Vägskäl och svåra val
Jag fick en tid hos kuratorn på abortkliniken. Efter det en tid hos psykologen på barnmorskemottagningen. Efter det en läkartid på abortkliniken. Efter läkarundersökningen kan aborten ske när som helst.
Jag har de där nio dagarna på mig att bestämma mig. Jag får förstås panik. Varje dag och varje natt tänker och känner jag allt jag förmår. Talar med vänner. Vänder och vrider på argumenten. Finner det känslomässiga så lätt; jag vill ha det här barnet. Det är redan ett barn för mig.
Finner att det rationella går åt båda håll, alla fördelar och nackdelar. Rädslan för en abort. Vad den gör med mig känslomässigt. Hur fel det känns. Hur det går emot allt jag någonsin trott på för min egen del, allt jag någonsin längtat efter och kämpat för. Men också rädslan för livet med S, för den bitterhet som han hyser mot mig om jag inte gör det. För allt krångel och hur vi ska dras med varandra för... all framtid.
Men inte bara rädsla. Också kärlek till det här barnet redan. Också den delad. Kärleken som får mig att undra hur jag någonsin ska kunna tacka nej till dess liv. Och kärlek som får mig att vilja ge det bästa. Men S som pappa är inte det bästa, det vet jag att jag tycker. Det tycker också han. Han vill inte vara pappa till det här barnet.
Allt det här tänker jag på. Om och om och om igen. Fram och tillbaka. Hos kuratorn finns det ingenting at tala om efterom jag just i den stunden är så övertygad om att behålla. Hos psykologen däremot, med S vid min sida, blir hans känslor plötsligt så tydliga. Att allting inte bara handlar om mig och min längtan. Vi är tre i det här. Tre personerns framtid handlar det om. Jag ser en växande panik och desperation hos S. Hur han ser sin framtid, det han drömt och tänkt på för egen del; resan, karriären, kärleken och kärleksbarnen (i huset i Skåne) försvinna bort. Hur någon annan kan bestämma över hans liv. Kan "förstöra" det. Någon han inte ens tycker särskilt mycket om eller alls litar på. Någon som har en egen agenda.
Vännen - elaka elaka människa som dömer utan fakta. jag förstår att du låste din blogg ett tag. Hon förtjänar inte att sitta och läsa vad du känt under det svåra valet. Du vet att du fortfarande kan höra av dig om det är något. Kramar
Blev ledsen, men framför allt fruktansvärt arg av en blogg jag läste nyss. En blogg som framförallt genomsyras inte bara av en svart missunnsamhet, utan framförallt av ett ovärdigt dömande. En människa som faktiskt inte har en aning om vad hon skriver om; vem hon fördömer och på vilka grunder. Jag är väldigt ledsen att du hamnade i skottgluggen för hennes privata besvikelser nu. Det var inte vad du behövde, och framförallt inget du förtjänade.
Jag är med dig, i tanken, i hjärtat. Du förtjänar det bästa, och det är vi många som tycker.
En sak till - hon är feg som tar bort kommentarer som kritiserar hennes inlägg. Så lägg inte ner mer krut på henne.
