Hemma igen
Det hände inte så mycket i Sthlm den här gången. Betydligt mindre än jag hade önskat.
Jag hängde med systrar, svåger och systerdotter. Var rädd att den lilla skulle göra mig mer ledsen. Ibland blir det så med henne. För att hon är så underbar. För att hennes leende värmer mig rakt igenom och för att jag ibland ser allt jag saknar och längtar till i symbiosen mellan henne och hennes mamma. Ibland också i samhörigheten mellan alla tre i deras lilla familj. Eller fyra med gudmor storasyster.
Men det var inte så farligt den här gången. Just nu sörjer jag mer det faktum att jag inte är gravid än det att jag inte har något barn. Jag saknar hungern om nätterna och drömmarna om framtiden. Saknar det svullna brösten och den växande magen. Saknar ett svagt illamående till och med. Saknar känslan av att bära på det stora och hemliga. Känslan av att barnet var starkt och friskt i mig - för det var så det kändes.
Det är med denna tomhet jag lever vardagen och med den jag möter vännerna i Sthlm. Med den kommer en desperation. Ett sökande efter närhet. En liten längtan efter något annat än barn för en gångs skull. Jag trodde kanske att M skulle kuna bidra lite. Hade sett fram emot att träffa honom så mycket.
Men när vi väl sågs var det vänskap som bjöds. En enkel och varm vänskap men en ickefysisk sådan. M har träffat en kärlek igen. Tydligen gjorde han det samtidigt som vi träffades. Har hållt kontakten med henne genom våra möten och nu "bestämt sig" som det uttrycks. Bestämt sig för att vara med hennne. För att han insåg att det aldrig skulle bli något mellan oss säger han. Säkert har han rätt.
Har jag ändå rätt att vara ledsen? Att känna mig lite lurad, lite sårad, lite bortvald, lite glömd. Jag vet inte. Känner det gör jag ändå.
Jag hängde med systrar, svåger och systerdotter. Var rädd att den lilla skulle göra mig mer ledsen. Ibland blir det så med henne. För att hon är så underbar. För att hennes leende värmer mig rakt igenom och för att jag ibland ser allt jag saknar och längtar till i symbiosen mellan henne och hennes mamma. Ibland också i samhörigheten mellan alla tre i deras lilla familj. Eller fyra med gudmor storasyster.
Men det var inte så farligt den här gången. Just nu sörjer jag mer det faktum att jag inte är gravid än det att jag inte har något barn. Jag saknar hungern om nätterna och drömmarna om framtiden. Saknar det svullna brösten och den växande magen. Saknar ett svagt illamående till och med. Saknar känslan av att bära på det stora och hemliga. Känslan av att barnet var starkt och friskt i mig - för det var så det kändes.
Det är med denna tomhet jag lever vardagen och med den jag möter vännerna i Sthlm. Med den kommer en desperation. Ett sökande efter närhet. En liten längtan efter något annat än barn för en gångs skull. Jag trodde kanske att M skulle kuna bidra lite. Hade sett fram emot att träffa honom så mycket.
Men när vi väl sågs var det vänskap som bjöds. En enkel och varm vänskap men en ickefysisk sådan. M har träffat en kärlek igen. Tydligen gjorde han det samtidigt som vi träffades. Har hållt kontakten med henne genom våra möten och nu "bestämt sig" som det uttrycks. Bestämt sig för att vara med hennne. För att han insåg att det aldrig skulle bli något mellan oss säger han. Säkert har han rätt.
Har jag ändå rätt att vara ledsen? Att känna mig lite lurad, lite sårad, lite bortvald, lite glömd. Jag vet inte. Känner det gör jag ändå.
Kommentarer
Trackback
