ilangtanstider

jag skulle ju skriva ett brev till den senaste gynekologen jag träffade. För att fråga om hon vill ta de sista kompletterande testerna.

Har kommit fram till att dessa är: Syfilis, tsh och fsh

Sedan är jag klar! Redo att åka!

Åtmonstone vad gäller den gynekologiska biten. Det är ju fortfarande en hel del annat som krånglar...

Äntligen fick jag en tid att infinna mig på hos den gynekolog som förhoppningsvis ska ta de resterande proverna. Jag var nervös när jag gick dit eftersom det liksom kändes avgörande. Om inte hon heller skulle vilja göra proverna kanske jag måste leta vidare i Stockholm, krångla runt och skjuta upp.

Det började med ett samtal som kan sammanfattas med att jag har skött mig allt annat än bra de senaste... ska vi säga tolv(?) åren. Hon frågade bland annat:
- om jag har varit deprimerad (med start 1997-1998)
- om jag har regelbundet medicinerat? (från och till sen 1999 kanske)
- om jag gått i terapi (Oh yes! start på riktigt 2000)
- om jag råkat ut för någon allvarligare fysisk skada (ryggen ryggen ryggen! 1998)
- om jag haft magsår eller varit utbränd? (hur kunde hon veta? 1999, 2003)
- om jag haft anorexi, bulimi eller ortorexi (åtminstone inte alla tre...)

Vad har jag sysslat med egentligen?!

Ett par tre saker framkom ändå som positiva.

För det första att hon faktiskt inte ser något hinder - varken fysisk, psykiskt eller socialt - för mig att sätta igång försökandet till sommaren. Hon tycker att jag i nuläget och trots sömnbrist verkar frisk och redo samt har övervägt alternativen noga. Hennes råd är bara att inte börja hetsa kring det, att inte gå upp i hjärnbalken som hon uttryckte det. Lättare sagt än gjort. Och hur fasen ska en låta bli att tänka på det när det är så mycket som behöver fixas och framförallt så många svåra beslut att fatta?

För det andra att hon förklarade för mig att så länge ägglossningen numera är regelbunden finns det inte anledning att tro att allt detta dåliga leverne skulle ha påverkat min fertilitet. Alltså har jag kanske inte varit fertil under dessa år men förutsatt att jag har regelbundna cykler nu så har allt kommit i ordning igen. Nu tycker ju inte jag att jag har någon regelbundenhet, men, som hon förklarade för mig, en cykel på mellan 21 och 28 dagar innebär en regelbunden cykel. Puh! Yey!

För det tredje var hon absolut villig att utföra en del prover på mig såvida hon tycker att de är nödvändiga och rimliga. Jag ska återkomma till henne per brev med vilka prover jag har tagit, vilka som krävs av kliniken där inseminationen ska ske och vilka jag skulle vilja ta. Detta innebär bland annat att jag mer eller mindre behöver bestämma mig för vilken klinik jag vill vända mig till... 

Fortsättning följer. Som vanligt. 

Sista besöket hos senaste terapeuten är nu avklarat. Vi är klara. Jag är klar. Det finns ingenting mer att avhandla och ingenting mer att säga i frågan. Jag är inte sjuk. Jag har inte en depression. Jag har inte ångest. Eller jag är bara lite deppig och har bara lite vanlig ångest ibland. Det räcker så otroligt mycket längre än det tidigare gjorde. Det räcker fan halvvägs. Hur jag ska ta mig igenom andra halvan har jag ingen aning om.

Kanske kan jag inte prata mig ur det här. Jag började tänka så för några år sedan. Ändå fortsatte jag prata och prata. Hos terapeuten, livscoachen och naprapaten. Hur ska jag kunna prata mig fram till kärlek, trygghet och gemenskap? Hur ska jag kunna prata mig fram till ett barn? Eller ens prata mig bort från min starka längtan efter detsamma?

