Jag ville bara va med dig (en liten stund till)
Min dejt, eller-vad-han-nu-är, L har ett brustet hjärta som jag redan från början av vår relation är smärtsamt medveten om. Jag har en hang up som jag sakta börjar släppa, men som ändå hindrar mig från att kunna ge löften om någonting varaktigt.
Ändå går det ganska bra tycker vi båda. Vi hänger, leker och hånglar i nämnda ordning och försöker att låta annat än gamla demoner styra våra handlingar.
Men så kommer jag för nära. På natten före nyårsafton gör vi ett misstag som för oss nära och stöter oss bort från varandra. Jag känner hur något som hade kunnat bli ett liv rinner ur min kropp och jag vet det med ens; att jag aldrig mer får försätta mig i en situation där jag tvingas göra det jag nu måste. Att ta ett dagen-efter-piller. Längtan i mig tar ett stadigt tag tillsammans med något som jag hade velat kalla en biologisk klocka om jag nu trodde på sådana.
L finns där vid min sida när jag krisar men vi kommer för nära för honom. Han måste lämna. En sådan limbo kan han inte klara och när han varje natt börjar drömma febriga drömmar om hon som håller hans förlorade hjärta vet vi att det är dags att gå. En sisådär sju veckor in i min och L´s relation tycker han att det får räcka. Jag håller med men kan inte hjälpa att jag känner mig dumpad.
Jag blir bara lite ledsen. För att jag skulle vilja leka i den där limbon en stund till och för att jag saknar honom om kvällarna vid köksbordet med den ensamma koppen thé. Men det gick snabbt att vänja sig vid hans sällskap och det kommer att gå snabbt att vänja sig av. En glömmer så fort (om än inte så lätt).
