En familjemiddag
Nivån är låg men ribban hög. Eller något. Våra diskussioner om insemination går högljudda och vilda. Far spårar ur på "negerunge". Mor sitter tyst. Det gör ingenting, eftersom jag redan vet exakt var hon står i frågan. S har inte kommit än, jag hade velat höra hennes åsikt. Syrran debatterar med småbröderna.
Diskussionen är stundtals okänslig, som om den bara fördes på ett teoretiskt plan. "Det handlar om mitt liv!" vill jag skrika. "Det finns på riktigt!". Men det är en alltför viktig fråga för att jag ska vilja avbryta dem och missa något de har att säga. Jag känner mig stark. Aldrig förut har jag varit så övertygad om att jag gör rätt. Aldrig förut har vi haft en så öppen diskussion om något som har varit så viktigt för mig, om något som faktiskt betyder. Något som faktiskt kan komma att hända.
De må tycka att jag är galen, det är ju trots allt, vilket jag gång på gång försäkrar min omgivning att jag förstår, ett livsomvälvande beslut jag fattar. Dessutom är det på långt när den tokigaste idé jag någonsin fått. Jag vet detta och vill göra det ändå. Jag tror att det äntligen har börjat gå in i familjens huvuden. Jag väntar på att det ska nå deras hjärtan men vet att de inte är lika hippieromantiserande som jag. Kanske väntar jag på hjärtkänslorna förgäves. Kanske kan det inte komma förrän de håller det nya lilla livet i sin famn. Hur det än kom till kommer de inte att skjuta det ifrån sig. Inte ens den saknade familjemedlem som jag ännu inte hunnit diskutera saken med. Inte ens den.
Så jag låter dem hållas. Debattera sig blå. Det får mig inte att falla den här gången. En gång blir jag sårad; det är när de undrar om jag funderat på barnets framtida identitetsproblemantik. OM jag funderat på det. Det är en av de största frågorna i processandet och det är en av de saker som ständigt snurrar i mitt huvud nu i donatorväljartider. En gång blir jag fundersam; det är när far använder argumentet "du har ju inte kommit över den gamle än" som ett argument för att han inte motsätter sig mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Betyder det alltså att det här är rätt för att han inte tror att jag kan träffa någon igen? Betyder det att han ser något som jag inte längre kan se? Någon slags hang up, något litet i mig som fortfarande längtar efter J? "Han ser ingenting", säger mor. Jag hoppas hon har rätt.
Diskussionen är stundtals okänslig, som om den bara fördes på ett teoretiskt plan. "Det handlar om mitt liv!" vill jag skrika. "Det finns på riktigt!". Men det är en alltför viktig fråga för att jag ska vilja avbryta dem och missa något de har att säga. Jag känner mig stark. Aldrig förut har jag varit så övertygad om att jag gör rätt. Aldrig förut har vi haft en så öppen diskussion om något som har varit så viktigt för mig, om något som faktiskt betyder. Något som faktiskt kan komma att hända.
De må tycka att jag är galen, det är ju trots allt, vilket jag gång på gång försäkrar min omgivning att jag förstår, ett livsomvälvande beslut jag fattar. Dessutom är det på långt när den tokigaste idé jag någonsin fått. Jag vet detta och vill göra det ändå. Jag tror att det äntligen har börjat gå in i familjens huvuden. Jag väntar på att det ska nå deras hjärtan men vet att de inte är lika hippieromantiserande som jag. Kanske väntar jag på hjärtkänslorna förgäves. Kanske kan det inte komma förrän de håller det nya lilla livet i sin famn. Hur det än kom till kommer de inte att skjuta det ifrån sig. Inte ens den saknade familjemedlem som jag ännu inte hunnit diskutera saken med. Inte ens den.
Så jag låter dem hållas. Debattera sig blå. Det får mig inte att falla den här gången. En gång blir jag sårad; det är när de undrar om jag funderat på barnets framtida identitetsproblemantik. OM jag funderat på det. Det är en av de största frågorna i processandet och det är en av de saker som ständigt snurrar i mitt huvud nu i donatorväljartider. En gång blir jag fundersam; det är när far använder argumentet "du har ju inte kommit över den gamle än" som ett argument för att han inte motsätter sig mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Betyder det alltså att det här är rätt för att han inte tror att jag kan träffa någon igen? Betyder det att han ser något som jag inte längre kan se? Någon slags hang up, något litet i mig som fortfarande längtar efter J? "Han ser ingenting", säger mor. Jag hoppas hon har rätt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ja, förstår man sig inte på något är det ju enklast att snabbt komma med en enkel förklaringsmodell. Och ärligt talat, det vet ju du bättre än jag men... har din far tidigare visat sig vara den som känner dig bäst eller bäst tolkar dina behov och måenden? Det har inte låtit så. Jag tror på din mor i frågan, eftersom jag tror på dig.
Trackback
