ilangtanstider

Så gick en dikt min syster skrev i vår tonår. Jag tror den handlar om samma som det här inlägget.


Blev ihopparad med en man i helgen. Först hände ingenting. Vi var på samma fest utan att prata så mycket med varandra. Sedan gick det bra. Jag sov hos honom. Sedan gick det mindre bra. Vi tog en promenad och jag fick lust att springa därifrån så fort jag kunde.

Alltså. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och handlar om det där gamla "vilja ha det en inte kan få". Jag vill ha L. Honom kommer jag aldrig någonsin att få igen. Jag vill ha kungen. Mest av allt de gånger vi inte ses eller hörs. Då han inte verkar vilja vara med mig. Jag vill inte ha honom lika mycket de gånger vi faktiskt ses och har det fint. Då blir jag lugn och avslappnad i vår relation. Kan tillochmed känna att den inte är så viktig trots allt.

Problemet med den nye är att han helt uppenbart föll för mig. Det är en oattraktiv egenskap. Eller jag vet ju att det inte är så egentligen. Men så funkar den här snedvända logiken. Att ha det en inte kan få. Att sträva. Att längta. Att klättra.

Så fast han verkar vara den finaste pappan till sin dotter, och så gärna önskar sig fler, blir det nog ingenting med det. Synd.