I mina sammanhang
Jag är i det där sammanhangen igen. Där jag är en gång om året. Där alla eller många är mina vänner. Där det finns så många glädjeämnen.
De två jag såg förra året med magar har bebisar nu. En har sin med sig. Fina lilla tjejen.
Om jag haft någon i min mage nu... dade det synts tydligt. Barnet skulle om det hade fötts nu, för tidigt, kunna ha överlevt.
Och sammanhanget och gemenskapen i helgen skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle kanske inte dansat så mycket, kanske inte stannat uppe alla dessa näter. Inte ätit ost och pommes frites. istället brytt mig om mig själv och min kropp. Det gör jag inte så mycket nu längre.
Jag tror jag lovade mig själv att vara någon annanstans nästa gång jag åkte dit. Är jag det? Bagaget gör mig starkare än jag brukar. Jag har kommit till dessa sammanhang i sex år i rad nu och det här är första gången jag inte gråter en skvätt. Det betyder ändå något.
För något annat har hänt. Det regnar i min ökentorka. Nej, jag säger det rakt ut; jag får hångla. Den här gången med kungen, en vän. Någon jag känt i flera år. Respekterar om än inte förstår. Det leder ingen annanstans än hit men det lustiga är att... det behöver det heller inte göra. Just nu har jag ingen framtid. Jag vet ännu inte om det är en bra grej. Orkar inte tänka framåt eller vågar inte. Har ingenting att ställa in siktet på.
I klarspråk: jag vet inte längre hur jag ska göra för att få barn. Vet inte vilket väg jag ska gå. Bara att jag just nu inte känner för Danmark. Inte mycket nog att åka åtminstone. Så jag får stanna hemma, hångla med mina vänner, jobba och flytta in. Fundera på saken så länge.
De två jag såg förra året med magar har bebisar nu. En har sin med sig. Fina lilla tjejen.
Om jag haft någon i min mage nu... dade det synts tydligt. Barnet skulle om det hade fötts nu, för tidigt, kunna ha överlevt.
Och sammanhanget och gemenskapen i helgen skulle ha sett annorlunda ut. Jag skulle kanske inte dansat så mycket, kanske inte stannat uppe alla dessa näter. Inte ätit ost och pommes frites. istället brytt mig om mig själv och min kropp. Det gör jag inte så mycket nu längre.
Jag tror jag lovade mig själv att vara någon annanstans nästa gång jag åkte dit. Är jag det? Bagaget gör mig starkare än jag brukar. Jag har kommit till dessa sammanhang i sex år i rad nu och det här är första gången jag inte gråter en skvätt. Det betyder ändå något.
För något annat har hänt. Det regnar i min ökentorka. Nej, jag säger det rakt ut; jag får hångla. Den här gången med kungen, en vän. Någon jag känt i flera år. Respekterar om än inte förstår. Det leder ingen annanstans än hit men det lustiga är att... det behöver det heller inte göra. Just nu har jag ingen framtid. Jag vet ännu inte om det är en bra grej. Orkar inte tänka framåt eller vågar inte. Har ingenting att ställa in siktet på.
I klarspråk: jag vet inte längre hur jag ska göra för att få barn. Vet inte vilket väg jag ska gå. Bara att jag just nu inte känner för Danmark. Inte mycket nog att åka åtminstone. Så jag får stanna hemma, hångla med mina vänner, jobba och flytta in. Fundera på saken så länge.
Att bli med fru
Förra helgen var jag någorlunda inflyttad och fick finbesök. Två vänner och min date.
Vi gick promenader. Hand i hand. Hängde med mina vänner som hon gillade. Som gillade henne. Hängde hemma och fruade oss. Hon lagade mat, jag diskade. Drack öl eller läsk, såg teater och brunchade med B.
Tyvärr kan det inte fortsätta. Det är så lätt ibland att hamna i bubblan. Att tro att den kan hålla i verkligheten. Men så fort det blir vardag igen... spricker bubblan.
Men det går inte och det har ingenting med henne att göra. Så känns det. Att det handlar om att jag inte funkar nu. "det är inte du, det är jag". Fast det är ju inte alls sant ändå. För hade det varit någon annan hade jag ju känt på ett annat sätt. Förstås. Varje möte är unikt och den grejen.
