Att återförenas och gå vidare
L åker en sväng till Budapest och när han kommer hem ska vi liksom börja om. Eller gå vidare kanske. Vi har två veckor på oss att reda ut var vi står och hamna någonstans som är hållbar inför framtiden och hans flytt till Berlin. En flytt som delvis handlar om flykt från hans sida, men en flykt som åtminstone inte är från mig. Sedan handlar det också om hans stora kärlek som han fortfarande trånar efter och längtar till. Jag har hela tiden vetat att han måste följa den drömmen och att han måste göra vad han kan för att gå vidare. Samtidigt på något sätt.
Även om D inte någonsin har varit min stora kärlek vet jag hur svårt det där med att gå vidare är. Vi, jag och D, spenderar kväll efter kväll vid varandras sida och jag vet inte längre vem han är för mig. Vår relation liknar mer och mer någon slags bästa-vänskap men jag kan inte förstå hur vi hanmade här. Dessutom kan inte riktigt köpa det. Mina känlsor är för starka.
När vi talar om saken säger han att en av anledningarna till att han så länge var rädd för mig var att han tyckte att det verkade som om jag ville vara någonting mer än vän. Och det ville jag ju! Vad det var har jag aldrig riktigt vetat och inte heller alltid känt ett behov av att definiera. Men, som jag också sa til lhonom, så har han aldrig varit en vanlig jävla vän. Han är och förblir någonting mer säger A och trots att hon är nog så dramatisk, är jag böjd att hålla med. Vad framtiden har att utvisa för oss två är fortfarande dunkelt men att vi är vänner står glasklart.
Att jag och L är vänner är inte lika säkert. Vår relation är komplicerad men vi kan åtminstone kommunicera. När vi gör det ser vi hur olika betydelse vi har för varandra och när vi gör det vinner han över mig på sin sida. I varje samtal vi har lär jag mig nya saker och efter varje gång då vi faktiskt har mötts har jag känt att han tycker om och respekterar mig. Vad kan jag mer kräva? På så sätt är det hela mycket enkelt.
Även om D inte någonsin har varit min stora kärlek vet jag hur svårt det där med att gå vidare är. Vi, jag och D, spenderar kväll efter kväll vid varandras sida och jag vet inte längre vem han är för mig. Vår relation liknar mer och mer någon slags bästa-vänskap men jag kan inte förstå hur vi hanmade här. Dessutom kan inte riktigt köpa det. Mina känlsor är för starka.
När vi talar om saken säger han att en av anledningarna till att han så länge var rädd för mig var att han tyckte att det verkade som om jag ville vara någonting mer än vän. Och det ville jag ju! Vad det var har jag aldrig riktigt vetat och inte heller alltid känt ett behov av att definiera. Men, som jag också sa til lhonom, så har han aldrig varit en vanlig jävla vän. Han är och förblir någonting mer säger A och trots att hon är nog så dramatisk, är jag böjd att hålla med. Vad framtiden har att utvisa för oss två är fortfarande dunkelt men att vi är vänner står glasklart.
Att jag och L är vänner är inte lika säkert. Vår relation är komplicerad men vi kan åtminstone kommunicera. När vi gör det ser vi hur olika betydelse vi har för varandra och när vi gör det vinner han över mig på sin sida. I varje samtal vi har lär jag mig nya saker och efter varje gång då vi faktiskt har mötts har jag känt att han tycker om och respekterar mig. Vad kan jag mer kräva? På så sätt är det hela mycket enkelt.
Kommentarer
Trackback
