Det är bara att väntas på cykeldag 1.
Självklart kommer den inte. Jag vet så väl att detta kan hända och ändå gör det mig chockad och panikslagen. Du vill det för mycket säger någon. Det har blivit för viktigt för dig, säger mor. Och visst har det det. Men hur skulle det kunna vara någonsting annat? Veckan blir en enda lång plågsam väntan på blod och ständiga kast mellan hopp och förtvivlan.
(Uppdatering: Jag fick hjälp och jag blöder nu. Resan är försenad men åter på gång.)
Kommentarer
Trackback
