ilangtanstider

14 december 2009

Jag ska börja berätta nu. Orkade bara inte formulera mig när allt var så osäkert. Men nu har jag bestämt mig... tror jag. Och så får det bli. Jag behöver stödet som vanligt för att orka.

I december, den 14:e, satt jag och N på krogen och flamsade. Jag var sugen på att göra något oplanerat, spontant, tramsigt. Jag gör aldrig det längre. Väldigt få är efterfesterna och sällan kommer dygnandet. Hösten har handlat om att planera och förbereda. Att leva väl. Att träna, sova och äta enligt fertilitetsdieten. Att ta vara på mig som min bäste vän säger varje gång vi ska lägga på luren. Men jag orkar inte mer. Ibland vill jag bara öppna för möjligheterna att något oväntat kan hända i livet.

Så jag gjorde det. Plötsligt satt P och S och pratade med oss. Vi pratade om saker som Göran Hägglund, sossar, amning och muttan. S hade en hand på mitt lår, eller en i min nacke. Kvällen gick. N frågade om jag skulle med S hem och jag skulle tydligen det. Det blev så. Han körde mig till jobbet nästa dag.

Men det slutade inte där.