Som för att släppa taget
I min skrivargrupp skriver vi om att släppa taget. Om att gå vidare och andas nya vindar. Om att vinden vänder och nya tider väntas.
Eller jag tror åtminstone att det är det jag skriver om. Sedan läser jag dikten en gång till och inser att jag inte alls går vidare. Jag står kvar där jag alltid har stått. Med den öppna handen utsträckt efter någon. Förr var den utsträckt efter D. Om honom handlade det. Till honom skrevs det.
Din grönögda blick möter modigt min rädda blågrå.
En svullen läpp och två sönderdansade hälar.
Den lilla valkiga handen i den stora mjuka.
Två par fötter står med tårna mot mitten.
Mitt leende som strålar till ditt dova fnitter.
En välbekant doft, i kläder, i hud.
Din övertygelse äntligen där.
Det var så jag önskade dig då.
Det är så jag vill ha dig nu.
