ilangtanstider

Uttrappningen av psykofarmakan har inte gått något vidare bra. Den första veckan bestod av total sömnlöshet. Jag låg i min säng varje natt och hade panik. Kastade mig från sida till sida. Var varm och kall. Svettades och kallsvettades. Magen och ryggen värkte. Jag provade alla sömnknep jag kände till och slutligen kom L förbi vilket hjälpte för stunden.

Men sen fortsatte det. I tre veckor! Jag sover lite bättre natt för natt men inga sju timmar i sikte. Jag snittar fyra. Blandat med paniken. Några veckor in i det hela slutade jag fungera. Jag kan inte ställa upp för mina vänner så som jag önskar och kan jag inte sköta mitt jobb.

Jag kräktes på spårvagnen, eller utanför den flera mornar i rad (därav gravtestet) och jag kunde inte äta. Jag smalnar av och jag älskar det. Får komplimanger för min platta mage och inser att någonting är riktigt fel. Jag ska ju ha en put så som jag alltid har hur mycket jag än tränar.

Slutligen var det min chef som, påhejad av flertalet kollegor och vänner, tillslut övertygade mig om att gå till läkaren. Givetvis kan han (läkaren) ingenting göra, det kan ta upp till en månad och det är bara att vänta ut. Jag får en sömntablett. I övrigt, enligt de tester han gör, de blodprover han tar, är jag fullt friskt. Ser lite trött ut bara.

Lite trött är bara förnamnet! Jag dukar under av akut sömnbrist på ett sätt som inte liknar mig. Jag brukar klara så få så få timmar. Men det är när timmarna blandas med dans. Nu klarar jag ingenting.

Förrän jag börjar ta den där tabletten och sova sex timmar per natt igen. Då, alltså nu, känns det genast bättre.