I wanna have your baby
Gårdagen var en orgie i hippietrams, vänskaper och dramatik.
Ju mer jag och D umgås desto mer uppenbart blir det att vi inte har så mycket att prata om. Eller att det liksom inte riktigt kan lossna för oss i samtalen. Det blir alltför ofta så att vi talar om tunga saker och att han eller jag, eller båda blir ledsna. Samtidigt kan jag inte låta bli att föra de sakerna på tal. Dels för att de är viktiga, dels för att jag faktiskt undrar och dels för att jag vill hjälpa honom om jag kan. Men också lite för att det är i de samtalen vi verkligen når varandra. Det är då vi kommer varandra nära och det är stundtals allt jag vill.
Långsamt långsamt har jag börjat inse att det inte kommer att bli vi. Att han faktiskt inte vill ha mig. Alls. Ofta gör det ont men ofta vet jag också att han vill ha mig som vän. Och någonstans betyder det att han kommer att finnas kvar i mitt liv. Någonstans är det allt som betyder något.
Även de dagar då jag helt kan släppa tanken på att få honom kan jag inte släppa tanken på att jag hade önskat honom som far till mina barn. Han skulle bli en sådan underbar pappa. Det känns som om jag har fantiserat om det i dagar, månader och år nu. Kanske är de fantasierna och drömmarna starkare med honom just för att han är ett sådant fadersmaterial. För att han är mjuk, varm, känslig och erhört godhjärtad. För att han är en av de finaste människor jag någonsin träffat.
Och för att han aldrig någonsin kommer att bli min.
Ju mer jag och D umgås desto mer uppenbart blir det att vi inte har så mycket att prata om. Eller att det liksom inte riktigt kan lossna för oss i samtalen. Det blir alltför ofta så att vi talar om tunga saker och att han eller jag, eller båda blir ledsna. Samtidigt kan jag inte låta bli att föra de sakerna på tal. Dels för att de är viktiga, dels för att jag faktiskt undrar och dels för att jag vill hjälpa honom om jag kan. Men också lite för att det är i de samtalen vi verkligen når varandra. Det är då vi kommer varandra nära och det är stundtals allt jag vill.
Långsamt långsamt har jag börjat inse att det inte kommer att bli vi. Att han faktiskt inte vill ha mig. Alls. Ofta gör det ont men ofta vet jag också att han vill ha mig som vän. Och någonstans betyder det att han kommer att finnas kvar i mitt liv. Någonstans är det allt som betyder något.
Även de dagar då jag helt kan släppa tanken på att få honom kan jag inte släppa tanken på att jag hade önskat honom som far till mina barn. Han skulle bli en sådan underbar pappa. Det känns som om jag har fantiserat om det i dagar, månader och år nu. Kanske är de fantasierna och drömmarna starkare med honom just för att han är ett sådant fadersmaterial. För att han är mjuk, varm, känslig och erhört godhjärtad. För att han är en av de finaste människor jag någonsin träffat.
Och för att han aldrig någonsin kommer att bli min.
Kommentarer
Trackback
