ilangtanstider

Närmast mitt jobb ligger ett köpcentrum som jag minst en gång i veckan passerar på väg till ICA. Mitt i finns en kaffeställe där det alltsomoftast sitter någon jag känner igen men inte orkar hälsa på. Ofta sitter en av mina gamla högstadievänner där. För någon vecka sedan satt hon där tillsammans med en vän och sin vackra lilla dotter. Den här gången stannade jag. En längre utläggning kanske kommer på den andra bloggen men tills dess kan jag bara säga att det ledde till att jag gick och fick en nyrenoverad förstahandstvåa i Bellevue. Flytten sker på söndag.

För trots att jag älskar mitt nuvarande hem är det här något jag måste göra. För tryggheten det innebär för mig och ett framtida barn att ha någon fast stans att bo. Så säkerhet och stabilitet handlar det om. Sedan handlar det ju om det där med förutsättningar. Att ha de bästa förutsättningarna inför insemination. För att om alla förutsättningar ska vara de bästa inför barnanskaffanade måste det väl vara att inte behöva flytta varje halvår. Eller ens varje år. De som alla vill berätta för mig om (som om jag inte hade fattat det själv). Det där om att allt ska vara perfekt. Jag har aldrig riktigt trott på det. Men just nu så känner jag att en förstahandslägenhet åtminstone inte kan skada.

När jag väl var där och tittade hade L som bor där nu homestylat på ett sätt som skulle kunna vara anpassat efter mig. Som om hon blivit tipsad. Hon hade den sjumånaders dottern på armen; "och här står barnvagnen och här står skötbordet och här står spjälsängen". Och jag vill ha det! Lägenheten och hennes liv.

Jag kan se oss där. Inte i den delen av staden kanske men i en sådan lägenhet. Den behöver inte vara så stor och den behöver inte vara fin. Bara det får plats en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Av någon anledning kunde jag inte se oss på blåvalsgatan. Kanske för att det inte var meningen. När jag och min kombo talade om framtida barnarrangemang kändes det som lösa spekulationer. Nu känns det så mycket verkligare.

Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet och sova i en spjälis vid min fotända. Jag ser hur det skulle kunna gå. Det finns förstås flera problem med den bilden varav det mest uppenbara är att det är en romantisering och en idealisering. Dessutom ser jag oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän på besök, en mormor, och då och då någon slags dejt. Jag ska jobba på den bilden. Det kommer att bli bra.

Därmed inte sagt att jag är glad just nu. Flytten känns lite som ett nödvändigt ont. Jag bara måste göra det här om jag menar allvar med processen. Kanske behöver jag bevisa för mig själv liksom för andra att jag menar allvar. Någon säger: "stanna i väster i ett år till så kanske du kan få något via bostadskön sedan". Javisst, som om någon någonsin fått lägenhet den vägen. Och att dessutom orka flytta som gravid...
 
För det är vad jag planerar att vara om ett år eller så. Just nu finns inga tvivel inom mig. Bara längtan.