ilangtanstider

30 december 2009

Så får jag, precis som två månader tidigare, en graviditet bekräftad. Barnmorskan lägger testet med två tydliga streck på bordet framför oss. Jag behöver inte titta, är inte förvånad. Vi talar i en knapp timme; om mig och min längtan, om missfallet och om mannen som orsakat det hela. Jag kan inte förutse hans reaktion annat än att han kommer att bli chockad. Jag ser fram emot att få ringa honom och berätta. Men, säger barnmorskan, i såna här fall råder vi kvinnan att bestämma sig först och ringa mannen sen. Det låter ofeministiskt och orättvist tycker jag. Vi är ju två i det här, tänker jag.

Men jag ringer ändå mor först. Hon är glad och förvånad och lite konfunderad. Men mest glad. Sedan ringer jag min bäste vän. Han är stum. Men skrattar. Är jag glad så är han glad. Är jag glad? Ja, så att det pirrar i hela kroppen (jag försöker minnas den känslan nu - den är så avlägsen). Hur det sprudlade och hoppade i mig. Hur levande jag kände mig. Hur jag inte kunde bärga mig innan jag fick berätta. Hur det äntligen äntligen skulle bli min tur.

Jag åker hem till min vän B och talar om saken i timmar. Vi vänder och vrider. Talar om framtiden och våra gemensamma erfarenheter av längtan, försökande och förhoppningar. Vi talar om en eventuell abort. Ändå är det som att den ligger långt långt bort i min tanke. Långt från min känsla. Abortfrågan känns som ett teoretiskt tankeproblem. Barnet som en efterlängtad framtid. Som en öppning och en förhoppning. Som ett Äntligen!

Men då hade jag heller inte ringt pappan än.