Min fina, och mycket kloka, vän A - som stödjer mig i det mesta men är tveksam till om jag "älskar mig själv" (hatar det uttrycket!) mycket nog att skaffa barn själv - menar också hon att en kanske inte kan prata sig ur allt. Jag tror däremot att hon tror att en kan tänka, resonera, känna, lära sig, ur allt. Men jag kan inte tänka mig ur det här. Jag har tänkt färdigt.  

Jag kan inte prata, inte tänka mig ur den här längtan, men jag kan ta mig ur den genom att tillfredsställa den. Därmed inte sagt att jag inte befinner mig i någon slags kris. En kris orsakad av längtan. En kris i vilket jag är nödgad att fatta drastiska beslut. Men jag är redo att fatta de besluten nu. För det är som jag länge vetat:

Nöden kräver handling!

Gynekologen som jag träffade i januari var både öppensinnad och behjälplig. Han tog mina rubellaprover, kollade äggledare och livmoder samt skrev upp mig för att återkomma när det närmar sig (för klamydiatest och det andra). Men det var ett par saker som han inte ville göra.

Därför fick jag fortsätta min gynjakt. På nätet fick jag tips om att kontakta Mamma Mia i Stockholm (syrran rekommenderade dem också) och därigenom fick jag tips om SMC i Göteborg, Sexualmedicinskt centrum. Efter två veckors telefonkö och fyra veckors ytterligare väntan har jag nu fått tid att att infinna mig imorgon bitti.    

Efter ett ha läst på och frågat runt en hel del har jag mängder med frågor jag skulle vilja ställa. Bland annat  om de kan tänka sig att utföra följande på mig, samt om de tycker att det är nödvändigt:

- Det ultraljud jag gjorde i januari såg bra ut men det kan kompletteras med en mätning av äggstockarnas storlek och en räkning av antalet omogna äggblåsor. Vilket ger info om äggreserven.
- Nämnda äggreserv kan också bedömas genom att analysera hormonerna FSH och LH. Dvs blodprov som den förre gynekologen tyckte var onödiga. Sedan kan en ta något som heter AMH också, vet dock inte vad det är.

Det enda en kan göra själv för att testa ägglossningsstörningar är att mäta LH-hormonet i urinet. Det är det jag gör med stickorna jag numera kissar på en vecka i månaden.
 
Dessutom har jag läst tre saker som jag i dessa nojjiga tider finner oroväckande:

- att om en tidigare varit onoga med att skydda sig under många år och ändå inte blivit gravid kan det tyda på störningar eller att en har svårt att bli gravid. Ja, check för mig då, jag har aldrig varit så noga med att skydda mig, jag har ju velat ha barn för guds skull!
 

- att om en har en oregelbunden cykel kan det betyda att det finns störningar i ägglossningen. Ja, check där med då.

- att, vilket jag fått förklarat för mig (för typ tio år sedan och nu igen) eftersom jag tränade för hårt, mådde för dåligt och åt för lite under puberteten - och därför i långa perioder inte hade mens alls - kan det ha orsakat störningar som nu kan ställa till problem. Typiskt.

Alla dessa potentiella störningar...

Närmast mitt jobb ligger ett köpcentrum som jag minst en gång i veckan passerar på väg till ICA. Mitt i finns en kaffeställe där det alltsomoftast sitter någon jag känner igen men inte orkar hälsa på. Ofta sitter en av mina gamla högstadievänner där. För någon vecka sedan satt hon där tillsammans med en vän och sin vackra lilla dotter. Den här gången stannade jag. En längre utläggning kanske kommer på den andra bloggen men tills dess kan jag bara säga att det ledde till att jag gick och fick en nyrenoverad förstahandstvåa i Bellevue. Flytten sker på söndag.

För trots att jag älskar mitt nuvarande hem är det här något jag måste göra. För tryggheten det innebär för mig och ett framtida barn att ha någon fast stans att bo. Så säkerhet och stabilitet handlar det om. Sedan handlar det ju om det där med förutsättningar. Att ha de bästa förutsättningarna inför insemination. För att om alla förutsättningar ska vara de bästa inför barnanskaffanade måste det väl vara att inte behöva flytta varje halvår. Eller ens varje år. De som alla vill berätta för mig om (som om jag inte hade fattat det själv). Det där om att allt ska vara perfekt. Jag har aldrig riktigt trott på det. Men just nu så känner jag att en förstahandslägenhet åtminstone inte kan skada.

