ilangtanstider

Jag börjar förstå att det närmar sig på det sätt som andra talar med mig om det. På barnmorskan som talar om förlossningen varje gång vi ses. I böckerna som också de bara talar om förvärkar och förlossningsföreberedelser. På folks kommentarer om att "nu syns det att den snart kommer". På mina kollegors sätt att inte räkna med mig inför saker som händer om bara några veckor. Jag har tänkt jobba i minst fem till.

Samtidigt tycker jag att de kommande två månaderna känns långa. Det kommer att gå långsamt tänker jag. Vänner med barn vittnar om den känslan; att ju närmare bf desto segare går det. För att inte tala om de dagar en går över tiden. Och det räknar jag lite med att göra. Så säkert är det 10 veckor kvar snarare än de 8 beräknade.

Jag sover och vilar bort mer och mer av tiden. Har inte hunnit förbereda mig praktiskt eller mentalt eftersom jag måste sova all tid jag inte jobbar för att orka. Sova, vila, äta, bada mellan jobbandet. Var hos läkaren förra veckan och blev sjukskriven 25% för depression, utmattning, sömnsvårigheter och sammandragningar. Jag har det alltihop och lite av varje men inte så att något är någon fara. Åtminstone så länge järnvärdet inte sjunker ytterligare. Det enda som faktiskt är jobbigt på riktigt är oron. Samma oro som funnits med hela tiden och som snarare ökar än minskar i styrka. Mardrömmar och panikkänslor, främst nattetid men numera också på dagarna om jag inte håller mig tillräckligt sysselsatt.

Bebis däremot växer och mår bra. Så vitt någon har kollat vill säga. I en del kommuner görs ett ultraljud nu i slutet. Syrran fick ett för att hennes sf-mått var över kurvan. Hos oss görs inga tester utöver grundschemat, inte ens urinprov som är regel på andra ställen. Så en får stirra på sf-måttet, som fortfarande är precis på kurvan, och hoppas att allt är som det ska. Den här bebisen rör sig sällan och lite men så länge en känner varje dag ska en tydligen inte oroa sig.

Det gör jag ju förstås ändå.