ilangtanstider

Jag tyckte att han skrek 
så jag skrek rakt ut vad jag ville ha

Jag trodde att han såg
så jag visade vem jag verkligen var.

Jag trodde att vi bottnade båda två
så jag simmade ut
på det djupa

och tänkte aldrig på
att han är mycket längre än jag.

Jag letade upp Blendas låt om den bortsimmande kärleken (alla hennes låtar är om kärlek förvisso) en kväll när jag var extra ledsen över L och tänkte på den här texten. Trodde att den kanske skulle hjälpa mig på det där identifikationssättet som en ibland behöver. Som att knarka Maud Lindströms låtar. Eller gamla Lars Winnerbäck. Det var längesedan jag hade det behovet. 

Men när jag hörde låten insåg jag att den inte behövdes den här gången. Jag saknar honom varje dag men jag är inte ledsen och arg. Och framförallt inte besviken på det sätt som jag trodde. Inte på honom. Bara på de vändningar som relationen tar, de vindlingar som våra liv för oss i. På att han måste följa sin kärlek till andra sidan jorden och att jag måste följa mig längtan utan honom vid min sida. Det är en bitterljuv, lätthanterlig och förhoppningsvis övergående besvikelse.