ilangtanstider

Jag och kungen talar jämställdhet. Det är han som driver frågan. Vi har ett tag varit överens om att, mer eller mindre tillfälligt, flytta ihop när barnet kommer. Vi bestämde utan större krusiduller att han skulle flytta in hos mig någon gång i april och bo över sommaren. Och på så sätt vara väldigt närvarande under de första fyra månaderna.

Så en dag när vi talar nämner han sin stad och det faktum att jag ska vara där ett tag. Jag förstår först inte vad han menar. Givetvis har jag tänkt att jag ska hänga där en del. Men då tänkte jag ju hälsa på. När han talar om saken låter det som att jag ska flytta in. Hos honom. Jag förstår ju såhär i efterhand att det är en rimlig begäran. Kanske inte att vi bor ihop men att jag befinner mig i hans stad ett par månader. Så som han ju gjort i min.

Ändå blir jag ledsen. Ännu har vi inte velat tala så mycket framtid. Ännu har jag inte vågat tänka så mycket framtid. Men när jag gör det kommer vänner och hemma snabbt upp. Att vara i min stadsdel och med de mina. Att vara ledig just här, så som en så ofta längtar efter. Och att vara det samtidigt som de fem eller fler av mina vänner i närheten stad som också väntar någon gång i vinter eller vår. 

Men det feminstiska argumentet vinner över mig förstås. Det går förbi egoismen och trygghetstänket. Det är inte mer än rätt och det förstår jag mycket väl. Ska bara vänja mig vid tanken ett litet slag. Dessutom kan allt hända på vägen. Tyvärr kan det ju alltid det.