När jag väl var där och tittade hade L som bor där nu homestylat på ett sätt som skulle kunna vara anpassat efter mig. Som om hon blivit tipsad. Hon hade den sjumånaders dottern på armen; "och här står barnvagnen och här står skötbordet och här står spjälsängen". Och jag vill ha det! Lägenheten och hennes liv.

Jag kan se oss där. Inte i den delen av staden kanske men i en sådan lägenhet. Den behöver inte vara så stor och den behöver inte vara fin. Bara det får plats en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Av någon anledning kunde jag inte se oss på blåvalsgatan. Kanske för att det inte var meningen. När jag och min kombo talade om framtida barnarrangemang kändes det som lösa spekulationer. Nu känns det så mycket verkligare.

Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet och sova i en spjälis vid min fotända. Jag ser hur det skulle kunna gå. Det finns förstås flera problem med den bilden varav det mest uppenbara är att det är en romantisering och en idealisering. Dessutom ser jag oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän på besök, en mormor, och då och då någon slags dejt. Jag ska jobba på den bilden. Det kommer att bli bra.

Därmed inte sagt att jag är glad just nu. Flytten känns lite som ett nödvändigt ont. Jag bara måste göra det här om jag menar allvar med processen. Kanske behöver jag bevisa för mig själv liksom för andra att jag menar allvar. Någon säger: "stanna i väster i ett år till så kanske du kan få något via bostadskön sedan". Javisst, som om någon någonsin fått lägenhet den vägen. Och att dessutom orka flytta som gravid...
 
För det är vad jag planerar att vara om ett år eller så. Just nu finns inga tvivel inom mig. Bara längtan.

Känns återigen som att det går väldigt fort när beslutet väl är fattat. Har nu träffat gynekologen som var villig att ta emot mig och har fått en del saker bekräftade och annat nytt att tänka på.

Jag kom dit med papprena som jag beställt från Storkkliniken i högsta hugg. Jag vet inte om jag ska använda mig av den kliniken i slutändan men de har så bra och lätt information att det känns tryggt att börja där. Dessutom verkar det som väldigt många av de som skriver på FEMMIS forum har fått hjälp där så...

Hursomhelst. I papprena står det att en ska ha gjort ett visst antal tester. Först och främst är det ju Hiv 1+2, gonorré, klamydia och hepatit B och C. Dessa prover har jag redan tagit en gång i höstas men de måste för det första tas nära inseminationen och för det andra får en inte ha sex någon mer gång mellan testerna och inseminationen. Så på fullt allvar ser gynekologen på mig och frågar om jag har tänkt att ha sex någon mer gång och ja, vad kan jag säga? Att det hoppas jag verkligen! Nog för att jag är betydligt mer av en Bridget Jones-singel än en Sex and the city-singel men ändå. Någon gång på det närmaste halvåret kan en väl få hoppas på. 

Således väntas det med de testerna. Men jag får ett löfte om att när det blir dags är det bara att dyka upp igen. Det test som däremot kan tas nu är rubella, dvs röda hund. För att se om jag är vaccinerad.  Är jag inte det behöver jag vaccineras så snart som möjligt. Svaret på det testet kommer i nästa vecka.

Vidare står det i min info att jag behöver göra ett ultraljud för att se att äggstockar och livmoder ser bra ut. En kan ta reda på om det finns några cystor, slemhinneutväxter och vad det nu var mer. Det gör det inte. Min mutta är snygg! Det vill säga doktorns ord är att "allt ser normalt ut". Tack tack, det är inte första gången jag hör det på en gynundersökning men det är varje gång en lika stor lättnad. 

Två saker vill herr gynekolog inte ställa upp på. Utöver det att göra en fertilitetsutredning förstås, som han absolut inte kan göra. Mer om dessa två saker en annan dag.