ilangtanstider

Saker jag inte visste för två veckor sedan. 

I vecka åtta rekommenderar de en medicinsk eller sk tidig farmakologisk abort. Det betyder att en efter den första tabletten, den jag tog i lördags, får nya tabletter som gör att fostret stöts ut. För att slippa vara med om smärtan och blodet kan en istället välja att bli sövd. Inte för att det på kliniken verkade som om jag hade något val men jag har vänner som valt det senare. Kirurgisk heter det då.

Vaga minnen. Efter den första tabletten skulle jag få kramper och lite blödingar. Men ingenting hände. Jag hade lite ont i magen och mådde lite illa bara. Så när jag och min vän E kom till sjukhuset igår morse kändes det som jag inte riktigt kommit igång.

Efter inskrivningssamtalet fick jag sex stycken värktabletter och fyra tabletter att föra upp i mig. Sedan drack vi te och väntade. Efter ett tag började smärtan och illamåendet. Bredvid min säng fanns en röd knapp att trycka på och gjorde en det kom de springande direkt. Jag ville inte göra det. Sköterskan kom in ofta och frågade hur det var och jag tänkte att jag skulle klara smärtan. Vet sedan tidigare att jag är smärtålig och försökte väl vara... stursk. 

Efter ett tag var smärtan dock outhärdlig. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenting att göra. Sammandragningarna kom i vågor (förstås) och tilltog snabbt i styrka. Jag försökte ligga, sitta, gå omkring, vara på toan, kräkas. Inget hjälpte. Tillslut låg jag bara i sängen och kved. I dimman av smärta fick E mig att gå med på smärtlindring och den röda knappen. Snabbt kom sköterskan och satte en morfinspruta i baken på mig. Inte ens då försvann smärtan men den mildrades något. Jag kunde prata igen, dricka lite vatten, kissa och skriva något sms. 

När det senare tilltog igen fick jag ännu en spruta och efter den... äntligen ingen mer smärta. Min fantastiska sköterska gick hem liksom min fantastiska vän E. Mor ersatte och pratade en massa. Jag vet inte vad hon talade om, jag var ganska väck. När kliniken efter 9 timmar skulle stänga var jag fortfarande inte redo att gå hem. Jag kräktes konstant, var yr och kunde knappt stå på benen. Mor fick leda mig långsamt till bilen och jag fick stanna vareviga sekund för att kräkas. Väl hemma tog jag ett stolpiller mot illamåendet, ringde C för att berätta att det gått ok, och däckade.

Ja, en pärs. Men nu är det över. Eller nu är den delen av hela den här pärsen över. Vi kan bara hoppas att det var den värsta delen.