Armband, oflyt, brist på förklaringar
De där mötena har varit fler de senaste åren än de brukade vara förr. Mitt snitt (på hur lång tid det går mellan gångerna) har blivit lägre. Det är en bra sak. Under hösten har det funnits... ingen, men ändå en och annan då och då.
L finns kvar någonstans, ligger och skvalpar men glider långsamt undan. Det är någon annans liknelse. M och jag har en vänskap som är beständig men mitt hjärta är inte särskilt inblandat. Eller jag försöker hålla det utanför. Jag tycker att jag ska få sova över igen. D har jag inte sett på två månader. Inte sedan jag sov hos honom en natt efter en sen festkväll. Hos H har jag däremot sovit några gånger. Och skåningen springer jag i stunder, fulla oregerliga vinglande stunder, på på krogen. Jag återanvänder. De dyker upp utan att stanna och det är som vanligt.
Men så tyckte min vän A (ett annat A än det i förra inlägget) att jag skulle låna hens armband. Tre gånger hade det gett utdelning tydligen. Och det var värt ett försök förstås. På lördagskvällen fick jag det. Men fy vilken vecka!På onsdagen bestämmer sig L för att han inte längre kan uppföra sig som en nära vän till mig. Bekant på sin höjd. En vink till hejdå istället för en kram. Argumentationer med mina vänner istället för samtal med mig. Ett "vi hörs" och en smäll i bildörren. Inga förklaringar ges.
Sedan slutar M höra av sig. När vi ses på tåget hälsar han glatt men distanserat och låtsas som ingenting. När jag äntligen får tillfälle att fråga honom säger han att han inte kan ta det på tåget. Och eftersom han inte vill träffa mig och inte svarar när jag ringer blir det inget samtal. Jag har ingen aning om varför vi inte längre ses. Skåningen som brukar tjata om att vi ska ses får slutligen sin vilja igenom och vi bestämmer fikaträff. Men inte dyker han upp och inte hör han av sig. Någon förklaring får jag inte heller.
En vecka senare träffar jag A igen och ber att få bli av med det där armbandet. Det slängde ut alla jag nästan hade i mitt liv.
L finns kvar någonstans, ligger och skvalpar men glider långsamt undan. Det är någon annans liknelse. M och jag har en vänskap som är beständig men mitt hjärta är inte särskilt inblandat. Eller jag försöker hålla det utanför. Jag tycker att jag ska få sova över igen. D har jag inte sett på två månader. Inte sedan jag sov hos honom en natt efter en sen festkväll. Hos H har jag däremot sovit några gånger. Och skåningen springer jag i stunder, fulla oregerliga vinglande stunder, på på krogen. Jag återanvänder. De dyker upp utan att stanna och det är som vanligt.
Men så tyckte min vän A (ett annat A än det i förra inlägget) att jag skulle låna hens armband. Tre gånger hade det gett utdelning tydligen. Och det var värt ett försök förstås. På lördagskvällen fick jag det. Men fy vilken vecka!På onsdagen bestämmer sig L för att han inte längre kan uppföra sig som en nära vän till mig. Bekant på sin höjd. En vink till hejdå istället för en kram. Argumentationer med mina vänner istället för samtal med mig. Ett "vi hörs" och en smäll i bildörren. Inga förklaringar ges.
Sedan slutar M höra av sig. När vi ses på tåget hälsar han glatt men distanserat och låtsas som ingenting. När jag äntligen får tillfälle att fråga honom säger han att han inte kan ta det på tåget. Och eftersom han inte vill träffa mig och inte svarar när jag ringer blir det inget samtal. Jag har ingen aning om varför vi inte längre ses. Skåningen som brukar tjata om att vi ska ses får slutligen sin vilja igenom och vi bestämmer fikaträff. Men inte dyker han upp och inte hör han av sig. Någon förklaring får jag inte heller.
En vecka senare träffar jag A igen och ber att få bli av med det där armbandet. Det slängde ut alla jag nästan hade i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