Så står jag här då och ska avsluta något som inte påbörjats. Avsluta så som folk avslutat mig så många gånger. Innan det ens fått en chans att växa fram - det som jag många gånger tänkt skulle kunna bli. Äntligen lite insikt från andra sidan. Det behövde jag nog.
Vi gick promenader. Hand i hand. Hängde med mina vänner som hon gillade. Som gillade henne. Hängde hemma och fruade oss. Hon lagade mat, jag diskade. Drack öl eller läsk, såg teater och brunchade med B.
Tyvärr kan det inte fortsätta. Det är så lätt ibland att hamna i bubblan. Att tro att den kan hålla i verkligheten. Men så fort det blir vardag igen... spricker bubblan.
Men det går inte och det har ingenting med henne att göra. Så känns det. Att det handlar om att jag inte funkar nu. "det är inte du, det är jag". Fast det är ju inte alls sant ändå. För hade det varit någon annan hade jag ju känt på ett annat sätt. Förstås. Varje möte är unikt och den grejen.
Så står jag här då och ska avsluta något som inte påbörjats. Avsluta så som folk avslutat mig så många gånger. Innan det ens fått en chans att växa fram - det som jag många gånger tänkt skulle kunna bli. Äntligen lite insikt från andra sidan. Det behövde jag nog.
Nytt hem igen
Jag flyttar för, låt se... femte gången i år. Småflyttar visserligen tre av dem. Från min gamla lägenhet som jag inte trivts i. Till mor. Till det fina kollektivet. Till mor (och en sväng i London lika länge). Till kuben som jag älskar. Till den nya lägenheten där jag ska stanna.
Den är "rätt" på flera sätt. För storleken och ljuset. För att den är billigare än den förra. Att den ligger på första våning (det är lätt att bära in tunga matkassar och framtida barnvagnar). Men framförallt för läget och det faktum att jag kommer närmare vännerna nu.
Ändå känns det inte bra. Jag vantrivs med situationen och i rummen. Det luktar gubbe och den förra hyresgästen, hur trevlig han är var, hade missat att städa köket. Mina saker packades eller har packats upp i hast och ligger i röror överallt. Mycket har gått sönder som det alltid gör vid flytt. En del saker är för tillfället försvunna. Det finns ingen mat i kylen och inga persienner i fönstren. Jag vaknar klockan fem av ljuset (senaste samtalet från en vän kom klockan två).
Men allt det där kommer att ordna sig i sinom tid och jag har trivts inuti alla hem jag haft. Med hur det ser ut (eftersom det tydluien inte är så viktigt). Jag gillar det smutsliga och nedgågna. Som kubens betongväggar- och golv. Det är vad jag gör med hemmen jag inte trivs med. Stämningen jag skapar. Eller misslyckas med att skapa. Och att jag aldrig lyckas få spontanhäng som funkar. Tänker att jag ska jobba på det men vet inte var jag ska börja.
Jag ringer D och tjatar över honom hit. Och imorgon kommer de tre flickorna jag väntat så på...
Den är "rätt" på flera sätt. För storleken och ljuset. För att den är billigare än den förra. Att den ligger på första våning (det är lätt att bära in tunga matkassar och framtida barnvagnar). Men framförallt för läget och det faktum att jag kommer närmare vännerna nu.
Ändå känns det inte bra. Jag vantrivs med situationen och i rummen. Det luktar gubbe och den förra hyresgästen, hur trevlig han är var, hade missat att städa köket. Mina saker packades eller har packats upp i hast och ligger i röror överallt. Mycket har gått sönder som det alltid gör vid flytt. En del saker är för tillfället försvunna. Det finns ingen mat i kylen och inga persienner i fönstren. Jag vaknar klockan fem av ljuset (senaste samtalet från en vän kom klockan två).
Men allt det där kommer att ordna sig i sinom tid och jag har trivts inuti alla hem jag haft. Med hur det ser ut (eftersom det tydluien inte är så viktigt). Jag gillar det smutsliga och nedgågna. Som kubens betongväggar- och golv. Det är vad jag gör med hemmen jag inte trivs med. Stämningen jag skapar. Eller misslyckas med att skapa. Och att jag aldrig lyckas få spontanhäng som funkar. Tänker att jag ska jobba på det men vet inte var jag ska börja.
Jag ringer D och tjatar över honom hit. Och imorgon kommer de tre flickorna jag väntat så på...
