En veckas sömnlöshet
Det sätter sina spår. Jag har alltid haft svårt att somna. När jag var yngre trodde vi att det var växtvärk. Det kanske det var men i sådana fall har jag det fortfarande. Åtminstone fram till 2005 då jag började med psykofarmakan och plötsligt kunde somna inom ett par minuter.
Så egentligen är det ingen sömnlöshet att tala om. För jag sover ju. Säkert tre-fyra timmar per natt. Att jämföra med de sex timmarna jag brukar få är det ju inte så lite. Problemet är att jag är så vansinnigt trött att jag går och lägger mig så tidigt jag bara kan. Kanske nio timmar innan klockan ska ringa. Sedan ligger jag där och vrider mig i sängen, kastar mig från sida till sida. Jag har panik. Jag är varm och jag är kall. Jag har ont i magen och ryggen på natten. Jag är yr, mår illa, och det dunkar i huvudet på dagen.
Om natten tror jag - vilket iochförsig är som vanligt - att allt går åt helvete. Jag tänker på lägenheterna, på de instabila vänskaperna, på grejer på jobbet och på min ojämna menscykel (som aldrig tidigare har känts som ett problem men för inseminationsplaner absolut är det). Men mest tänker på ensamheten och därmed på L, och att jag - så svag jag är - tycker att han ska komma hit och göra mig lugn. Åh, denna svaghet!
I veckan fick jag nog och ringde en läkare för tips och råd (dr Erik är nu pappaledig). Jo, det är inte så vanligt men det kan hända att en får influensaliknande symptom vid avtrappning av pillrena. Okej, det förklarar ju saken! Vad jag än har för sjukdom får jag ont i ryggen så då anser jag härmed att det är löst.
Som den hippie jag är bestämde jag mig för att självmedicinera bäst jag kan utan några egentliga substanser. Jag har ju slutat med sådant.
Därför befann jag mig häromdagen hemma i min lägenhet med släckta lampor, tända ljus och jens lekman på låg volym. Ingen tv och ingen dator före sömndags har jag fått höra förr. Iprensalva på ryggen, varm vetekudde på magen, alvedon och naturläkemedel för oro och svårt att sova i systemet. Kamomillthé i koppen och rökelse med avslappnande effekt i luften. Dessutom fick jag tips av A som lidit av insomnia att sova någon annanstans, så i soffan låg jag.
Och visst slumrade jag till en stund. Bara för att vakna lite senare i total panik. Vem ringer en mitt i natten? Flertalet vänner och sin mor förstås. Men vem är det en vill träffa? Ja, jag vill ju träffa L. Så jag ringde honom - svag som jag är - och undrade om han inte kunde komma förbi på en kopp. En kort stund senare satt han med mig i soffan och klappade på mitt huvud tills jag både lugnat ner mig och så småningom också somnat.
Tack älskade vän tänker jag om honom. Och skäms svaga kvinniska tänker jag om mig själv. Men sova fick jag tillslut.
Så egentligen är det ingen sömnlöshet att tala om. För jag sover ju. Säkert tre-fyra timmar per natt. Att jämföra med de sex timmarna jag brukar få är det ju inte så lite. Problemet är att jag är så vansinnigt trött att jag går och lägger mig så tidigt jag bara kan. Kanske nio timmar innan klockan ska ringa. Sedan ligger jag där och vrider mig i sängen, kastar mig från sida till sida. Jag har panik. Jag är varm och jag är kall. Jag har ont i magen och ryggen på natten. Jag är yr, mår illa, och det dunkar i huvudet på dagen.
Om natten tror jag - vilket iochförsig är som vanligt - att allt går åt helvete. Jag tänker på lägenheterna, på de instabila vänskaperna, på grejer på jobbet och på min ojämna menscykel (som aldrig tidigare har känts som ett problem men för inseminationsplaner absolut är det). Men mest tänker på ensamheten och därmed på L, och att jag - så svag jag är - tycker att han ska komma hit och göra mig lugn. Åh, denna svaghet!
I veckan fick jag nog och ringde en läkare för tips och råd (dr Erik är nu pappaledig). Jo, det är inte så vanligt men det kan hända att en får influensaliknande symptom vid avtrappning av pillrena. Okej, det förklarar ju saken! Vad jag än har för sjukdom får jag ont i ryggen så då anser jag härmed att det är löst.
Som den hippie jag är bestämde jag mig för att självmedicinera bäst jag kan utan några egentliga substanser. Jag har ju slutat med sådant.
Därför befann jag mig häromdagen hemma i min lägenhet med släckta lampor, tända ljus och jens lekman på låg volym. Ingen tv och ingen dator före sömndags har jag fått höra förr. Iprensalva på ryggen, varm vetekudde på magen, alvedon och naturläkemedel för oro och svårt att sova i systemet. Kamomillthé i koppen och rökelse med avslappnande effekt i luften. Dessutom fick jag tips av A som lidit av insomnia att sova någon annanstans, så i soffan låg jag.
Och visst slumrade jag till en stund. Bara för att vakna lite senare i total panik. Vem ringer en mitt i natten? Flertalet vänner och sin mor förstås. Men vem är det en vill träffa? Ja, jag vill ju träffa L. Så jag ringde honom - svag som jag är - och undrade om han inte kunde komma förbi på en kopp. En kort stund senare satt han med mig i soffan och klappade på mitt huvud tills jag både lugnat ner mig och så småningom också somnat.
Tack älskade vän tänker jag om honom. Och skäms svaga kvinniska tänker jag om mig själv. Men sova fick jag tillslut.
Kommentarer
Trackback
