En återförening
Så dök L upp igen efter att i ett par veckor ha varit spårlöst försvunnen. Han skulle ha hjälpt mig att flytta men dök inte upp. Han skulle ha tagit en fika med mig men ändrade sig. Han sa "jag ringer dig" men.. de gör ju inte alltid det.
Så gick jag där vecka efter vecka och kände mig, åtminstone stundtals, övergiven och försmådd. Och det var väl helt okej. Jag hann komma över det hela och sluta längta en del. Hade en fantastisk helg med vänner och flera långa samtal med D och insåg hur lite L ändå betyder i det stora.
Sen ringde han och undrade om han kunde kika förbi "om 20 minuter". Efter en stunds samtal om allt och ingenting frågade jag honom "vad gör du här egentligen?" och han svarade att han hade kommit för att be om förlåtelse.
Sedan pratade vi ut som det heter. Han bad tusen gånger om ursäkt för saker han sagt och gjort men gav mig förklaringar som jag i vanlig ordning helt accepterar (och senare inför vännerna försvarar). Så talade vi om hur vi skulle göra, hur vår relation skulle kunna se ut och vad framtiden har att utvisa för oss. Vi kom nästan överens.
Fortsättning följer som vanligt.
Så gick jag där vecka efter vecka och kände mig, åtminstone stundtals, övergiven och försmådd. Och det var väl helt okej. Jag hann komma över det hela och sluta längta en del. Hade en fantastisk helg med vänner och flera långa samtal med D och insåg hur lite L ändå betyder i det stora.
Sen ringde han och undrade om han kunde kika förbi "om 20 minuter". Efter en stunds samtal om allt och ingenting frågade jag honom "vad gör du här egentligen?" och han svarade att han hade kommit för att be om förlåtelse.
Sedan pratade vi ut som det heter. Han bad tusen gånger om ursäkt för saker han sagt och gjort men gav mig förklaringar som jag i vanlig ordning helt accepterar (och senare inför vännerna försvarar). Så talade vi om hur vi skulle göra, hur vår relation skulle kunna se ut och vad framtiden har att utvisa för oss. Vi kom nästan överens.
Fortsättning följer som vanligt.
Kommentarer
Trackback
