Dejter och lunchdejter
Förra veckan innehöll en dejt och en lunchdejt. De var båda väldigt fina (på ganska olika sätt) och smått smärtsamma.
Dejten, L, är en man jag träffade på en fest förra fredagen. Jag vet att vi bytte nummer på festen men kan inte riktigt förstå varför han tyckte att jag var intressant. Jag satt mest i soffan och hängde med huvudet, var trött och ville hem. Av någon anledning börjar vi planera ett gemensamt bröllop och rätt var det var märkte jag att han flirtade med mig. Mycket trevligt, speciellt med tanke på hur oerhört sällan det inträffar.
Efter lite facebookande sitter vi på en fikadejt i Majena. Vi har inga problem att tala med varandra men jag har problem med ärligheten. Just nu, och så har det ju varit ett tag och ser ut att bara bli värre, kan jag bara tänka på barn. Jag försöker dölja det för de presumtiva ligg och dejter jag springer på. Vet att det kan skrämma skiten ur de flesta. L är inte det minsta rädd för barntankar i ett framtida liv men det är kanske ändå inte läge på en första dejt...
På min lunchdejt däremot är barnpratandet mer än välkommet. Det är nästan det enda vårt samtal handlar om när jag och A äntligen ses igen och jag äntligen får kika på hennes lille 11 veckor gamla terrorist. Han är väl som vilken bebis som helst och samtidigt helt gudomligt underbar. Jag längtar mig fördärvad efter att få uppleva det hon nu är med om. Den längtan blir verkligen inte mindre när A uttrycker hur otroligt nöjd hon är just nu. Hur hon just precis i detta ögonblick har allt det hon längtat efter. Hur hon trivs med att vara mammaledig och att bara ägna dagarna åt sina två kärlekar, de två männen i hennes liv.
Och även om jag i stunder som denna inser att det troligtivs kommer att hända mig. Att jag, om jag så ska få offra allt jag har, på något sätt ska få uppleva en sådan bebislycka, så skär det i mig när jag inser att den där familjelyckan kommer jag att bli utan. Att trots att jag kan bilda ett vi och en tvåsamhet med ett barn så kommer tresamheten som A har, och som så många andra av mina bebiskaffande vänner har, inte att bli min. Det de gör tillsammans kommer jag tvingas gå igenom på egen hand.
Jag vill göra det ändå.
Men ensamheten i den verkligheten är en sorg jag måste bära.
Dejten, L, är en man jag träffade på en fest förra fredagen. Jag vet att vi bytte nummer på festen men kan inte riktigt förstå varför han tyckte att jag var intressant. Jag satt mest i soffan och hängde med huvudet, var trött och ville hem. Av någon anledning börjar vi planera ett gemensamt bröllop och rätt var det var märkte jag att han flirtade med mig. Mycket trevligt, speciellt med tanke på hur oerhört sällan det inträffar.
Efter lite facebookande sitter vi på en fikadejt i Majena. Vi har inga problem att tala med varandra men jag har problem med ärligheten. Just nu, och så har det ju varit ett tag och ser ut att bara bli värre, kan jag bara tänka på barn. Jag försöker dölja det för de presumtiva ligg och dejter jag springer på. Vet att det kan skrämma skiten ur de flesta. L är inte det minsta rädd för barntankar i ett framtida liv men det är kanske ändå inte läge på en första dejt...
På min lunchdejt däremot är barnpratandet mer än välkommet. Det är nästan det enda vårt samtal handlar om när jag och A äntligen ses igen och jag äntligen får kika på hennes lille 11 veckor gamla terrorist. Han är väl som vilken bebis som helst och samtidigt helt gudomligt underbar. Jag längtar mig fördärvad efter att få uppleva det hon nu är med om. Den längtan blir verkligen inte mindre när A uttrycker hur otroligt nöjd hon är just nu. Hur hon just precis i detta ögonblick har allt det hon längtat efter. Hur hon trivs med att vara mammaledig och att bara ägna dagarna åt sina två kärlekar, de två männen i hennes liv.
Och även om jag i stunder som denna inser att det troligtivs kommer att hända mig. Att jag, om jag så ska få offra allt jag har, på något sätt ska få uppleva en sådan bebislycka, så skär det i mig när jag inser att den där familjelyckan kommer jag att bli utan. Att trots att jag kan bilda ett vi och en tvåsamhet med ett barn så kommer tresamheten som A har, och som så många andra av mina bebiskaffande vänner har, inte att bli min. Det de gör tillsammans kommer jag tvingas gå igenom på egen hand.
Jag vill göra det ändå.
Men ensamheten i den verkligheten är en sorg jag måste bära.
Kommentarer
Trackback
