ilangtanstider

31 december 2009 - 7 januari 2010

Jag vaknar 2009 till en nyårsafton om möjligt ännu mer dramatisk än den 2008. Då ett dagen-efter-piller (med L) nu en bekräftad graviditet (med S).

Jag är själaglad. Mor och en bror hjälper mig packa lägenheten jag ska lämna. För hur länge vet jag inte. Den blivande pappan bor i andra änden av stan och jag vill dit för att göra framtidens vardag smidig för oss tre. De små sommarklänningarna packas långt långt ner i källarens lådhögar. Det dröjer år innan jag kan ha dem igen, kanske aldrig. Jag packar med tanken om att vara rund och höggravid i sommar. Packar i tanken på att bli mamma.

Sedan ringer jag honom och berättar. Han blir bara chockad först. Ber mig upprepa det jag sagt. Skrattar med gråten i halsen. Röker cigarett efter cigarett och korkar upp en öl. Jag hör barnen han spenderar jullovet med leka i bakgrunden. De pockar på hans uppmärksamhet. Han måste lägga på. Vi önskar varandra något slags ironiskt gott nytt år och bestämmer att höras igen.

Han ringer efter bara några timmar. Måste prata med mig. Vi talar länge, om hur det gick till, hur vi känner och vilka alternativ vi har, vilka utmaningar vi står inför. Jag vill behålla, det vet jag från början. Han tvekar. Frågar mycket om hur jag har tänkt att det skulle gå. Vad det skulle innebära för honom och för barnet. Jag försöker få allt att låta genomtänkt och genomförbart. Vill ha honom på min sida. När vi lägger på finns en kärlek och samhörighet oss emellan. Vi delar något stort.

Under natten är vi förstås båda fulla. Jag av lycka och han av en okänd mängd bloody mary. Vi smsar konstant. I ett av hans sista står det: " Efter några öl känns barn med dig som det finaste på jorden. Om jag får dig på köpet... Vet inte vad det betyder, men vill ha och behöver dig nära mig just nu. Hörs imorn finaste. Puss." Med det i hjärtat avslutade jag det året.

Jag går några dagar i naiv lycka. Vi har ännu inte setts och jag drömmer om barnet och framtiden. Gläds och är rädd i en underbar röra. Inviger utvalda vänner och familjemedlemmar. Alla säger "behåll, behåll". Jag går upp på nätterna för att kissa och äta, har svullna bröst och älskar mitt gravida tillstånd.  

Men sedan ses vi, jag och pappan, och ingenting känns längre lika enkelt och självklart. Efter några dagars nyktert tänkande, när det äntligen börjar sjunka in i honom är han inte längre lika positiv. Vi ses därefter ofta och pratar eller bara hänger. Äter pizza, ser film och spelar tv-spel. Försöker förgäves förstå varandra. Försöker hitta en kompromiss som är omöjlig.

Det blir tydligare och tydligare. Jag vill behålla men han vill det inte. "Jag vill inte ha barn just nu och inte med just dig" säger han. Ett krig håller på att ta form mellan oss. Vi står benhårt på varsin sida. Är säkra på vad vi vill men har ingen möjlighet att övertyga den andre.

Efter en av dessa hemska nätter av osamförstånd och sårande ord ringer jag ändå abortkliniken. För att åtminstone boka ett samtal med kuratorn.