ilangtanstider

Ibland känns det som om barnlängtan är så oaccepterat av omgivningen att en måste gå runt och dölja den. Att den är så ful att en inte vågar riskera att det ska sippra ut. Lite som att vara gay men ännu inte kommit ut ur garderoben.

Ur en karriäristisk synvinkel är det farlig att öppet tala om barnlängtan på jobbet. Hur vidrigt det än låter är det en självklarhet att det kan leda till att chefer inte vågar satsa på en. Jag gör det ändå, talar om barnen alltså.  Kanske inte så att jag öppet proklamerar att jag vill göra en ensamståendeinsemination men jag döljer åtminstone inte det faktum att jag längtar efter barn. Kanske tonar jag ner det lite men jag har definitivt kommit ut ur kojan.

Mest handlar det om att det är en alltför stor del av min person och mitt liv för att lyckas hålla det undan. Jag hoppas att jag har hamnat på en arbetsplats där barnafödande ses som något helt naturligt i livscykeln. Jag tror, naivt och allvarligt, att min barnledighet kommer att ha en ganska liten inverkan på min karriär så länge jag stannar kvar där jag är nu.

Om inte annat så klargjorde jag min ståndpunkt i saken redan på anställningsintervjun. De frågade någonting om vad jag drömde om och jag kunde givetvis ha valt att tolka det som en fråga av rent professionell natur, men valde att tolka den privat och svarade att jag drömmer om barn. De anställde mig ändå.

När jag ett halvår senare sitter på mitt rum och ser golvet fyllas av småbarn kliver min chef in genom dörren och frågar om det suger i mig. Ja, visst gör det det, allt annat vore väl konstigt. Det suger och värker av längtan efter barn i mig och det är absolut ingenting konstigt med det.