ilangtanstider

Det har börjat rulla på igen. Livet. Vardagen. Trist och grått men överkomligt. Har varit på två fester och klarat det någorlunda. Inte gråtit. Har försökt börja träna igen. Kroppen känns som bly. Fast tom. Det känns väldigt starkt som att något saknas i min fortfarande lite runda mage. Ska göra den platt igen för att försöka lura bort känslan. För att det kanske är enklare då. Kanske inte fullt så uppenbart vad som fattas i mig. 

Försöker att släppa tankarna på "barnet". Det är okej att tänka på fostret. På S. På oss. På det som hände. Hur det kunde hända. Men jag försöker tänka mindre framtid och mindre dåtid. Mera nutid. Det är bara här och nu som finns. Och det finns aldrig någon annasntans. Det är L som driver den tesen. 

Har fått träffa en psykolog som inte gör så mycket nytta. Två gånger hittills av standardsvar och klyschor; "alla vill bli älskade", "det handlar om bekräftelse." Ja, jag vet det. Men hjälp mig omvandla den vetskapen till styrka. Hjälp mig hitta styrkan att känna förhoppning inför framtiden. Det hade suttit fint just nu.