ilangtanstider

Det har varit en märklig tid. Livet liksom rullar, för en gång skull.

Jag möter människor. Den tokige. Den vuxne. Dansaren i London. Och nu en så fin så fin som jag inte kan säga mycket om än. Bara att det gör mig lite pirrigt glad och ofokuserad.

Men jag tänker fortfarande på L. På honom i allmänhet och vår vänskap i synnerhet. Att jag vill ha den tillbaka. Att jag nog vet att han också vill det. Det var faktiskt jag som bröt kontakten. Jag som sa att om vi inte hade en nära relation klarade jag inte heller av att ha en vänskaplig. Inte just nu iallafall och inte på ett tag. Så jag hörde inte av mig. En och en halv månad fick det gå. Jag vet inte om det är för kort. Eller länge nog.

För nu höll det inte längre. Jag ringde honom, sådär i ett infall som jag gör. Sådär utan förberedelse eller förbehåll. Bara slog numret.

Och hans röst! Och glädjen i den när han svarar! Och entusiasmen från hans sida att höra om mig, om min låda och mina flyttar. Och värmen när jag säger att jag har en bra dag, en bra vecka som kanske kan bli en månad. Vi talar en stund och bestämmer oss återigen för att gå på teater. Det var det sista vi sa till varandra när saker var bra. Innan jag dramatiserade allt och förstörde. En dramatik som var nödvändig förstås. Men ändå. Den medförde stor saknad. Så nu sitter jag där och ställer till det igen. Kan bara hoppas att jag har styrkan att hålla dramatiken borta och hjärtat i schack.