ilangtanstider

Sista besöket hos senaste terapeuten är nu avklarat. Vi är klara. Jag är klar. Det finns ingenting mer att avhandla och ingenting mer att säga i frågan. Jag är inte sjuk. Jag har inte en depression. Jag har inte ångest. Eller jag är bara lite deppig och har bara lite vanlig ångest ibland. Det räcker så otroligt mycket längre än det tidigare gjorde. Det räcker fan halvvägs. Hur jag ska ta mig igenom andra halvan har jag ingen aning om.

Kanske kan jag inte prata mig ur det här. Jag började tänka så för några år sedan. Ändå fortsatte jag prata och prata. Hos terapeuten, livscoachen och naprapaten. Hur ska jag kunna prata mig fram till kärlek, trygghet och gemenskap? Hur ska jag kunna prata mig fram till ett barn? Eller ens prata mig bort från min starka längtan efter detsamma?

Min fina, och mycket kloka, vän A - som stödjer mig i det mesta men är tveksam till om jag "älskar mig själv" (hatar det uttrycket!) mycket nog att skaffa barn själv - menar också hon att en kanske inte kan prata sig ur allt. Jag tror däremot att hon tror att en kan tänka, resonera, känna, lära sig, ur allt. Men jag kan inte tänka mig ur det här. Jag har tänkt färdigt.  

Jag kan inte prata, inte tänka mig ur den här längtan, men jag kan ta mig ur den genom att tillfredsställa den. Därmed inte sagt att jag inte befinner mig i någon slags kris. En kris orsakad av längtan. En kris i vilket jag är nödgad att fatta drastiska beslut. Men jag är redo att fatta de besluten nu. För det är som jag länge vetat:

Nöden kräver handling!